”Gör redo att landsätta våra stykor utanför energiskölden och gruppera flottan så att ingen kommer undan från planeten. Du har befälet nu, Admiral Piett.”
– Darth Vaders ordergivning till högre kejserliga befäl inför slaget
Konsolideringen av det som skulle komma att bli det första Galaktiska Kejsardömet som bildades efter de mycket destruktiva Klonkrigen var en förvånansvärt stilla sak. Den brutala ockupationen av de planeter som antingen deltagit på separatisternas sida eller som vägrade underkasta sig den nya ordningen hamnade aldrig i blickfånget hos allmänheten utan sågs mer som nödvändiga åtgärder efter ett stort och destruktivt krig.
Det verkade inte finnas något större intresse hos Kejsare Palpatine eller hos hans främste hantlangare, Darth Vader att öppet ta itu med olika former av missnöjesyttringar. Sådant lämnades lämpligen till lokala avdelningar av säkerhetsbyrån eller i somliga fall Inkvisitionen vilket lämnade en hel glipor som motståndare till den kejserliga ordningen kunde utnyttja. I de fall där väpnat motstånd uppstod sveptes de under mattan som kvarlämnade separatiströrelser eller icke-mänskliga extremister. Detta hindrade dock inte Kejsardömet från att offentligt utropa en lång rad segrar över piratgäng, lokala upproriska system eller rester från den separatistiska krigsmakten trots att det riktiga hotet ännu inte trätt i offentligheten.
De övre samhällsskikten av dissidenter som var framsynta att inte låta sig förblindas av framgångarna och välståndet höll i det längsta uppe hoppet för en förhandlingslösning om Galaxens frihet trots att Senatens maktbas kraft försvagats. Palpatine lät till och med gripa sextiotre Senatorer i slutet av Klonkriget på uppdiktade anklagelser men illusionen att senaten hade makten bibehölls så länge som möjligt. Andra som Senator Bail Organa från Alderaan och Mon Mothma från Chandrilla undvek att gripas men fortsatte sitt arbete om än betydligt mer diskret vilket ledde till starkare samarbete mellan de olika fraktioner som motsatte sig imperiet, även innan massakern på Gorman.
När öppen revolt slutligen bröt ut; framtvingad av existensen av en gigantisk stridsstation med kraft att förgöra en hel planet så visade den sig vara förvånansvärt organiserad och försedd med allt från kompetenta marktrupper till moderna stjärnjaktskepp och tunga kryssare. Efter segrarna vid Skariff och Yavin visade den nybildade Rebellalliansen att de var en maktfaktor som kunde utmana Kejsardömet vilket tvingade Kejsaren att agera kraftfullt. Darth Vader skickades i spetsen för en styrka av stjärnjagare ledda av Slagskeppet Executor som sedan fick spendera flera år med att jaga efter Rebellerna i olika delar av galaxen.
När Rebellernas huvudbas hittades var det på grund av svaga indicier från en av många sonder som flottan skickat ut. Dessa avfärdades inledningsvis av Flottamiral Kendal Ozzel trots att hans underlydande Kapten Firmus Piett energiskt argumenterade för att utreda saken. När Darth Vader underrättades övertygades han direkt och ändrade styrkans kurs mot Hoth-systemet. Därtill gav han order om att markstyrkorna skulle försättas i beredskap för insats mot rebellbasen.
Det efterföljande Slaget om Hoth har beskrivits som en stor seger av den Kejserliga propagandan och på något vis har Rebellalliansens och senare Nya Republikens historieskrivning följt efter i att beskriva slaget som en viktig punkt under det Intergalaktiska inbördeskriget. I själva verket var slaget en mindre taktisk seger som misslyckades med att tillfoga upproret en avgörande strategisk förlust och att tillfångata Jediriddaren Luke Skywalker. Bilderna från Imperiets Propaganda på oövervinnerliga gångare som jagar flyende rebeller är en bild från slaget som skickligt avleder från att Rebellerna uppnådde sina mål med striden. De fördröjde de Kejserliga marktrupperna tillräckligt länge för att genomföra en evakuering och hälften av transporterna lyckades nå sina samlingspunkter; långt ifrån den definitiva seger som Darth Vader hoppats på. Detta säkrade Rebellalliansens överlevnad.
