Jag brukar inleda många av de här recensionerna med att glädja mig åt det faktum att svenska technothrillers ökat på sistone men huruvida så verkligen varit fallet på senare tid går att diskutera. Majoriteten av de böcker jag recenserat de senaste åren har varit av författare som redan publicerat flera böcker. Det är därför trevligt att genren fortsätter att locka författare, nu senast Mats Svensson med Den trettonde bomben.

Då att följa upp den utmärkta Redovisningsavdelning Marviken med ytterligare lite säkerhetspolitiska skrönor knappast är en avundsvärd position för författaren så tänkte jag inte spilla tid utan sätta igång omedelbart med recensionen.
Boken är Mats Svenssons första och en sak som slår mig är att det knappt märks. Den litterära delen är kompetent utförd, författaren uppvisar en stor kunskap i de ämnen som avhandlas och upplevelsen som helhet är flyter på rätt bra.  Detta är något som får mig att nicka gillande; det kan bara bli bättre från en sådan stabil grund.

Det står klart att Mats Svensson lärt sig läxan från andra författare. Även om det är detaljerat med fackspråk och termer så sätts dem snabbt i sammanhang och de blir aldrig för mycket. Det glädjer mig att få nya författare verkar falla i radiospråksfällan som Wilderäng gjorde i Midvintermörker utan att man lär sig av varandras misstag.

Berättelsen i boken spretar lite åt olika håll men förblir överskådlig, en process som antagligen görs enklare av att boken faktiskt är rätt kort. Genren trogen så finns det givetvis nidbilder och parodier blandat med exempel från verkliga livet även om bokens främsta exempel i det närmaste torde vara en väldigt sönderslagen häst vid det här laget. I övrigt så lyckas Svensson generellt hålla sig undan de värsta klichéerna gällande sitt persongalleri vilket jag tycker är uppfriskande. Bokens främsta problem ligger i att den är lite för kort och därför också känns stressig men det är inget som skadar helheten.
Som rent nöjesmaterial över sommaren är den mer än godkänd, som debutroman är den en positiv överraskning men i mitt tyckte hade boken mått bra av lite mera utfyllnad för att lära känna våra karaktärer mer. Det vi ser är inte dåligt men boken känns lite som en start från ett hangarfartyg; efter en kortare förberedelseperiod så skickas vi raka vägen in i hetluften och stannar inte på ett bra tag. Om man uppskattar hektiska technothrillers i svensk miljö kommer man uppskatta den här boken och uppfyller man bara två av tre har man nog behållning av den här boken också.