Jag kan mycket lätt beskriva hur jag kom in på spåret att läsa Technothrillers. Det började med Täcknamn Rainbow av Tom Clancy i skolbiblioteket och fortsatte därifrån med vanan att nästan alltid läsa till maten (även i skolan) med besök till Bokskotten där man kunde få gamla inbundna utgåvor av Tom Clancys böcker för 29 kr styck. Nya böcker köpte jag aldrig; jag hade ofta inte råd och varför skulle jag bekymra mig om en bok som CDON försökte pracka på mig i reklampauserna för Star Trek The Next Generation?

Länge avfärdade jag Madame Terror som Jan Guillous försök att härma Jakten på Röd Oktober men när jag efter en diskussion fick anledning att faktiskt läsa boken så kan jag bara säga att den slutsatsen var alltför generös. Faktum är att kritiken mot boken som spenderat flera månader på den svenska bestsellerlistan varit alltför svag så jag hoppas på att kunna bidra lite på den punkten.

Boken går ut på den föga sannolika premissen att Ryssland bestämmer sig för att sälja en toppmodern ombyggt Ubåt till Palestinierna som sedan använder ubåten för att anfalla den Israeliska flottan; ledda av Viceamiral Carl Hamilton som kommit ur sin exil i USA. Om det här låter fånigt och överdrivet sammanfattat så kan jag bara försäkra er om att det är vad boken går ut på.

Jag hade väl ändå någonstans kunna ursäkta den ovanstående historien om det inte var för att genomförandet av historien är enkel i det extrema. Alla karaktärer som gör någonting för den palestinska saken eller som Jan Guillou personligen verkar gilla beskrivs som trevliga, kompetenta och intelligenta med superb moral kompass. I motsats beskrivs deras motståndare antingen som naiva, småsinta, ointelligenta, blodtörstiga eller en kombination därav där Israel i allmänhet och George W Bush, Donald Rumsfeld och Dick Cheney i synnerhet får klä flest skott och blir i det närmaste till karikatyrer av sig själva; allt för att hamra in poängen och få hjältarna att se ännu bättre ut.

Det hela görs inte bättre av att många scener som i andra böcker hade varit spännande eller på en del av berättelsen beskrivs helt i förbipasserande. Ett bra exempel är det första anfallet mot Israeliska flottan som beskrivs i efterhand – nästan som att författaren tror att ett anfall är så pass enkelt att det inte ens behöver beskrivas. Besättningen ombord på Ubåten möter inte alls några som helst motgångar, alla är på deras sida, de har goda viner och kolgrillad mat ombord och de enda som verkar ha något emot deras personliga krig är skurkarna. Ingenstans drabbas de av konspirationer eller funktionsfel utan Ubåten seglar glatt halva jordklotet runt och tillbaka.

Teknologin som beskrivs är dessutom så pass kraftfull att ingenting motståndarna har kan ens försöka att matcha den; Ubåten vinner lätt mot allt den ställs inför; börjar med att förnedra Amerikanska och Brittiska örlogsfartyg, sänker Israeliska Ubåtar och vinner lätt ett ”bakhåll” mot amerikanska flottan. Det finns aldrig ett enda ögonblick där man känner att de ombord på Ubåten befinner sig i någon som helst fara utan de fortsätter glatt med sin succétur som om det vore en nöjeskryssning.

Boken faller dessutom i exakt samma fälla som de flesta propagandatexter; nämligen tron att alla i själva verket sympatiserar med den egna saken. Inte nog med att en amerikansk kapten som kapitulerar inför Ubåten får medalj så vägrar flera länder ingripa mot den ”Palestinska Flottan” och tillfångatagna Israeliska ubåtsmän har bara positiva saker att säga om de som slaktat deras kamrater för att inte tala om hur Nelson Mandela själv dyker upp i boken för att sätta ett likhetstecken mellan Palestina och Sydafrika. Desto fånigare blir det när nästan alla Israeler i historien inte alls vill förtrycka Palestina men ändå skrivs det in att attackhelikoptrar dödar en massa fiskare från Gaza där författaren hjälpsamt påpekar att den attacken dödade fler än vad som dog i anfallen mot två Israeliska flottbaser.

Värst av allt är nog ändå hur dåligt skriven boken är. Försvenskningar av engelska termer är vanliga, språket är korthugget på ett sätt som kanske fungerade i Ondskan men som i den här boken misslyckas med att få en involverad i vad som händer och antingen försöker författaren ge karaktärer dialekter genom att stava saker annorlunda eller så tror han på allvar att ”dig” stavas med ett E och ett J vilket jag innerligen hoppas inte är fallet.

Madame Terror är således ingenting annat än dåligt skriven hämndporr. Historien misslyckas med att skapa någon som helst spänning, scener som kunde varit spännande och intensiva blir bara några raders sammanfattning i helt andra sammanhang, alla författaren ogillar beskrivs som inkompetenta lögnare och boken har ingen förståelse för begränsningarna för sjökrigföring eller ens dess grundläggande regler.

Det går inte att under några som helst förhållanden rekommendera att någon läser den här boken av någon som helst anledning och jag kan bara anta att enda anledningen att den alls gavs ut av ett förlag är på grund av Jan Guillous delägande i Piratbolaget. Håll er borta från den här boken.

Om ni i detalj vill följa mitt livetweetande av boken går det att göra här.