Den här artikeln publicerades ursprungligen på Sweddit.
”Krig är en materialsport” skrev bloggaren Wisemans Wisdoms i ett av sina mer uppmärksammade blogginlägg och avsåg då att materiel inte bara behöver vara av tillräcklig kvalité för att slå fienden, den bör gärna också finnas tillräckligt med kvantitet. Kommentaren avsåg att påpeka det svenska försvarets brist på ersättare i händelse av konflikt och en läxa vi lärde oss dyrt under Andra Världskriget, nämligen att när det börjar bli kris i världen så vill länder gärna ha krigsmateriel och är mindre benägna att sälja till andra.
När Stormakternas krig bröt ut 1939 så var vår beredskap på intet sätt god. Huruvida Per Albin Hansson ljög tvista de lärde men det spelade ändå ingen roll; enbart i manskap var Sverige någorlunda välförsett men den materiel de hade var i nästan samtliga fall föråldrad och otillräcklig i ett krig. Som om inte detta var nog saknade man även tillräckliga numerär när det kom till kritiska saker såsom flygplan och fartyg. Sålunda var det bråttom att försöka köpa båda delarna.
Som ni kanske förstår var varken Tyskland eller Storbritannien i det här läget i någon större hast att vilja avyttra sina toppmoderna flygplan eller helt livsnödvändiga krigsfartyg till ett land som inte ens ville välja sida och sålunda blev det inte bättre än att det land som visade sig intresserat att sälja till Sverige var Italien som vid detta tillfälle inte ännu valt officiell sida även om man varit Tysklands dolda allierad under en längre tid.
För att ta en kort titt på hur den svenska marinen såg ut under den här tiden så hade vi precis avskaffat en hel klass av sk Torpedkryssare och hade enbart två stycken kryssare till vårt förfogande – HMS Fylgia som byggdes i början av århundradet och den moderna flygplanskryssaren HMS Gotland som är det närmaste Sverige någonsin har kommit ett hangarfartyg. Vi hade också hjälpkryssare som för det mesta var ombyggda handelsfartyg eller färjor av olika slag.
Dessa var dock förhållandevis svagt bestyckade och bepansrade samt saknade flertalet av de hjälpmedel som gör ett örlogsfartyg effektivt. Deras främsta roller var oftast att lägga ut minor även om Tyskarna använde flertalet som kapare och för att störa brittisk handel, främst i Sydatlanten.
Bland de större fartygen såg läget inte bättre ut. Trots den engelska benämningen Coastal Battleship så är de flesta marina experter ense om att Pansarskeppen som byggdes efter bondetåget 1912 och vars första fartyg finansierades medelst insamling (HMS Sverige) inte är att klassa som varken slagskepp eller slagkryssare även om Tyskarnas benämndes fickslagskepp av de allierade. Trots detta var de ryggraden i Marinen och innehöll avsevärd eldkraft med sitt svåra (tunga) artelleri.
Bland Jagarna var läget dystert. Enbart sex av dem (Göteborgsklassen) kunde anses som någorlunda moderna även om ytterligare fyra inte var tillräckligt gamla för att vara odugliga. Med tanke på Jagarnas viktiga roll under Andra Världskriget som skärm och eskortfartyg var det inte konstigt att man gärna ville utöka numerären med någorlunda moderna fartyg.
Sålunda anlände en delegation i Italien med order att i första hand inköpa torpeder och motorer till torpedbåtar men även att om möjligt köpa hela fartyg – Torpedbåtar eller Jagare helst men även Kryssare om man kunde få tag på dessa; förståeligt med tanke på hur få som fanns disponibla för den svenska marinen. Förhandlingarna gick bra även om det första valet som erbjöds – Jagare av Sellaklassen – ansågs vara föråldrade. Det italienska motbudet på två Sella och två Spica föll dock i god jord, framför allt efter att Svenskarna gett efter på en viktig punkt.
I början var det tänkt att fartygens namn skulle vara efter Svenska Sjöhjältar; HMS Psilander, HMS Puke samt efter Asagudens Tors söner. Efter att Italienarna påpekat att man kanske borde erkänna fartygens ursprung döptes istället de båda fartygen av typ Spica till Romulus och Remulus varpå samarbetet med Italien förbättrades avsevärt.
