För några helger sedan var jag ute på äventyr och deltog i spelet Rosers Vice, ett åttiotalsdoftande airsoftspel med polisbilar, hemska skurkar och mer lajvande än skjutande vilket var en välkommen ändring från det lite alltför bekanta spelen där majoriteten av spelarna ägnar sig åt att hålla vinklar på ett sätt som gör det nästan omöjligt att avancera.

Det roliga med spelet var framför allt hur Polisen fick improvisera och kanske rentav bända lite på lagen för att få fram resultat. Det bästa exemplet på det stod jag själv för när jag gömde undan mitt hagelgevär för att sedan gripa första bästa skurk som gick i närheten och anklagade dem för att ha försökt hämta vapnet. Skurkens kompanjoner fick panik och det slutade med en eldstrid där vi Poliser helt enkelt hade provocerat fram en möjlighet att hantera några av skurkarna vilket höll dem borta från vittnet vi skulle skydda.

Det är den här sortens situationer som This is the Police handlar om.

Du spelar rollen som Jack Boyd, Polischef i Freeburg men i ärlighetens namn inte så mycket längre till. Staden är fylld av korruption både hos borgmästaren och din egen ställföreträdare vilket har lett till att du ska gå i pension om ett halvår. Spelet utspelar sig under det halvåret då du försöker balansera ditt jobb som polischef med att på lagliga och olagliga vägar få ihop tillräckligt med pengar till ålderns höst.

Historien berättas främst via kortfilmer innan varje dag tillsammans med konstnärligt detaljfattiga bilder och Jack själv som berättar historien om sitt liv. Det är inte en munter historia utan fylld med en mans självkritiska och sarkastiska syn på saker och ting. Det är en bra historia även om den kommer till priset av att spelet blir mindre roligt att spela om såvida inte syftet är att återuppleva historien.

Till saken hör att Jack Boyd själv är korrupt. Problemet är att han inte har mycket till val. Vägrar du hjälpa den organiserade brottsligheten blir du förr eller senare mördad vilket jag tycker är mycket tråkigt och inte bara för att det leder till Game Over. Det hade varit intressant att låta spelet enbart handla om att få ihop pengarna men den kriminella delen innebär också att du behöver veta vilka av dina konstaplar du kan lita på.

Spelet i sig går ut på att ta samtal – både från privata klienter som mer än gärna betalar för Polisens hjälp – samt svara på samtal från allmänheten. Till din hjälp har du en karta, två olika skift med poliser och detektiver samt en SWAT Styrka som du enbart kan kalla in vid speciellt farliga situationer. Du måste ta hur många du skickar i beaktande samt hur lång tid det kommer ta för dem att köra till platsen och tillbaka. Är det värt att skicka många poliser till något långt bort och riskera att inte ha några över till andra larm?

Alla poliser är dock inte lika skickliga utan du kommer alltid ha lite mindre skickliga – och ibland rent inkompetenta – poliser. Detta är inte alltid en nackdel, inkompetenta poliser har också sina syften. Du förväntas ta beslut gällande handlingar dina konstaplar kan utföra vid varje brottsplats vilket avgör huruvida personen kommer därifrån eller inte. Vill du spela ett riktigt fult dubbelspel skickar du givetvis inkompetenta poliser som får fel information på jobb som Maffian vill hålla dig borta ifrån.

Det finns dessutom utredningar även om jag rent personligen inte gillar den aspekten av spelet. Ditt mål med dem är att utreda brott och hitta en misstänkt men i själva verket är det inte mer än sätta bilderna i rätt ordning och hoppas att du fått alla bilder. Det känns inte som detektivernas antal eller skicklighet har något som helst med saken att göra vilket gör det frustrerande, framför allt när det är en av dina få möjligheter att hantera den växande rasismen i staden eller stänga ner några av dess mindre gäng.

Spelet är enkelt att spela och sköter man sina kort rätt kan det ibland bli lite tråkigt. Spelets behållning ligger i hur väl det presenterar sin berättelse och dessvärre kan dina dagar kännas bortkopplade från historien. Detta kompenseras av att man ofta kommer att gilla sina mer kompetenta poliser, parar ihop dem med oerfarna dito för att lära upp dem och på andra sätt kan arbeta för att få en effektiv poliskår.

Att hantera personalen både när de ska göra sitt jobb och när de hotar att vittna om dina kopplingar till maffian ger spelet ytterligare en bra dimension – det blir rent ut sagt tragiskt när en av dina bästa poliser hotar att avslöja dig och därför måste hanteras på ett eller annat sätt.

Avslutningsvis så finns det liknande spel i genren. Om du tycker att tanken på att skicka ut first responders låter lockande men du vill slippa hela besväret med en historia bakom det hela så vill jag verkligen rekommendera spelet 911 Operator. Det spelet har dessutom fördelen att du kan spela i nästan vilken stad som helst – även mindre svenska städer. Om du däremot letar efter en Beckdoftande historia om en bitter polis så är This is the Police faktiskt ett helt okey val; dess begränsade möjligheter och avsaknad av granne till trots.

Spelet är testat på en stationär dator med följande prestanda:
Processor: Intel(R) Core(TM) i5-4460
Grafikkort: ASUS GeForce GTX 1060 6GB
RAM @ 3.20GHz Memory: 16 GB RAM
Upplösning: 1920×1080@144Hz (27 tum)
Hårddisk: Samsung SSD 850 EVO 500 GB