(Recensionsexemplar tillhandahållet av Förlaget)

Lars Wilderäng; bloggaren som beslöt sig för att skriva en bok. På pappret så är det kanske inte en helt unik bakgrund men vad som kanske förvånar många var att inte bara visade hans första verk Midvintermörker sig vara en rätt populär bok, den följdes upp av Midsommargryning och visade att Wilderäng tagit vara på den feedback han fått. Sedan fick han för sig att skriva en bok om samhällets undergång och resultatet Stjärnklart skulle jag faktiskt betrakta som en svensk klassiker.

Det är kanske under de omständigheterna inte så konstigt att med det nuvarande världsläget att Wilderäng skulle återvända till sina rötter. Andra författare har försökt att hoppa på tåget efter att Anders Jallais ”Spionen från FRA” mer eller mindre gav svensk thriller inom försvar och underrättelseväsen en rivstart men nästan alla misslyckas på samma punkt – den punkt som gör att Wilderäng kan stoltsera med platser på topplistor.

Det hela är pinsamt uppenbart för den person som läser igenom mina senaste recensioner av andra författare; Wilderäng kan skriva karaktärer som man får en anledning att bry sig om och flera andra svenska författare inom genren kan det inte. I Höstsol så återkommer ett näst intill klassiskt persongalleri alltifrån Utrikesministern som skulle varit en parodi om han inte var så självmedveten om den nidbild han utgör, de båda bröderna som hanterar varsin del av krisen till den frånskilda kvinnan vars repövade kompani blir hennes nya barn.
Dessa låter Wilderäng sin vana troget växlar mellan det handlingen kräver av dem och sina privata liv. Just det senare gör att man får en känsla för deras motivationer; de har ett existensberättigande utanför bokens handling och det gör också att man har en god anledning att bry sig om vad som händer med dem. Den oron bör för övrigt tas på allvar då Höstsols författare i sitt ursprungsverk gav ett kapitel namnet ”döda döda döda” vilket skulle visa sig skrämmande passande för flera av den bokens huvudpersoner.

Vad som även bidrar till en lagom munter stämning i boken är att vår svenska George R.R Martin inte drar sig för att rikta sparkar åt alla håll han kan; i det här fallet främst mot etablerad media som får hårda kängor. Detta i kombination med att ha med både kända märken, detaljerade utrustningar för bokens prylnördar och kända platser ger boken en uppfriskande känsla av att kunna ske nästa vecka eller nästa år; samma sak som även Midvintermörker och Stjärnklart var mycket bra på. Att händelseförloppet också är i en mycket långsammare takt ger också en bättre uppbyggnad för nästkommande böcker samt ger karaktärerna mer tid med varandra.

Det sagt så är boken inte helt perfekt – mitt främsta argument mot den är att svensk thriller har börjat ha en enerverande ovana att skriva oerhört korta kapitel som inte avslöjar mer än de behöver och sedan abrupt klipps av. Wilderäng håller på det stora hela ifrån sig detta men att bredda ut dem lite mer hade antagligen inte varit fel och problemet är i alla händelser inte lika stort som i Jallais eller Lewins böcker.

Det är dessvärre svårt att skriva någonting om storyn utan att avslöja för mycket men då det här är första delen så går det inte att undvika att nästan hela boken är en enda stor uppbyggnad vars upplösning jag redan ser fram emot. Själva uppbyggnaden är mästerlig och samtidigt också en skarp påminnelse att man inte alltid kan ta motståndarens motiv eller agerande för givet. Avslutningsvis är detta ännu en klassisk Wilderäng:are – de som gillar tidigare böcker kommer inte ha några som helst problem med att uppskatta den här och de som lojt tittar på Aurora 17 från sina kontor kommer också ha stor behållning av boken.

Kort sagt kommer boken med mina varmaste rekommendationer.