HMS Puke döptes efter Johan Af Puke som förde befäl 1790 under det Vitborgska Gatloppet när man bröt igenom en överlägsen rysk blockad. Kungen Gustav III – vars far avrättat Pukes far – påminde innan slaget glatt om denna gemensamma familjehistoria och beordrade att flottan skulle sätta segel och tillade att Puke ”ej skulle spara sitt liv och sitt mod”. Det morska svaret blev ”Ja, Ers majestät, nog fan går jag ut, men hur det går med de andra det får vi se”. Slaget slutade med en strategisk seger då Svenska Kustflottan undgick förintelse vilket ledde till Slaget vid Svensksund där den Ryska Flottan blev fullständigt besegrad.
HMS Psilander – som hela affären väldigt passande har namngivits efter – döptes efter Gustav von Psilander, fartygschef på HMS Öland under Slaget vid Orford Ness 1704 då han under eskortuppdrag av en konvoj till England vägrade stryka märsseglen för nio engelska fartyg; gesten ansågs vara ett tecken på underdånighet och var något konungen Karl XII uttryckligen hade förbjudit med hot om dödsstraff vid överträdelse.
Således hamnade fartygen över denna triviala anledning i strid när de engelska fartygen öppnade eld. HMS Öland besvarade elden och höll stånd i fyra och en halv timme tills fartyget blev manöverodugligt. Trots detta vägrade han att kapitulera genom att stryka flagg – istället band han flaggan så den inte kunde blåsa fritt vilket enligt tidens seder innebar att man var i sjönöd och behövde hjälp. Enligt tidens synsätt var på så sätt den svenska hedern och äran räddad; Psilander tillfångatogs men både han och hans fartyg återlämnades till Sverige efter en månad även om fartyget förliste på hemmafärden.
När affären var så gott som färdig så hyrdes fartyget Patricia in som ny hjälpkryssare i flottan och bestyckades lätt med en 12cm kanon och två kulsprutor inför resan. De fyra jagarnas besättningar inalles 450 man följde med på färden som avlöpte utan några större incidenter. Den 27 Mars halades till slut flaggorna på de Italienska jagarna som från denna stund blev svenska dito med nya namn.
Det blev under varvsarbete och testturer flertalet kulturkrockar, bland annat med officierarnas hytter som innehöll allt en italiensk officer kunde behöva (inklusive helkroppsspeglar) samt spontana sångnummer av de italienska varvsarbetarna vilket efter inledande förvåning var ett uppskattat inslag. Dessvärre är testturer av detta slaget inte riskfria och en man – Tage Sundgren – omkom i en olycka i radiohytten.
Den 13 April var Jagarna klara för avsegling och egentligen var det tänkt att jagarna skulle få en längre provperiod till sjöss med en seglats till Tripoli men den tyska invasionen av Danmark och Norge tillintetgjorde dessa planer och det blev nu bråttom att få hem fartygen till Sverige igen.
Under denna tid försökte man förhandla fram Fri Lejd via de olika ambassaderna vilket till slut beviljades av britterna genom Gilbraltar Sund till Lissabon och av den tyska regimen i Berlin. En kort permission beviljades även besättningarna under ett kort flottbesök i Neapel som gjordes för att understryka att jagarna bytt flagg. Ombord på Depåfartyget / Hjälpkryssaren Patricia laddades även 30 torpeder och annan ammunition som inköpts under besöket.
Under sitt besök i Italien hade samtliga ombord blivit förtjusta i landet och dess gästvänlighet och vänskapen mellan svenskar och italienare under besökte verkar ha satt sina spår. Korpral Curt Lennerhed ombord på HMS Romulus uttalade att de reste från ”ett vackert land med vackra människor”.
Styrkan lämnade således Medelhavet den 18 April under befäl av Torsten Hagman, Kommendörkapten av andra graden. Han var en mycket duglig officer som blivit utnämnd till Löjtnant 1917; dessutom hade han varit adjustant till Per-Albin själv när denne var Försvarsminister under 20:talet vilket får antas var en stor anledning till att han fick befattningen. Deras första bunkringsplats var tänkt att vara Lissabon och informerades den 20 April av det engelska admiralitetet att de hade fri lejd till Rotterdam där Tyska myndigheter skulle ansvara för fri lejd vilket beviljades av Berlin.
