Vad som började med Anders Jallai och Lars Wilderängs böcker om storpolitik i Sverige har nu nått sådana proportioner att ibland så missar till och med jag något. Det är tur, för då har jag saker att upptäcka i efterhand. I just det här fallet kan det ursäktas med att jag inte är medlem i Pennan & Svärdet och därför inte insåg att boken existerade tills jag snubblade över den på Myrorna och köpte mest för att jag ser det lite som mitt jobb att gå igenom Svenska technothrillers.
Boken är den första i en serie som är skriven av Björn Andersson och Tommy Jeppson och avhandlar hur en storpolitisk kris med fokus på Gotland och Norrland skulle kunna se ut. Det är för all del inte ett nytt ämne; just vår fokus att Gotland kan bli ett krisområde har varit föremål för en del böcker vid det här laget och jag får väl ändå uppskatta både de böcker som väljer ett annat tema liksom de som försöker hitta nya vinklar på scenariot.
Det är svårt att säga vilken sorts kategori den här boken tillhör men i stora delar skulle jag jämföra den med Erik Lewins tidigare böcker och jag är rädd att det inte är positivt. Det är helt uppenbart att boken egentligen inte har några litterära ambitioner utan har som främsta syfte att vara ett inslag i försvarsdebatten. Problemet är att det innebär att den saknar alla former av intressant narrativ, dess huvudpersoner är tomma skal som enbart pliktskyldigt får en bakgrundshistoria och även när vi ser inblickar i deras privatliv så kommer plötsligt författaren på varför de skriver boken och bestämmer sig för att återgå till ämnet utan att utveckla ämnen som hade kunnat skapa intressanta karaktärer.
Själva handlingen verkar också återupprepa sig näst intill i absurdum. Vi får höra om möten där man avhandlar förfrågningar från Ryssland och NATO, vi får en inblick i samhällsdebatten och hur olika förband förbereder sig för krig och hur stadsledningen agerar. Problemet är att samhällsdebatten pågår under större delen av boken och man får lätt deja vu när man återigen läser att ett parti inte vill ansluta sig till NATO eller vaga kommentarer om tonläget på Sociala Medier. Problemet är här att jag känner att personliga politiska preferenser i det närmaste gör de icke-existerande karaktärerna till halmdockor. Det blir segt att läsa; framför allt då en karaktärs motivationer ofta avgörs av dennes egenskaper men här reduceras allt till partitillhörighet eller andra likartade stämplar.
Sammanfattningsvis blir det en bok som är en pärs att ta sig igenom. Huruvida Ryssland kommer landstiga på Gotland eller ej vet vi redan; det sker i bokens första kapitel och allt annat visar bara uppbyggnaden. Att sedan återkomma till den punkten tog så pass lång tid att jag flera gånger övervägde att bara sluta läsa boken. Vill man läsa ett skönlitterärt verk om Sverige i krig så finns Höstsol som har utmärkta karaktärer. Vill man ha sin skildring mörkare än så finns Midvintermörker. Men såvida man inte är intresserad av en torr uppsats dåligt förklädd till en roman så kan man hoppa över den här boken helt.