Jag gillar regelbundna saker. En av dessa regelbundna saker är att under sommaren släpper Lars Wilderäng en ny bok och sedan recenserar jag den. Det är en stående tradition som tack vare serien om Hanna Hjerta nu är inne på sitt fjortonde år om man börjar att räkna från och med att Midsommargryning släpptes. Jag antar att det någon dag kommer ske att han ändrar lite i sitt skrivande och min bokhylla – där han snart upptar en helt egen hylla – får en paus från att utökas men det är inte detta år och det är jag glad över.

Efter den tidigare bokens äventyr är Hanna Hjerta återigen i statlig tjänst med uppdraget att infiltrera det amerikanska samhällets toppskikt. Det är en i mångt och mycket annorlunda bok än de tidigare böckerna i serien; framför allt om man jämför med den tidigare Jägarhjärta. Snabba ryck och intensiva jakter över Skandinavien ersätts här med långsiktig infiltration och dilemmat om hur man ska förhålla sig när man spelar en roll för ett syfte.

Detta betyder inte att ingenting händer; snarare ser vi hur planer verkställs och ändras beroende på händelserna och uppbyggnaden är subtil men tydlig – hjälpt av att man får inblick i skurkarnas planer. Precis som tidigare böcker hr boken en säregen känsla och visar på bredden i Wilderängs författarskap. Hans stil är dock väl etablerad vid det här laget och bjuder för den vana läsaren inte på några större överraskningar – på gott och ont.

Satellithjärta är ännu en bok i en serie jag uppskattar. Jag får även intrycket att det är en serie som Wilderäng har kul med; både att låta Hanna resa jorden runt men också kommentarerna om politiska skeenden och en där karaktärerna kan placeras in istället för att behöva skapa en ny serie för varje installation. Dessvärre måste recensionen nog avslutas med samma uppmaning som alla andra i serien – har du inte läst någon bok i serien hittills rekommenderar jag att man börjar med Drönarhjärta och om du gillade de tidigare böckerna så kan jag bara säga att du inte lär bli besviken på den här.