Samma dag så skedde en olycka i formationen; HMS Puke fick ett maskinhaveri och föll oannonserad ut ur formeringen. Dessvärre hade man aldrig lyckats informera HMS Psilander som kom bakom om detta och de båda skeppen kolliderade med måttliga skador som följd. De vattentäta skotten höll dock och alla fyra Jagarna kunde anlöpa Cartagena i Spanien för att få sina skador reparerade samtidigt som Patricia seglade i förväg till Lissabon för att där bunkra förbeställd olja enligt uppgjord plan. Jagarna som skickligt reparerats av spanjorerna trots de stora skador inbördeskriget orsakat på varvet följde efter den 26:e April.
Den 28 April slöt Jagarna upp med Patricia i Lissabon men nu uppstod flertalet problem. Inte nog med att Jagarnas oanmälda visit i Spanien hade gjort att nästan allt hemlighetsmakeri kring operationen misslyckats, man var dessutom tvugna att stanna under en längre period eftersom ingen olja fanns att tillgå – enbart färskvatten vilket tilldelades örlogsfartygen i rikliga mängder. Ett annat problem som Jagarstyrkan aldrig fick information om var att Britternas bestickning hade rekommenderat svenska UD om att ”förorda om att Jagarna blev kvar i Lissabon och under rådande förhållanden bestämt måste avråda från att ta hem dem.”
Rådande förhållanden visade sig vara den tyska offensiven mot Frankrike där Rommels av Dalmasar omsjungna Spökdivision tog täten och krossade det franska försvaret på bara några veckor. Trots detta lyckades man få tag på olja ifrån annat håll genom att rekvirera det svenska fartyget M/T Castor som anlände i Lissabon den 21 Maj med både olja och färskvatten i sina tankar vilket skulle göra hela styrkan självförsörjande.
Ett telegram meddelade dessutom att C/T Castor nu övergått till staten med last och allo samt att kaptenen Juhlin utnämndes till Löjtnant i Marinens reserv och snarast skulle hissa örlogsflagg. Därtill beordrades att Castor ej fick detacheras (dvs inte segla utan resten av styrkan). Efter en kortare seglats ankom man 27 Maj till Vigo i Spanien där den italienska maskinpersonal som hjälpt till under resan återkallades av sin regering.
Trots sina order om att Castor inte fick segla ensam togs ändå beslutet om att detachera fartyget eftersom dess låga fart gjorde att Jagarstyrkan inte skulle hinna till Cobh på Irland innan bränsle och färskvatten tog slut; således fick Castor order att på egen hand möta upp efter en kortare seglats nära den franska kusten samtidigt som Jagarna och Patricia seglade längre ut på Atlanten för att ankomma Irland från andra hållet. Castor (vars sammanfattade äventyr förtjänar en egen artikel) blev stoppade av Franska örlogsfartyg som var mycket misstänksamma kring allt som hade med fartyget att göra och prejade henne. Fransmännen ansåg att Castor – trots dokument och att det anfördes av en löjtnant – inte var ett Örlogsfartyg då hon saknade beväpning – och ansåg att hon skulle segla till Casablanca för att reda ut eventuella missförstånd. Efter en insats från Svenska Regeringen så reddes situationen ut och Castor fick order att ansluta till Jagarna på Irland.
I slutet av maj och i början på Juni skedde ”undret vid Donkerque” där en stor del av den brittiska expeditionskåren lyckades undkomma från kontinenten i en lång rad småbåtar. Att segla genom Engelska Kanalen var således inte längre att tänka på och det brittiska amiralitetet angav Jagarstyrkan en ny kurs som skulle leda dem till Färöarna. Efter en väntan där Patricia tog ombord passagerare – främst svenskar som inte hade någon större lust att vara i en nation i krig samt sjömän från förlista fartyg – så kunde hela styrkan avsegla mot Färöarna den 16 Juni bara några dagar efter att tyska styrkor intagit Paris.
Det var dock nu som Britterna på allvar började få upp ögonen för dessa fyra Jagare. Den Tyska Marinen hade i Narvik förlorat tio av sina modernaste jagare och man ansåg det vara en prioritet att dessa förluster inte skulle kunna ersättas av Tyskland; en paranoia som den 3 Juli ledde till 1300 döda fransmän och ett sänkt slagskepp när en engelsk styrka anföll den Franska Flottan i vattnen utanför Franska Algeriet för att förhindra att deras fartyg hamnade i Tyskarnas händer.
