Det är lätt att vara naiv när man inte är insatt. När jag recenserade Jesper Söders bok ”När världen tittade bort” så var allt jag visste om honom att han påstod sig varit nere i Syrien för att slåss mot IS. Att han drog rövarhistorier redan då var inte allmänt känt och det var först när man fick se hans farsartade resa över gränsen till Ukraina, hans snack om Ukrainska Överstar och lika snabba personliga reträtt tillbaka tillbaka till Sverige – sponsrat av hans följare – som många intresserade insåg att han var mer intresserad att samla in pengar till sig själv.

Den här faran med personer som samlar in pengar till oklara ändamål och håller sig själv främst är dessvärre en vi kommer få se mycket av framöver. Sociala Medier gör det alltför lätt för personer att låtsas att de samlar in pengar till enheter som slåss för Europas frihet i Ukraina och det kräver vaksamhet att se till att pengarna går till rätt saker – vilket jag säger med personlig erfarenhet av att ha samlat in över 100 000 kr via Försvarstwitter.

Jonas VM och hans pickuper fick inte så mycket av de pengarna är jag rädd även om jag så här i efterhand önskar att de pengar vi samlade in gick till organisationer istället för Ukrainas centrala försvarsfond – men det är lätt att vara efterklok. Detta framför allt då den senaste boken jag läste är Krigets Vägar, den bok som Jonas skrivit om sina upplevelser med att leverera utrustning till militära förband i Ukraina.

Boken som utspelar sig i kronologisk ordning fokuserar väldigt lite på om vem Jonas är som person – en kontrast som skapade inledningen till den här recensionen – och i efterordet får vi veta att detta är avsiktligt. Boken handlar inte om honom som person, den handlar om hårt vunna erfarenheter, upplevelser av både det tragiska och absurda slaget och hur ett lands kamp om självständighet. I detta blandas personliga upplevelser, berättelser om vad som levereras var och en djup personlig reflektion.

Jonas har inte ansträngt sig med det litterära vilket jag tycker är rätt beslut. Det finns inga långa skönlitterära utbredningar, bara en uppriktighet om vad han behöver göra, vad han går igenom och en och annan känga åt det håll som det behövs. Det är heller inte en bok som slösar bort tid på att ge sammanfattningar på det vis man lika gärna kan få av Wikipedia; boken förväntar sig att du kan läsa på om själva kriget på annat håll. Det som rapporteras är Jonas upplevelser och i vissa fall analyser – mer behövs inte och jag uppskattar boken för det.

Avslutningsvis är Krigets Vägar nästan ett måste för den som har ett större intresse av Rysslands invasion av Ukraina. Den yttre reseskildringen faller fort bort och visar en mans förhållande till både landet och dess befolkning, de problem som uppstår i krig men också hur något så enkelt som att leverera lite sikten kan ha en moralisk verkan över kostnaden för materialen.