Call of Duty Black Ops: Cold War

(Recensionsexemplaret är tillhandahållet av Activision)

Det är något av ett skämt att Call of Duty släpps varje år och att frånvaron av ett spel i serien är ungefär lika troligt som att EA skulle underlåta att släppa FIFA. Det händer inte. Det är dessvärre också rätt långt ifrån seriens ursprung som innovativ och trendsättande. Det är inte fel att säga att Call of Duty: Modern Warfare (det gamla alltså) i princip gav hela spelvärlden en kollektiv spark som gjorde att moderna shooters blev inne på ett sätt som vi fortsätter se än idag. Där vi en gång skojade om att spel aldrig slutade handla om andra världskriget så beslöt sig helt plötsligt världen att fortsätta anamma den moderna shootern och mycket av det är på grund av Modern Warfare 1 & 2.

När Modern Warfare 2019 kom ut förra året så var det inte bara en positiv överraskning att Activision faktiskt ville återgå till dessa rötter utan det var även tydligt att de ville vara innovativa på ett sätt vi inte sett på ett tag. Spelet lyckades med en förvånansvärt engagerande singleplayerkampanj, ett klassiskt multiplayerläge med lite nya grepp och en möjlighet att bygga om sina vapen som satte en ny standard i branschen. Det var helt enkelt spel man lagt en hel del arbete i att det skulle kännas bra och unikt och spelare och recensenter tenderar att uppskatta sådana spel. Således har Call of Duty Black Ops: Cold War rätt höga förväntningar på sig; en uppföljare skall vara en förbättring jämte originalet.
På ytan så ger Cold War (som jag tänker kalla det från och med nu för enkelhetens skull) en hel del för spelaren att göra. Förutom en singleplayerupplevelse som prövar flera nya grepp så finns det klassiska multiplayerläget och även zombieläget som inget spel baserat på verklig historia klarar sig utan. Man kan inte anklaga spelet för att sakna variation eftersom Warzone kommer att släppas till Cold War tidigt i December, ett spelläge som dessutom kommer överlappa med Warzone till det tidigare spelet i serien; Modern Warfare.

Single Playerupplevelsen försöker en hel del. Inte nog med att du får välja detaljerna kring den agenten du spelar som vilket innehåller Man, Kvinna, Icke-binär samt tidigare tjänstgöring och psykologisk profil; du förväntas nu också hitta ledtrådar under uppdrag du spelar igenom och använda dessa för att göra bonusuppdrag enklare att genomföra. På pappret är dessa innovationer ganska spännande men i praktiken vill du sällan spela om ett helt uppdrag för att hitta det bevis du behöver och valen om vilken sorts person du spelar som gör ingen som helst skillnad i det stora hela förutom att det påverkar hur du tilltalas.
Detta är synd, för med den nya tillkomsten att välja hur du ska slutföra ett uppdrag – t ex att tillfångata en terroristledare istället för att neutralisera honom direkt så har man uppenbarligen gått i rätt riktning med upplevelsen. Dessvärre är alla dessa delar dessutom underanvända och det kan gå flera uppdrag innan du åter hamnar i basen, kontrollerar bevis och pratar med ditt team. Det hade varit betydligt mer intressant med fler kortare uppdrag där insamlandet av bevis (eller hoppas på att allt går bra ändå) hade byggt upp historien snarare än att förlita sig på att folk bryr sig om uppdrag de inte behöver göra för att klara spelet. Det hade också kunnat användas för att på ett bättre sätt påverka vilket slut på spelet man får.

De uppdrag som finns saknar inte ljusglimtar. Besöket i KBGs högkvarter och en infiltration till Östberlin tillhör de intressantare uppdragen men för varje sådan upplevelse behöver vi genomlida den klassiska, överdrivna genren att skjuta sig igenom en halv armé sovjetmedborgare som bara försökte leva sina liv innan du bestämde dig för att åka till Ukraina för att personligen använda dem som levande sköld. Det går inte att komma ifrån att man förstår varför Sovjet i spelet vill ha farliga medarbetare när du som stolt frihetskämpe verkar spendera halva din tid med att utföra aktiva operationer inom Sovjetunionens gränser.

Problemet är att single player läget inte lever upp till ambitionsnivån. Historien är rent ut sagt tråkig, jag har hittills inte hittat någon som helst anledning att bry mig om det som händer i den då den saknar de flesta former av personlig anknytning. Vi förväntas bry oss om en ökänd terrorist som kan ha massförstörelsevapen och där någonstans kan jag inte annat sucka och tänka att det här har jag gjort femtio gånger förut; flertalet gånger i just Call of Duty.
Jag önskar jag kunde säga att Call of Dutys starka sida – multiplayer – är mycket bättre men skulle jag säga det vore det en lögn. Multiplayerläget är inte nära sin normala nivå, delvis på grund av saker som kommer vara lösta kanske redan innan du läser detta och delvis på grund av medveten design. Även om det på ytan är samma multiplayer vi alla känner och älskar så finns det under ytan mindre förändringar som gör upplevelsen frustrerande.

