Sällan har en bok jag valt ut för recension visat sig vara så kontroversiell i mina kretsar. Jag har visserligen en förmåga att själv vara lite kontroversiell emellanåt när jag skriver att Operation Garbo är gammal skåpmat, att Erik Lewins äldre verk inte alls är bra samt vad som nu fick Anders Jallai att helt blockera mig från Twitter.
Att boken är kontroversiell är kanske inte så konstigt. Det är först och främst en journalistisk granskning om vad författarna anser är källan till vapen i det eskalerande gängvåldet i landet och mig veterligt är detta det första försöket att faktiskt ta reda på avgörande detaljer i flera skjutningar, vad som ligger bakom dem och hur de gick till. Som sådan är boken en djupdykning i personliga öden, hur utredningsarbete går till och inte minst ond bråd död.
Beskrivningarna av personerna och utredningarna i boken samt de skjutningar som den tar upp är gedigna och detaljerade. Du får en tydlig bild vad som hänt, vem som gjorde vad och varför och som en inblick i den nuvarande kriminella världen är boken välskriven och intressant. Det är lika skrämmande som fascinerande att läsa om gruppen kriminella som klädde ut sig till Poliser under en skjutning till att höra tonåringen vars mamma hittade vapen i källaren säga att ”nu kommer de att knäppa mig” vilket jag dessutom läste samma dag som en ledande politiker ville vräka familjer som hade kriminella barn.
Hade boken stannat vid det här ämnet så tror jag att det hade kunnat vara den mest välinformerade översikten av gängvåldet som är tillgängligt utanför Polisen, framför allt med tanke på de intervjuer och utdrag ur polisrapporter som skapar en skrämmande helhetsbild av det vi främst bara ser i de allt vanligare rubrikerna om gängskjutningar.
Boken saknar dock inte problem och det första dylika hittar vi i titeln. Journalisterna som skrivit boken förklarar tydligt att de med ordet vapensmed avser de självlärda fixare med vapenintresse som antingen rekryterats eller säljer sina tjänster till kriminella och således inte har någon koppling till det hederliga och laglydiga yrket. Den här förklaringen faller dock på att ordet används i det här sammanhanget så pass mycket att det förtydligande som författarna lägger till lätt glöms bort.
Mer besvärande är de generaliseringar som görs baserad på det material de har. De beskriver ingående hur de pratar med vapenaffärer som sålt licensfria reservdelar såsom rekylfjädrar och motsvarande men kan bara påvisa ett fåtal fall där personer köpt delar för att reparera olagliga vapen. I förbipasserande angrips också kritiken mot lagförslaget att kräva licens på magasin som ”trumpisk” och låter påskina att de som har något emot lagförslaget per automatik har fel på grund av gängbrottsligheten. Detta trots att de korrekt säger att lagförslaget inte är nödvändigt för att Polisen ska få beslagta magasin.
När man i kapitlet efter börjar läsa ingående beskrivningar av personer som besöker en vapenaffär så går det inte att få annat än bilden att man greppar efter halmstrån. När man började beskriva musiksmaken hos en av besökarna i ett försök att generalisera så börjar det hela kännas oseriöst, framför allt då man tydligen läser en bok om ”männen som beväpnar Sveriges kriminella”.
Det tredje problemet är att hittills har det bara påvisats en källa att svenska kriminella använder jakt och sportskyttevapen. Faktum är att om boken har en huvudperson så är det de slovakiska deaktiverade vapen som säljs helt lagligt och sedan konverteras av de brottslingar som boken egentligen handlar om. När man då dedikerat flera kapitel åt tveksamma kopplingar där det dessutom bara finns ett bekräftat fall där Polisen hade det yttersta ansvaret för att det gick så långt så börjar hela resonemanget kännas tveksamt.
Som om det vore ett stort avslöjande tar den upp hur man tagit kål på ”myten om att lagliga sportskyttevapen inte används inom den kriminella världen” men lyckas trots de storslagna orden hitta bara ett fall där man dessutom skuldbelägger affärerna som sålde till vapenaffären snarare än Polisen som lät mannen fortsätta ha vapenhandlarbevis trots att inspektioner visade på olämpligheten i detta. Resten av bokens vapen fortsätter vara ombyggda slovakiska vapen eller insmugglade från Balkan.
Boken gör också det märkvärdiga påståendet att lagliga vapenägares vapenkultur allt som oftast liknar kriminellas men det enda stöd för det påståendet man visar upp för detta är en enskild person som utan skrupler sålt vapen och ammunition på ett vis som skulle få vilken skytteklubb som helst att utesluta personen. Personen ifråga är också ett bra exempel på att de som som samarbetar med boken och dess syfte har en större chans att få sin vilja igenom att bli anonymiserade av författaren samtidigt som laglydiga skyttar och butiksföreträdare nämns öppet utan samma förmån och med betydligt större skepsis.
Det här är mycket synd eftersom jag inte tvivlar på att Journalisterna bakom boken haft ett genuint uppsåt med att spåra varifrån vapnen kommer ifrån, något Polisen enligt boken inte ägnat något större ansträngning åt att ta reda på. Istället återkommer flera gånger ett ointresse från Polisens sida att ta itu med det hela varpå man istället skyller på att det skulle handla om vapen från Balkan utan att undersöka saken.
Dessvärre faller boken helt platt i sina egna konstiga försök att bevisa läckageteorin vilket låter underligt då den i mångt och mycket bevisar det som sportskyttar och jägare sagt hela tiden – problemet är att det är för lätt att smuggla in vapen eller stjäla sprängmedel från byggen. Det är tragiskt att man importerat hundratals kompakta kulsprutepistoler men då vapnen var olagliga i Sverige är det svårt att se kopplingen till lagliga vapen. Inte ens deras halmstrå att reservdelar säljs i Sverige går speciellt långt. Det säger sig självt att kan man handla kompletta vapen i Slovakien eller från pensionerade reservister på Balkan lär reservdelar inte heller vara speciellt svårt att köpa från samma källa.
Mellan skildringarna om det kriminella livet, vad som händer efter en skjutning med personen som blivit skjuten, hur smugglingen kan se ut och polisinsatser finns här grunderna till en välgrundad och intressant bok om gängbrottsligheten och hur den eskalerar med skjutningar och möjliga orsaker bakom. Det viktiga innehållet ger dessvärre en bitter eftersmak när man får bilden att man enbart beskrivit allt detta för att skapa en känslomässig mottaglighet för de betydligt svagare argumenten i boken. Faktum är att boken ibland känns som två olika böcker; den ena delen är ett porträtt av personerna som har personlig erfarenhet av denna typ av brottslighet och det andra är en tafflig argumentation som känns som den åker snålskjuts på den bättre delen.
På så vis är Vapensmederna: Männen som beväpnar Sveriges kriminella en bok som hade kunnat vara en av de första djupdykningarna i något vi vant oss vid att se på löpsedlarna men som verkar ha bestämt sig för att istället vara en argumentation snarare än en faktabok. Det förtar dessvärre mer än det ger från boken och om man lyssnar eller läser boken bör man ha detta i åtanke. Det sagt så hoppas jag att Journalisterna fortsätter sitt arbete med att granska den undre världen, fortsätta prata med offer och gärningsmän, poliser och politiker om orsakerna och eskaleringen av våldet. Det är ett område som behöver belysas mer och som absolut skulle få mig att ha mer behållning av uppföljande böcker så länge de skippar den onödiga argumentationen som ändå inte verkar hålla för granskning.