Jag måste erkänna att jag är avundsjuk på Lars Wilderängs arbetstakt. Att få ut en roman var knepigt för mig under NanoWrimo och ändå verkar hans metoder leda till en roman om året som ofta kommer ut under vår eller sommar. Med en sådan diger lista som Midvintermörker ,Midsommargryning, Stjärnklartrilogin, Fallet och de båda böckerna Höstsol och Höstregn så har Lars Wilderäng en hel del att leva upp till i mina ögon med sin nya bok Redovisningsavdelning Marviken.

Omslaget väcker kanske en hel del uppmärksamhet även om jag måste erkänna mig aningen yrkesskadad genom att flina igenkännande åt att man använt en G&G AK5C när man tagit omslagsbilden som utan tvekan är ett intressant sätt att skapa förväntningar hos läsaren, förväntningar som författaren sedan kan leka med till hjärtans lust.
Boken utspelar sig i ett kontrafaktiskt Sverige där Gud står Sverige bi och det är också ett  sätt för Wilderäng att ge annorlunda samhällskritik vilket är en vanlig stapel i hans böcker. Omgivningen beskrivs av huvudkaraktären ur perspektivet av en som bor där vilket gör att många av detaljerna riskerar att passera en ivrig läsare första gången. Det gör också att man ibland får läsa mellan raderna det sorts samhälle boken faktiskt beskriver.

Den här nyansen förhindrar boken att falla i det fack som jag kallade ”Sweden-Fuck-Yeah” för Stormakten Sverige är inte en nation utan problem. Och det är där Redovisningsavdelning Marviken kommer in i bilden; en avdelning för att hantera dessa problem tyst och effektivt. Men när man har en effektiv hammare så blir varje problem en stor spik. Berättelsen berättas inte helt linjärt utan hoppar fram och tillbaka när det passar och ibland känner jag att den berättas bakifrån men det tillhör egentligen bara temat.

Historien som skapats är mycket intressant som tankeexperiment och handlar mindre om de saker som man skulle kunna förvänta sig i den här sortens roman. Lite olikt Wilderängs vanliga stil så känner jag att poängen är övertydlig på vissa platser i historien men jag kan inte klandra författaren för att han vill hamra in sitt budskap. Det sagt så är det trevligt att se science fiction som är grundat i en svensk miljö och inte bara har en amerikansk fokus – eller för den delen befinner sig långt ute i yttre rymden.
Gällande karaktärerna så har Wilderäng här tagit både ett steg fram och tillbaka gällande sin komfortzon. Huvudkaraktären är så Wilderänsk att man skulle kunna placera honom i egentligen vilken som helst av hans böcker utan att man skulle märka någon skillnad men i övrigt har persongalleriets egenheter och problem utökats och även vara mer komplexa än vad de verkar vara vid första anblicken.

Sin vana trogen sparar inte Wilderäng på detaljerna gällande teknologi, både den som faktiskt finns och den som bara fanns på ritbordet och aldrig såg dagens ljus. Detta involverar också en del teori som känns förvånande välunderbyggd trots att den i somliga fall inte existerar. Andra detaljer skrivs också in diskret men passande samtidigt som de blandas med teknologi vi känner igen från våra dagar tillsammans med de saker som ändrats i och med stormaktens uppkomst.
Avslutningsvis så tycker jag att Lars Wilderäng följer upp den fantastiska och realistiska Fallet med ännu en intressant bok. Framför allt så är själva tankeexperimentet om en svensk stormaktstid i våra dagar och läsarens egna värderingar något som spelar in i själva upplevelsen och det manar också till eftertanke där svaret på frågorna är individuella. Detta är något jag gillar att se i svenska technothrillers då jag är mindre förtjust i böcker som vill presentera sig som att de har alla svaren.

Vad som slutligen gör Redovisningsavdelning Marviken till en bok att rekommendera är att den likt Stjärnklart och Fallet har en klar och tydlig dragningskraft utanför hans normala läsarkrets. En uppskattning av thrillers eller science fiction hjälper men detta är en intressant twist på vad som länge var Wilderängs hemmaplan och det faktum att han själv vet om det gör också till en underhållande bok att läsa.