Jag har ett komplicerat förhållande med World of Warcraft. Delvis så har jag varit rent ut sagt beroende och spelat spelet med en nästan ändlös passion, framför allt runt 2008 då jag var utbränd från mitt första jobb. Jag satt hemma i nästan ett och ett halvt år och det jag gjorde var att spela World of Warcraft – mitt stressiga jobb hade redan raderat ut de flesta av mina bekantskaper som vant sig vid att jag aldrig orkade göra annat än jobba eller spela airsoft på lördagarna. Så World of Warcraft blev mitt sociala liv.
Spelet som det såg ut då var annorlunda och att inte bara prata utan lära känna andra spelare var oerhört viktigt. Du behövde personer du kunde lita på att sköta sitt jobb; för att de skulle vilja spela med dig var det viktigt att du betedde dig korrekt och inte bröt mot några oskrivna reglerna eller för den delen inte kunde spela sin klass. De bekantskaper jag gjorde då har tagit mig till en weekend i London med en god vän i spelet, ett bröllop på den Norska landsbygden, en flirt i Helsingfors och att nederländsk tös kom på besök i Sverige i två veckor. Det är först med det nära samarbetet i DCS World som jag ens kommit i närheten av den gemenskap jag kände då The Burning Crusade var den aktuella expansionen.
Min första reaktion på World of Warcraft Classic var blandad. Jag var en stark förespråkare av “du tror att du vill det” men samtidigt kan jag förstå den nostalgiska lockelsen. Jag trodde dock aldrig att Classic skulle bli så populärt som det är idag men det kan vara en bieffekt av det svala mottagandet av Shadowlands; vad vet jag? Så när de annonserade att The Burning Crusade Classic skulle komma ut småskrattade jag lite och tänkte egentligen inte spela det. Jag hade ju inte ens en Classic karaktär nära lvl 60 som kunde delta i äventyret.
Men det är här som ödets små nycker kommer in i bilden. En av de ovanstående vännerna donerade helt enkelt en level boost till mig och jag valde att använda den på en Hunter. Jag spelade Protection Warrior och Restoration Shaman i TBC förra vändan och jag tänkte att spela Hunter var ett snabbt och intressant sätt att uppleva lite nostalgiska vibbar. Vad jag inte väntat mig var att jag efter ungefär en månad skulle fastna.
Att det ens finns boosts är kontroversiellt men i det fallet tycker jag kritikerna kan dra något gammalt över sig. Till skillnad från Classic så är Outland; de återstående resterna av Orchernas hemplanet ett begränsat spelfält där alla från lvl 58 till lvl 70 rör sig och dessa interagerar sällan med hemplaneten Azeroth. Dessutom har man inga nämnvärda fördelar från boosten, den kan bara användas en gång och är dessutom orimligt dyr.
Vad som lockar mig med Outland är inte samma saker som förra gången. Jag njuter av att vara en anonym legosoldat som springer ärenden i olika former; oavsett om det är att döda fem av varje sorts korrumperat vildsvin eller att samla svampar. Det är avslappnande från de senare expansionernas ständiga tjat om att man är den ultimata hjälten som måste ställa allt till rätta. Istället blir din roll i händelserna exakt så stor eller liten som du vill. Om du vill utmana de hemska monstren Gruul eller Magtheradon så kan du göra det; om du inte vill det utan istället lömskt anfalla den skenheliga Alliansen ute i den öppna världen kan du göra det. Det ger spelaren ett val som i mångt och mycket följer efter dig; andra personer kommer notera vad du gör och om du gör det bra och det ger dig ett bra eller dåligt rykte.
Samtidigt är det mer komplext att hantera sin karaktär. Du måste köpa dina färdigheter och de måste dessutom köpas i nya nivåer vilket kostar pengar. Att ändra dina talanger är också något som kostar pengar och måste tas i övervägande när de väljs vilket allt som ofta låser in dig i en roll såvida du inte ständigt vill spendera 50 guldmynt på att byta – för att inte tala om att många av talangerna kräver mycket specifik utrustning som är svår att få tag på. Själv hade jag nästan glömt att jag behövde hålla koll på ammunition och när jag första gången i en instans med andra spelare höll på att få slut skämdes jag ögonen ur mig.
Det är sådant som gör att man lär sig; för du vet att samma spelare kommer se dig i Looking for Group chatten och kanske är det så att nästa gång väljer de någon annan – det slumpmässiga grupperna från Retail där du aldrig ser de du grupperats med igen finns inte här. Vill du klara en instans, raid eller svårt uppdrag får du vara social och arbeta för att hitta likasinnade vilket är en större ansträngning än senare versioners Looking for Group.
Det geniala med Classic-konceptet är att Blizzard bara fixat vad de måste. Allt annat är indelat i faser. I skrivande stund är det Fas 1 med den utrustning och de utmaningar som fanns när The Burning Crusade var nytt. Mycket tid går således åt att införskaffa reputation så man kan delta i Heroics eller få tillgång till Karazan. Det innebär också att Protection Warriors och Druids fortfarande är trasiga i jämförelse med Paladins förmåga till AoE Tanking vilket också skapar intressant gruppdynamik när somliga kommer behöva att du bemästrar din klass mer än vad som skulle förväntas i en grupp i Shadowlands.
The Burning Crusade Classic är således en hit. Det må vara exakt vad det var för fjorton år sedan men det har fördelen att vara mer lättillgängligt än vanliga Wow Classic och dessutom lockande för de som kanske tröttnat lite på Shadowlands abstrakta historia som lakoniskt kan beskrivas som ett arbetsläger för själar. Jag trodde att mitt intresse skulle dala i och med att den nya historien i Shadowlands kom ut men istället arbetade jag vidare med att utrusta min karaktär. I slutändan var det viktigare för mig att uppleva triumfen att vara attuned till Karazhan och att stå till gillets förfogande nästa raid än att rädda livet efter döden.