Givetvis kommer hektisk multiplayer alltid innehålla ett visst mått av frustration men när du är van vid hur lång tid det tar att nedkämpa någon i Modern Warfare så blir det störande när samma siffror är annorlunda i Cold War – för att inte tala om att det är lite si och så med spelarnas träfftagande om vi använder en analogi från en av mina andra hobbies. Detta märks framför allt med skott mot huvudet som verkar vara något folk överlever utan problem alternativt till att döda dem omedelbart och du vet aldrig vilket av det som det är tills du sett att någon inte kolavippar av ett helt magasin ammunition.

Frustration kommer också att kill streaks inte är avstängda i spellägen med begränsade liv vilket är minst sagt störande när hela ens lag försvinner för att någon råkade spara en attackhelikopter från en runda bort, min styrspak till flygsimulatorerna har misstagits som att jag spelar med en Handkontroll mer än en gång (vilket gjort mina medspelare irriterade) och alltifrån buggar i grafiken till oförklarliga förluster i prestanda har jag stött på under den tid som jag spelat spelet.

Trots allt detta upptäcker jag att jag fortsätter komma tillbaka till det. Det är lite förvånande att jag återgår till något så frustrerande men samtidigt är det samma adrenalinkick som är perfekt om man vill slå ihjäl en halvtimme här eller där. Till skillnad från många andra spel jag spelar så kräver Call of Duty aldrig att man investerar tid och Cold War tar dessutom betydligt mindre diskutrymme på min SSD än vad Modern Warfare gör.

Det finns inte så mycket att säga om Zombieläget. Det är ett okey tidsfördriv och det är också trevligt att man inte bara kan välja sina vapen utan också låsa upp tillbehör till dem men det är inte någonting jag finner att jag återvänder till men det är snarare en personlig preferens; jag gillar sällan PvE Shooters såvida inte jag har exakt likasinnade medspelare.

Spelet verkar i allmänhet genomgå någon slags identitetskris. En bekant kallade det ”Black Ops 4 förklätt till Modern Warfare” och om så är fallet är jag glad över att jag aldrig spelade Black Ops 4. Samtidigt så är uppenbart när det kommer till vapen och tillbehören till dem att man tittat samtidigt för mycket mot Modern Warfare och för lite på Kalla Kriget. För mycket i och med att många av tillbehören är på tok för moderna för tidsperioden och de saker som oftast improviserades ihop av olika specialstyrkor syns nästan ingenstans. Samtidigt är det fullt med rödpunktssikten och vapendelar som egentligen hör hemma mycket senare i den teknologiska utvecklingen.

För lite i att vapenmodifieringen är en skugga av det utmärkta system som fanns i Modern Warfare. Visst, de ser likartade ut men samma möjlighet att bygga en bössa som ser unik ut på utsidan men ändå passar till exakt det du vill ha den till finns inte kvar. I slutändan ser nästan alla vapen likadana ut, oavsett om du har på ett neonrött skin eller inte och många av de vapen som blev kända i och med Kalla Krigets många heta slagfält ser du inte röken av.

I skrivande stund är det svårt att rekommendera Call of Duty Black Ops: Cold War. De som är riktigt inbitna spelare har givetvis redan köpt spelet och kommer inte övertygas oavsett vad jag säger men ni andra som hittat tillbaka till spelet för att Modern Warfare var ett riktigt bra spel bör fortsätta hålla er till just Modern Warfare. Single Player har inte tillräckligt många innovationer för att det ska motivera kostnaden, Multiplayer är frustrerande oftare än det är kul och även om Zombieläget är lite nostalgiskt så är det långt ifrån tillräckligt för att rädda upplevelsen som helhet. Även om Cold War gör en hel del rätt så gör det dessvärre inte tillräckligt för att motivera att byta ifrån Modern Warfare, framför allt inte när det senare spelet fortsätter stödjas av Activision i framtiden.

Spelet är testat på en stationär dator med följande prestanda:
Processor: AMD Ryzen 5 3600 6 Kärnor
Grafikkort: MSI NVIDIA Geforce 2070 Super
RAM: 32GB @ 3200 MHz
Upplösning: 2560×1440@144Hz (32 tum)
Hårddisk: Intel 660p SSD 1TB / Seagate Barracuda 4TB