Jag ska erkänna en sak. När det kommer till böcker så är jag nästan alltid svag för lyckliga slut och triumferande händelser. Saker som Rainbows inbrytning i World Park och Rohans ankomst vid Pellenors Slätt är saker jag ser fram emot att läsa just för hur det påverkar storyn och skapar ett känsla av att saker vänder och nu går det bra. Just på grund av detta är det extra intressant att utmana sina preferenser och ta en titt på en författare som specialiserat sig på att aldrig låta dessa händelser komma utan ett pris.

Författaren i fråga är Lars Wilderäng, en person jag skulle anse nästan alltid har ett budskap han försöker hamra in med sina böcker. Stjärnklart handlade om värdet av prepping med en hälsosam dos av domedagen, Höstsol om faran att lita för mycket på egna planer, Höstregn om ett land i öppet krig och hans debutroman Midvintermörker om hur även en begränsad konflikt kan påverka landet. I Fallet så har hans tydligaste varning med lån och bostadsaffärer att göra men även om faran att inte lära sig av sina misstag.

Fallet är intressant i och med att den berättar två i början helt olika historier som sammanstrålar först i slutet. Den första delen som vi blir först introducerade till är Huvudpersonen Mickes liv som hemlös; den andra delen är den rätt långa historien om hur han blev det. Boken tar ibland paus från huvudpersonen för att visa en annan vinkel eller lära ut en läxa genom att berätta ett exempel; de flesta av dem relaterade till Stockholms bostadsmarknad både före och efter köp av lägenhet.

De tekniska detaljerna är i sann Wilderäng-anda mycket pålästa till den grad att jag nästan kan se framför mig hur Lars åker runt med sin Tesla och förklarar för sina vänner och bekanta att det handlar om Research inför nästa bok. Om så är fallet var den researchen väl spenderad tid. De scener som involverar Teslor och Polisarbete är mycket detaljerade vilket inte borde vara förvånande med tanke på Wilderängs tidigare meriter. Det märks också att det lagts ner mycket arbete på att placera händelserna på trovärdiga platser i Stockholm, vilket lät korrekt även för en lokalbo som jag. Det hela bidrar starkt till att sätta stämningen i boken som oftast känns lika mörk som den natt personen tar sig igenom.
Vad som ger boken ytterligare trovärdighet är att allt som sker i den har en känsla att ske i periferin; vi vet om att sådant händer men såvida inte vi eller en närstående drabbas så bryr vi oss helt enkelt inte om det. Det är inte alltid man kommer ihåg att bakom varje rubrik finns det nästan alltid en historia; kanske inte helt olik den som boken gestaltar.

Vad som också känns igen för mig personligen är många av de tankegångar som huvudpersonen går igenom under historiens gång när motgångarna börjar och övertron att allt till slut löser sig. Boken fångar känslan hur det ibland kan kännas när livet väljer att bara hälla en massa skit över en och hur enkelt man faller i fällan att skylla på andra istället för att inse och lära sig av sina egna misstag.

Det hela är en mycket personlig historia vilket är väldigt annorlunda från det som Wilderäng normalt skriver. Det finns inget högre syfte, det finns inget land som behöver försvaras, det finns bara en tragedi som vi vet händer i vårt samhälle flera gånger per dag utan att deras historier uppmärksammas med annat än någon spalt på en webbtidning. Den aspekten gör också boken mycket intressant att diskutera med andra; åsikterna om bokens karaktärer går isär beroende av vad för erfarenheter var och en har att falla tillbaka på.
Om boken har en svaghet så är det slutet. Utan att avslöja för mycket tycker jag att Wilderäng inte har förankrat det hela i resten av berättelsen. Halva nöjet med att läsa en sådan här bok är att försöka lista ut saker själv – något jag också gjorde även om det enda jag hade rätt om var sista siffran i Pinkoden. Det kan ursäktas med att vi enbart ser en persons perspektiv men förklaringen känns ändå för bekväm och för sent ute.

I slutändan så förtar det dock inte från boken. Fallet försöker på ett intressant sätt varna för en fara som fortfarande känns relevant och framför allt om samhällets kanske lite för stora vana att låna pengar utan att ett faktiskt behov föreligger. Boken var sannerligen tillräckligt för att ge en överdrivet dåligt spinn på åtminstone en lägenhetsvisning jag var på – trots att det rörde sig om en Hyresrätt.