Samma tänk verkade gälla de svenska örlogsfartygen och i ett möte under 19 Juni ansåg Storbritanniens premiärminister Winston Churchill att det var av största vikt att man satte sig i besittning av Jagarna omedelbart och i efterhand komma på ett lämpligt skäl. Således fick amiralitetet order från krigskabinettet om att snarast söka kapa de svenska fartygen.
Av detta anade de svenska besättningarna intet. Vid ankomsten på Färöarna under samma dag så hade varken den svenska eller brittiska konsuln blivit informerad om Jagarnas ankomst; dock så informerades den svenska bestickningen raskt och fick en summa att disponera för Jagarnas rekreation och underhåll, något som välkommet accepterades av den trötta besättningen. På Patricia var stämningen dock mer orolig. Där var man övertygade om att antingen Britter eller Tyskar skulle försöka ta jagarna men denna oro verkade inte ha smittat av sig; tvärtemot beordrade Kommendörkapten Hagman att pannorna skulle släckas och att man skulle ha vakt på kvarter; dvs ingen stridsberedskap samtidigt som besättningen njöt av promenader i land och bad i varma källor. Samma kväll lämnade tre brittiska jagare av Tribalklass örlogshamnen i Scapa Flow med kurs mot Färöarna för att uppbringa och hämta hem de svenska jagarna.
C/T Castor som tidigare detacheras anlände till öarna tidigt på morgonen Tisdagen den 20 Juni och fick order att ankra i Torshamn, ungefär en och en halv timmas gångtid från Jagarna som baserats i Skaalefjorden. Bara någon timma därefter anlände de engelska jagarna HMS Maori, HMS Tartar och HMS Mashona – somliga källor anger att en fjärde jagare var närvarande – till öarna varpå de genast ankrade utanför fjorden och därmed stängde in de svenska fartygen. Detta rapporterades till vakthavande befäl men föranledde inga speciella åtgärder från de svenska besättningarna som trodde sig vara bland vänner. Strax efter klockan sju anlände Captain C. Caslon, den brittiska eskaderchefen i en motorbåt för att ombord på HMS Puke inleda förhandlingar. Dessa tog sig formen av ett ultimatum vars innebörd var att för att hålla fartygen ur tyska händer skulle Britterna ta över dem. De skulle dock förbli svensk egendom. Samtidigt skulle Patricia och Castor tillåtas fortsätta resan hem.
Man krävde också att jagarna skulle vara utrymda inom två och en halv timma samt hävdade att försök att använda radion skulle bemötas med våld. Örlogskapten Hagman svarade lakoniskt att ”Vi kan sätta igång och slåss klockan nio” alternativt så skulle de svenska fartygen borras i sank. Caslon beklagade detta och försökte återigen framföra punkten att fartygen enbart skulle hållas i förvar men fortsätta vara Svensk egendom. Hagman krävde återigen att få sätta sig i kontakt med Svenska Regeringen men detta förvägrades och hotet om våld i händelse av radiokontakt återupprepades. Slutligen krävde Hagman att få den brittiska ståndpunkten skriftligt så att den kunde bemötas på samma sätt vilket beviljades varpå han sammankallade ett möte mellan sina fartygschefer.
Styrkeförhållandena var minst sagt ogynnsamma. De fyra svenska jagarna var av äldre modeller som dessutom var avsevärt mindre än deras motståndare ur Tribalklassen som ursprungligen designats som lätta kryssare och de svenska fartygen hade ingen möjlighet att ta sig ur fjorden utan att utsätta sig för britternas eld. För att ytterligare skapa problem för Hagman gick även rykten om att brittiska flottans slagskepp HMS Rodney låg på redden utanför öarna vilket skulle göra styrkeförhållandena oövervinnerliga för svensk del. Som om inte detta vore nog kunde strid enbart föras med HMS Remus aktra kanon och detta enbart om fartyget först värmt upp ångpannan för att få fritt skottfält. Dessutom skulle strid äventyra Patricia som låg i skottlinjen med civila ombord samt de krigsförnödenheter som hon och Castor bar på.
