Som alla skribenter har jag en viss självbild om vad jag vill Logementet ska vara för något och kanske framför allt vilka böcker jag gillar. Detta kombinerat med en förkärlek för att utsätta mig själv för plågor så har de lett till slakten av Björnen & Draken, trälat mig igenom hämndporrsfantasin Madame Terror och dessutom sett på The Room på bio!

Givetvis finns också kategorin guilty pleasures – böcker som jag ser problemet med men ändå inte kan låta bli att tycka om. Ondskan är en av dem till den grad att jag sett både film och TV-Serie och en av mina evighetsartiklar handlar om skillnaden mellan film, serie och bok. Det finns mycket i boken som gör den intressant att diskutera även om den litterärt knappast är ett mästerverk. Detsamma kan sägas om Ready Player One; skriven av Ernest Cline.

Ready Player One förtäljer historien om den unge Guntern Wade Watts liv i slummen med drömmen om att vinna en tävling i den virtuella världen Oasis som i den dystopiska framtiden ersatt nästan alla andra nöjen. Tävlingens pris är inte bara en otroligt stor summa pengar utan även majoritetsägande i företaget som driver Oasis vilket sätter upp Wade mot både andra hoppfulla och den lömske Nolan Sorrento som jobbar för Innovative Online Industries som försöker ta över Oasis för att kunna ta rejält betalt för upplevelsen.

Som om inte allt vore svårt nog är tävlingen dessutom designad av alla nördars heliga ikon James Halliday vars högsta önskan är att tävlingens vinnare skall vara lika nostalgisk kring åttiotalet som han är. Detta är något av ett problem då de flesta av tävlingens deltagare inte var vid liv då. Detta resulterar förutsägbart nog att åttiotalet får en andra chans och att mängder med personer studerar exakt de tv-serier, spel och band som Haliday själv tyckte om i hopp om att få en ledtråd till gåtans lösning.

Ursäkta, sade jag att det var James Halliday som var fixerad vid detta? Det gäller författaren också och således är boken en fullständig orgie i referenser där skattjakten tar dem till Drakar och Demonermoduler, virtuella pizzerior där det spelas Pac-Man på arkad samt en snabbkurs i olika filmer och givetvis bandet Rush som jag inte kände till innan och inte lyssnat på efter.

Det som gör att jag finner boken så underhållande är att Wade Watts som person är en skitstövel; en insikt som försenas något av att boken är skriven från hans perspektiv. Han är arrogant, självisk, ovillig att se sina egna problem och behandlar majoriteten av de andra personerna i boken med förakt; undantaget de han ser som sina jämlikar. När han får chansen att faktiskt prata med en person av det motsatta könet är hans första fråga om personen är transsexuell. Ingenstans får jag intrycket att detta är avsiktligt från författarens sida vilket tillsammans med den ovannämnda Ondskan för båda böckerna till toppen av min hög av skyldiga nöjen; Ernest Cline verkar tro det här är förhållandevis normalt beteende. Det hela görs inte sämre av att underbarnet Will Wheaton läser ljudboken och jag får intrycket att han gör samma tolkning av karaktären som jag och agerar därefter.

Till författarens försvar så kan vi nog utgå från att Wade är en produkt av sin tid och sin uppväxt där han spenderat nästan all vaken tid inpluggad i ett virtuellt system utan att ha några som helst vänner i den riktiga världen och de andra karaktärerna vi får möta reflekterar detta. Av Watts fyra vänner är bara två personer välanpassade; de andra två som vi får möta som (avsiktliga) Japanska Stereotyper är lika isolerade i verkliga livet som Watts själv.

Bokens största problem är att man måste vara inläst på nördkulturen som boken avhandlar för att ha den minsta behållning av den. Det blir en veritabel storm av referenser som går hjälpligt att ta sig igenom så länge du har det grundläggande intresset av vad den pratar om och en historia om en kamp mot övermakten fungerar alltid men boken kommer enbart behålla de redan intresserade. Det finns en anledning till att filmen ändrade så mycket.

I slutändan är Ready Player One underhållande så länge man vet vad man ger sig in på. Som bok är den medioker om man inte hittar ett annat värde i den; det värdet kan vara en imperfekt protagonist eller de många referenserna men hittar man inte det värdet är det nog bäst att hoppa över boken helt och hållet. Detsamma gäller för övrigt den usla uppföljaren Ready Player Two som inte lärt sig läxan från den första boken och framför allt inte förstått att en problematisk karaktär inte kan ha rätt hela tiden.