Rebellalliansens taktik var enkel. Om fiendeskepp syntes till i närheten av Hoth skulle man evakuera basen och inte söka strid annat än för att fördröja. Försvaret skulle slåss så länge som möjligt för att köpa den tid som behövdes för att resten av rebellerna skulle hinna fly. Markstyrkan bestod av ett förstärkt kompani infanteri som understöddes av all tyngre material som var för otymplig att snabbt kunna lastas ombord på transportskeppen. Detta inkluderade automatlaserkanoner och pansarvärnsvapen monterade i fasta torn och en division på tolv T-47 Svävare under befäl av Kommendörkapten Luke Skywalker.
Dessa svävare var inte byggda som attackfarkoster utan var ursprungligen avsedda för att transportera last och hade fått stora strålkanoner fastmonterade på flygkroppen; en nödlösning som var vanlig i galaxens utkanter. Något missvisande har dessa efter slaget kallats Snösvävare trots att de inte var specifikt byggda för kylan och ofta hade problem att fungera i kallare temperaturer. Namnet svävare kommer från att T-47:an förlitade sig främst på sin repulsormotor för lyftkraft och en svag motor drev skeppet framåt vilket kraftigt begränsade höjden som farkosterna kunde operera på.
Besättningen bestod av två man; en pilot som hanterade strålkanonerna och en operatör som hanterade lastharpunen som var monterad akter. Beslutet att ta med en ytterligare besättningsman för att hantera ett sådant verktyg med begränsad förmåga kan tyckas vara svårbegripligt men Rebellerna hade utvecklat en taktik där just detta verktyg kom att bli ett framstående vapen som utnyttjade en svaghet hos motståndaren.
Mycket har skrivits om Stridsgrupp Snöstorm men det är ändå värt att ta en närmare titt på de fordon som användes under anfallet. Kärnan var tolv stycken AT-AT; formellt kallade transporter men deras roll under strid var att bryta igenom fientliga försvarsställningar genom frontalanfall. Av detta skäl var de väl bepansrade och beväpnade med tunga laserkanoner. Deras pansar skyddade mot nästan alla former av lättare pansarvärnsvapen och även tyngre vapen hade svårt att slå igenom. De hade också en stark psykologisk verkan på försvaret då få styrkor som mötte dem i öppen strid kunde rå på dem. Trots vad Kejsardömets propaganda hävdar var de dock långt ifrån de perfekta krigsmaskinerna. De krävde understöd i form av lättare spaningsgångare, infanteri och luftvärn varav det senare helt saknades under slaget. En nackdel som skulle få avgörande betydelse under slaget var också deras oförmåga att avancera snabbt.
Styrkans befälhavare General Maximillian Veers var den perfekta kandidaten för uppdraget. Inte bara var stridsgruppen han förde befäl över hans egna trupper som hade fullt förtroende för honom; han hade också varit delaktig i arbetet att förvandla gångaren till ett effektivt vapen. Olikt andra befälhavare hade han också insikten att rebellalliansen kunde bli svår att besegra. I ett samtal med Lord Vader beskrev han att ”Imperiet är en storm och Rebellerna är ogräs. De viker bara undan för oss när vi kommer och reser sig igen när vi passerat”. Den analogin kom att bli kusligt korrekt när han själv antog rollen av snöstormen vid Slaget vid Hoth.
De inledande kejserliga aktionerna under slaget visade på bristande kompetens hos högre befäl. Rädd för att rebellernas flotta skulle slå till mot dem när de använde asteroiderna som skydd så valde de kejserliga en annan taktik. Amiral Ozzels plan var att komma ut ur överljusfart nära planeten och kunna inleda ett bombardemang av rebellbasen omedelbart; detta trots att Vader varit mycket tydlig med att han förväntade sig fångar. När manövern utfördes klumpigt – så nära så att de blev upptäckta men för långt bort för att slå ut försvarsanläggningarna – så upptäcktes styrkan av rebellernas sensorer vilket gav Vader den ursäkt han behövde för att på stående fot avrätta Admiral Ozzel.
Ozzels taktiska blunder var förödande. Rebellerna aktiverade vid kontakten en energisköld som täckte deras bas och det närliggande området vilket hindrade Imperiet från att bombardera basen från omloppsbana eller understödja markstyrkorna med sina många jakt och attackskepp. Anfallsplanen reviderades hastigt; General Veers fick uppdraget att slå ut försvaret med ett pansarkompani av tunga attackgångare under hans personliga befäl under det att den nyligen befordrade Amiral Piett blockerade planeten med sina stjärnjagare.