Det pågående mötet mellan fartygschefer där yngste officer skulle uttala sig först för att ej påverkas av de andra slutade i en insikt om det meningslösa i motstånd och en enighet att fartygen skulle överges. Hagman, väl medveten om att ett av hans fartyg döpts efter en fartygschef som vägrat vika sig för Brittiska Flottan sammankallade sina underlydande fartygschefer och framförde att ”Här har jag en möjlighet, som ingen svensk officer haft på 200 år, att ansluta mig till Munthes Svenska sjöhjältar. Men jag får stoppa min personliga ärelystnad i säcken, för enda möjligheten att lösa uppgiften är att nu ge efter och satsa på att vi genom förhandlingar kan få jagarna tillbaka.”
Strax därefter skickades ett nytt meddelande ut till flottstyrkan: Utrym Jagarna. Att sänka dem själva ansågs att göra britternas jobb åt dem och äventyra eventuella ersättningskrav från den svenska regeringen.
De engelska kraven anlände skriftligt klockan nio samma dag och innehöll en kort förklaring med hänvisning till ”Right of Angary” som gav en stat rätt att på eget eller ockuperad mark beslagta neutral stats egendom. Detta vann inget vidare gehör hos den svenska styrkan utan kommenterades av Fänrik John Rumenius, Officer på HMS Remulus att ”Vad denna rätt hade att göra med ett övergrepp på örlogsfartyg tillhörande ett neutralt land kunde nog endast Churchill förklara.”
Slutligen besvarade Hagman engelsmännens krav med skarpa protester samt begäran att besättningarna skulle överföras till Patricia och Castor istället för att interneras i England; ett krav som britterna ansåg acceptabelt. Således återvände fartygscheferna till sina fartyg för att informera sina besättningar. Enligt direktiven skulle fartygen inte saboteras och enbart personliga ägodelar medföras. Trots detta så skedde en hel del olika sabotage på personliga initiativ av olika besättningsmedlemmar – alltifrån att ta bort slagstiften till kanonerna vilket gjorde artilleriet obrukbar till att sätta upp en skylt som ”varnade för döden” i radiohytten på Romulus där man fått tillstånd att ha sönder sändaren.
Innehållet i fartygens marketenteri delades ut så rättvist som omständigheterna tillät; ibland oavsiktligt. Chefen på Remus beordrade en löjtnant att ”dela ut Whiskyn bland våra kamrater” och efter att denna följt ordern och gett ut två flaskor per backlag så återvände kaptenen och undrade var deras alkohol fanns. Löjtnanten svarade att han delat ut den bland besättningen, varpå kaptenen rasande förklarade att det var meningen att den skulle ges till officerarna. Trots detta torde löjtnantens beslut varit populärt bland besättningsmedlemmarna.
Besättningarnas embarkering från fartygen var mycket känsloladdat, framför allt då de brittiska besättningsmännen ombord på de beväpnade småbåtar som utförde transporten riktade kulsprutor mot de svenska sjömännen. Ombord på Patricia föreslog en civilist att man skulle sjunga den tyska nationalsången men fick inte gehör för sin idé. Ombord på de svenska jagarna tog de brittiska prisbesättningarna ner befälstecken och örlogsflagg som lämnats kvar för att markera att fartygen var svenska.
Den 21 Juni 09.00 fick Patricia tillstånd att avgå från Färöarna vilket omgående skedde. Väl på internationellt vatten så telegraferade man omedelbart marinchefen för att begära instruktioner och fick på kvällen order att återvända till Torshamn. Man fick där också veta att tvärtemot vad den britterna lovat så hade den svenska regeringen inte underättats om händelserna vilket för ambassadtjänstemannen Victor Mallet fick en obehaglig vändning när hans middagsgäst Kabinettssekreterare Erik Boheman skällde ut honom och krävde att Victor omedelbart skulle telegrafera till London och kräva fartygen tillbaka till svensk kontroll.
Patricia och Castor gick således direkt på kontrakurs tillbaka till Färöarna där man anlände tidigt nästa dag; enbart för att finna att jagarna var borta och konsuln kunde inte säga vart de förflyttats. Samtidigt fortsatte de diplomatiska kontakterna mellan Utrikesministern Lord Halifax och Minister Björn Prytz i London. Prytz kunde på ett övertygande vis påpeka att man skickat in fartygens färdväg till deras amiralitet samt att britternas övertramp på Sveriges neutralitet kunde provocera Hitler till att invadera Sverige av liknande orsaker som han redan haft när han gav sig på Norge bara några veckor tidigare.
