(Recensionsexemplar tillhandahållet av Förlaget)

Det pågående ryska invasionen av Ukraina är inte bara en stor tragedi för de som tvingas utkämpa det – vare sig de tvingats till striden av en diktator med storhetsvansinne eller kämpar för rätten att bo under en fri blågul flagga – utan också ett långfinger till alla som trodde att det fanns en ny tid där storskaliga krig inte skulle utkämpas med naken aggression. Istället har vi skyttegravar och massartilleri kombinerat med moderna kommersiella små drönare som förbrukningsresurser.

Så hur kunde Putins lilla Anschluss ha gått så fel?

Det är den frågan som ställs i Ryska Krigsfiaskon – Om varför Putin, Stalin och andra diktatorer misslyckas militärt av Anders Frankson. Helt ensam att skriva boken är han inte, bokens olika kapitel är skrivna av olika historiker och tar upp en rad olika historiska berättelser som alla har gemensamt att det var tillfällen då Ryssland förlorade.

Exemplen i boken är både intressanta och välskrivna och håller sig vid både de kända sakerna som revolten i Ungern 1956 samt mer okända saker som Polens frihetskamp 1920. Jag känner vid varje kapitel att jag får en bra överblick om händelserna. Jag skulle kanske velat att man dykt lite djupare i händelserna men det kommer från en nörd på ämnet; jag upplever att boken vänder sig till lite mindre insatta.

Någonstans i boken saknar jag dock svaret på frågan som ställs i titeln. Det blir en lång rad berättelser om misslyckanden men jag tycker det snarare är en intressant sammanställning av Rysslands misslyckanden än ett försök att dra några speciella slutsatser om det. Många generella jämförelser dras dock med den nuvarande konflikten med Ukraina och någonstans tycker jag det är för tidigt för det; det riskerar att få boken att kännas daterad för den som händelsevis läser den när situationen utvecklats.

Det hade varit intressant om boken grävt mer i frågan den försöker ställa; just nu tar den bara upp att Ryssland förlorade – eller var inkompetenta när de vann – och på vilket sätt det skedde. Den trevliga sammanställningen till trots förblir frågan om varför de förlorar sorgligt nog obesvarad för det hade varit en tröstande slutsats som dessvärre inte grundas i något som helst resonemang och som inte tar upp någon större del av boken. Ingenting om det ryska civilsamhället, brain drain eller skadlig internkultur – bara berättelser utan djupare tanke.

Vill man ha en översikt över krig där det gått dåligt för Ryssland – och sådan lyteskomik är alltid underhållande – duger boken utmärkt men förvänta dig inte nödvändigtvis mer än det.