Imperiets stjärnflotta var dock inte beredda på den taktik Rebellerna skulle använda för att säkerställa att deras transporter kunde lämna planeten. Efter att en lucka i skölden öppnats så flögs transporterna flögs ut längst med en förutbestämd vektor och rebellernas v-150 Jonkanon öppnade eld längst med samma vektor. Även om salvorna inte var tillräckliga för att förstöra en stjärnjägare så var de kraftfulla nog för att neutralisera större skepp och de kejserliga tvingades bli mer försiktiga efter att Stjärnjagaren Tyrant slagits ut. Det blev allt tydligare att Imperiets markanfall var tvunget att avgöra slaget på egen hand.
Landstigningen av gångarna ur ”Thundering Herd” Kompaniet; elittrupper under General Veers personliga befäl i sköldens utkanter gick inledningsvis bra men det första bakslaget kom när tre av gångarna förlorades när de försökte ta den snabbaste vägen till Rebellbasen och gick igenom isen. De övriga nio gångarna som tagit en säkrare väg siktades snabbt av rebellernas spanare vilket rapporterades in till Echobasen. Hade det gällt vilken annan styrka som helst hade Imperiets taktiska läge generöst kunna beskrivas som uselt; det var långt till Rebellernas försvarslinje; de kunde inte gömma sig på den öppna slätten och Rebellerna hade kallat in sitt flygunderstöd för att ta itu med dem.
Det var däremot den här specifika taktiska situationen som AT-AT Gångaren hade designats för. Med sitt tunga pansar och tunga strålvapen var de idealiska för det fältslag som utbröt. Lugnt och metodiskt kunde gångarna avancera och under tiden bekämpa rebellernas tunna försvarslinje i snön. Det är en taktik som hade fungerat utmärkt mot de lätta kanontorn och pansarvärnsstrålvapen som rebellerna och som skulle säkrat en snabb seger inom några minuter då rebellernas vapen visade sig helt verkningslösa.
Rebellernas flygunderstöd i form av Luke Skywalkers elitförband ”Rogue” anlände fort på slagfältet och började att i rotar anfalla attackgångarna. Den improviserade lösningen att använda T-47:an som attackfarkost visade sig fungera väl då de med sin manöverförmåga lätt kunde flyga runt fienden men bristen på tyngre vapen som Prontontorpeder gjorde att man med strålvapen inte kunde orsaka de tungt bepansrade gångarna någon större skada.
Detta faktum gick inte obemärkt förbi hos de kejserliga pansarförbanden som i stort ignorerade luftanfallen och fortsatte att bekämpa rebellernas tunna försvarslinje i snön. Korselden mellan gångare och rebellernas kanontorn visade sig vara ett av de större problemen för Snösvävarnas anfall då T-47:an på grund av sin design inte kunde anfalla från högre höjder.
Den innovativa taktik som skickligt genomfördes av Wedge Antilles och Wes Janson mot AT-AT Gångarna har fått stort genomslag i berättelsen av slaget hos både kejserliga och rebellernas historieberättare. I själva verket var taktiken mycket svår att genomföra – man behövde först fästa kabeln i perfekt läge; sedan flyga runt gångaren i trettio sekunder utan att göra kabeln för slack eller kollidera in i gångaren. Taktiken lyckades exakt en gång vilket var av ovanstående rebellpiloter; mycket tack vare att befälhavaren i gångaren litade på att han kunde bryta kabeln – en chansning som misslyckades då hela maskinen föll omkull varpå Wedge Antilles kunde genomföra ett precisionsanfall mot den oskyddade nacken.
Inga fler försök att genomföra taktiken lyckades. Skywalker hade förlorat sin skytt Dak Ralter och när Derek ”Hobbie” Klievan försökte avbröts anfallet. Ett tredje försök att utföra taktiken avvärjdes av en eskorterande AT-ST.Efter förlusten av den första gångaren hade förarna ombord på gångarna dessutom insett att den svaga beväpningen till trots så var svävarna ett hot och började aktivt att bekämpa dem hellre än att ge dem ytterligare chanser.