Sent omsider började dock Britterna inse att vad de gjort kanske inte hade varit världens mest genomtänkta idé. Det hade dels med att göra att man insåg att Jagarna var små och av begränsat värde – en bedömning som underlättades av en lång rad problem som britterna hade med Jagarna som dels på grund av sabotage och delvis på grund av låg sjövärdighet på Atlanten. Värst var omständigheterna på de minsta jagarna HMS Psilander och HMS Puke; den senare ansågs helt korrekt namngiven av de engelska sjömännen. Under det att fartygen flyttades från Färöarna till Kirkwall så tappade Puke ett ankare och dessutom fått skador på grund av bogsering, på Psilander och Romulus hade man torrkokat en panna vilket ledde till att den totalt förstördes – orsaken torde vara britternas ovana med materielen.
Under denna period fortsatte det diplomatiska spelet. Man försökte skapa krav för jagarnas återlämnande; flera förslag om att Sverige inte skulle köpa flygplan i USA samt sätta stopp för den tyska tågtrafik som gick igenom landet föreslogs men skedde aldrig. Slutligen beslöt man att helt enkelt erkänna sitt misstag och återlämna Jagarna. Således lastades samtliga jagarbesättningar ombord på det nu överfulla Patricia som avseglade mot Kirkwall för att möta upp med Jagarna. Väl på plats upptäckte man att fartygen plundrats på både verktyg, materiel och lösöre – te x hade Remus förlorat både bordsdukar och servis.
Den mycket långa listan på saknat materiel överlämnades till britterna som betalade värdet för de saknade materialen samt även kostnaden för lönerna för Patricias och Castors besättningar. Den 2 Juli, dagen innan brittiska styrkor anföll sina franska vapenbröder i Medelhavet återfick Svenska besättningar åter kontroll över de fyra fartygen. Snabbt utfördes kontroll och reparation av fartygen och hela styrkan kunde avsegla den 5 Juli för att möta upp Castor nära Färöarna.
Besvären var dessvärre inte slut för styrkan; utanför den Norska kusten så siktade man flera gånger flygplan som verkade följa styrkan. Detta nådde sin kulmen den 8 Juli då ett flygplan från Royal Air Force Coastal Command av misstag fällde bomber mot styrkan vilka nätt och jämt missade Castor; dock utan större skador. All sympati som styrkans sjömän kan ha haft för britterna var nu helt bortblåst vilket säkerligen underblåstes av det vänliga välkomnade styrkan fick av Tyska Myndigheter när man anlöpte Kristiansand för att informera den svenska kustbevakningen om fartygens förflyttning.
Mottagandet i Sverige på Nya Varvet i Göteborg blev väldigt kyligt. Amiral Tamm, chefen för Marinen kom ombord men dessvärre fanns ingen från Regeringen representerad, något som Per-Albin Hansson ångrat i efterhand och trots att Statsministern även uttalade sitt stöd för Kommendörkapten Hagmans åtgärder så fick han aldrig någon formell upprättelse, trots att han inte blev skickad till rättegången i den krigsrätt som hade till uppgift att utreda händelserna. Chefen för kustflottan, Gösta Ehrensvärd gav till och med ut en hemlig order som löd att ”Jag förbjuder varje officer under mitt befäl att överlämna sina fartyg till främmande makt, vilket skälet än kan vara. Trohet mot fanan är viktigast av allt.” Hagman fick också kritik från många tyskvänliga rörelser och tidningar på vänsterkanten även om desto fler tidningar stödde hans agerande under stor stress och med Sveriges neutralitet i vägskålen.
En postum upprättelse gavs dock hans handlingar 1990 då dåvarande chefen för Marinen, viceamiral Bengt Schuback prisade hans agerande. Även britterna ansåg att Hagman handlat rätt och att han förtjänade en medalj, något som dessvärre aldrig skedde. Britterna själva kom dock att lida stort av incidenten då den redan tyskvänliga marinen blev fientligt inställd mot Storbritannien i allmänhet och brittiska flottan i synnerhet vilket inte var till någon hjälp i samband med senare händelser kring de i Sverige instängda norska kvarstadsbåtarna, Operation Rubble och Operation Performance.
Rent officiellt har Storbritannien flera gånger uttryckt sin ånger över att man kvarhöll Jagarna samt förklarat att det var ett smutsigt trick från Secret Service men en mer trolig förklaring är det osäkra och nervösa tillstånd som landet befann sig i mellan Frankrikes fall och att Slaget om Storbritannien var vunnet.