Tack vare stort personligt mod och initiativ av Luke Skywalker kunde en andra gångare slås ut efter att Jediriddaren hissat upp sig på en av gångarna och sedan kastat in en granat. Destabiliseringen av gångarens interna kraftnät överbelastade kretsarna och fick gångarens styrmodul att explodera varpå gångaren föll omkull.
Förlusterna till trots så gick Imperiets anfall helt enligt tidtabellen. Anfallet tappade aldrig momentum och rebellernas marktrupper utgjorde aldrig något riktigt hot mot de tungt bepansrade gångarna. Understödda av landsatt Infanteri från gångarna kunde Imperiet rensa den tunna försvarslinjen vilket framkallande en generell reträtt hos Rebellerna. Ostörda av försvarseld kunde General Veers därefter slå ut sköldgeneratorn vilket gjorde att snösoldater ledda av Darth Vader kunde tränga i den övergivna basen. Detta var dock för sent. De sista av rebellernas transporter lämnade planeten kort därefter och inga framstående rebeller tillfångatogs av Lord Vader eller hans trupper.
Slagets eftermäle kom dessvärre inte att vara bättre för de kejserliga styrkorna. Delvis på grund av att anfallet enbart skett från en riktning – och därmed inte slagit ut Jonkanonen tidigt i slaget – och delvis på grund av att man lade stora resurser på att tillfångata Årtusende Falken i tron att Luke Skywalker var ombord. Blockaden luckrades ytterligare upp mellan förluster av Stjärnjagare och skepp som avdelades att jaga efter de skepp som redan lämnat systemet.
Rebellernas förluster anges som tretton av trettio transportskepp vilket gör den kejserliga stjärnflottans prestation synnerligen undermålig då man med bättre planering antagligen hade kunnat göra blockaden mycket mer effektiv. Kejserliga källor ger gärna den avsatte Admiral Ozzel skulden för detta men även Admiral Piett torde vara förtjänt av en del av kritiken. Till detta kom förluster av stjärnjagare och jaktskepp med besättningar när Darth Vader envisades med att jaga Årtusende Falken in i Hothssystemets Asteriodfält. Rebellernas förluster var visserligen höga men då mycket erfaret manskap överlevt kunde nytt manskap dra fördel av dugliga ledare som lärt sig de nödvändiga läxorna.
Trots att den Kejserliga propagandan försökte utmåla slaget som den avgörande segern så blev det uppenbart att upproret inte alls krossats utan fortsatte att effektivt bekämpa den kejserliga krigsmaskinen. I själva verket vann Imperiet enbart en mindre taktisk seger som var alltför dyrköpt för att ha någon som helst verkan i det långa loppet; det strategiska övertaget efter slaget fanns utan tvekan hos Rebellerna.
De Kejserliga drog fel lärdomar av slaget. Uppmuntrade av en seger som de trodde visade på Gångarens överlägsenhet så fortsatte man att använda dessa fordon i en mängd olika slag där de var betydligt mindre lämpade. Det visade sig också att även om de improviserade svävarna haft svårt att slå ut dem på Hoth så hade stjärnjaktskepp av typ X-Wing betydligt lättare att slå ut dem med hjälp av sina tyngre vapen vilket krävde att gångarna själva började behöva luftunderstöd eller luftvärn för att genomföra sitt uppdrag; resurser man sällan planerade för att gångarna behövde ens långt efter kejsarens bortgång.
Rebellalliansen lärde sig väl läxan och började att använda stjärnkryssare som mobila baser för upproret istället för att vara sårbara på planeter. Istället användes planetbaser främst som depåer, fängelser och fabriker där förlusten av en inte innebär katastrof. Samtidigt innebar Imperiets förluster att bilden av kejserlig oövervinnerlighet som redan spruckit rejält sedan Yavin föll samman totalt vilket enbart fick fler planeter att ansluta sig till rebellerna.
Darth Vaders mål med slaget – att krossa upproret och tillfångata Luke Skywalker – misslyckades därmed i grund; framför allt då den unge Jediriddaren lyckades ta sig till okänd ort för att där bli utbildad av en av de gamla mästarna. Oförmågan av de kejserliga styrkorna att helt stänga systemet skulle bli avgörande för att Kejsaren till slut föll vid Endor och Jedins Återkomst till galaxen.
Källor:
Stjärnornas Krig: Rymdimperiet slår tillbaka (Film från 20th Century Studios; 1980)
Star Wars: Battles that changed the Galaxy (Bok av Stephen Fry, 2021)