När det kommer till recensionsexemplar så finns det två saker jag ser väldigt mycket fram emot. Det första är när jag får ett exemplar av en bok jag sett fram emot att läsa under en längre tid och det andra är när jag får en dead drop – dvs en bok jag inte vet något om, inte hört talas om och inte har några förväntningar inför. Det blir en uppfriskande omväxling då man inte längre har sin egen hype att hantera och om nödvändigt försvara. Det omvända är också sant, det är inte så trevligt att läsa igenom en bok man på förhand redan tycker är lite tveksam.
När det kom till den här boken så var min första tanke ett genuint ogillande av omslaget och det bådar egentligen inte gott. Det är lite för mycket som försöker få plats på det för att återkoppla till de olika intrigerna i boken och det hela ser bara amatörmässigt ut – som en person som inte riktigt vet hur de ska använda Photoshop. Som tur är så är det inte omslaget som gör boken för då hade den varit körd från början.
Boken utspelar sig på 2020:talet även fast den ibland har en tendens att glömma bort det och skiftar mellan flertalet välskrivna miljöer – från en fredsbevarande mission i Nigera till ett chockat Sverige. Vi får följa en svensk Operatör vid EUs strategiska underrättelsetjänst vid namn Axel Hägerstedt när han försöker skapa en helhetsbild av de problem som drabbar unionen. Problemen – i form av muslimska områden där Sharia införts, gränstvister, terrorism och obeslutsamhet – visar sig vara ett bra exempel på asymmetrisk krigföring där tålamod och normalisering är två av vapnen.
Det går inte att förneka att boken är både välskriven och detaljrik. Det finns inga problem att sätta sig in i de situationer och platser som boken tar en till och de mer actionfyllda scenerna gör sitt för smitta av den spännande atmosfären och därmed öka läshastigheten. Koistinen har lyckats mycket väl med båda de här sakerna och det är absolut till bokens fördel, framför allt då actiondelarna är relativt få. Detta är en politisk thriller i genrens sanna anda där problemen är politiska och likaså lösningen.
Bra med boken är också de tydliga skillnaderna i befälsstruktur. Koistinen är bra på sin analys på det här området och låter Axel dras med västvärldens vanliga problem i form av chefer rädda för rubriker, krångliga regelverk och brist på resurser – något som inte är ett problem för deras motståndare. Kalifatets Svärd, en terroristcell har ingen av dessa problem och kan därför agera mer effektivt på grund av deras förmåga att undgå upptäckt tack vare EUs övertro på digital övervakning.
Slutligen så måste jag omnämna ett av bokens större händelser som utspelar sig här i landet och som av mer än en anledning kändes väldigt nära hem, framför allt då jag har jobbat där det utspelar sig och på en exakt likadan plats – rentav diskuterat möjligheten med en av mina dåvarande kollegor som varit yrkesofficer. Det var intressant att se att någon ta den bollen och springa med den för att se vad reaktionen skulle bli och chockeffekten hos The Good Guys är uppenbar.
Med detta – och kanske också på grund av min erfarenhet med Tom Clancy – så är jag oändligt glad över att Axel på det stora hela är en relativt obetydlig karaktär. Han upptäcker inte vad det är som sker utan drar slutsatser som är ”nära nog” och det finns inget frustrerande ögonblick där han försöker övertyga en ignorant chef om vad som skall hända. Problemet är att även om karaktären inte briljerar så har han heller inga större brister eller ens någon som ogillar honom vilket gör honom väldigt platt.
Det är inte bokens enda problem för den delen. Den värld som boken utspelar sig i kan med enkelhet tolkas som den Sverigedemokratiska Mardrömmen med muslimer som lever i egna enklaver under Sharia eller som en varningstext om vad bristande integration, familjelojalitet och religion kan leda till. Vilken av dessa två som boken representerar är helt upp till dig och din politiska övertygelse men jag är själv benägen att peka ut det förstnämnda, främst på grund av den fullständiga brist på kritik som finns inför de kristna religiösa inslagen samt den enkelspårighet som de muslimska karaktärerna uppvisar när det kommer till sin religion.
Det innebär inte för den delen att de muslimska karaktärerna inte skulle vara intressanta. En av de mer intressanta är en ung person som rekryteras långsamt och försiktigt till Jihad och som emellanåt har lite tveksamheter om vad som sker. Att hans förlopp från rekrytering till strid och till handling i sin hemort samtidigt kommenteras av en karaktär på andra sidan som ett typexempel är en fin touch och skapar ett intressant inslag om varför människor kan tänka sig att bli vad vi skulle kalla terrorister.
En annan sak som gör boken lite konstig är att den känns som två olika delar. Den första delen känns som en politisk uppsats och det är först i mitten som den andra delen börjar. Då känns som att den röda tråden faktiskt börjar och du börjar bry dig om bokens handling även fast du förhoppningsvis kommer ihåg de grundstenar som den första delen lade.
Jag har blandade känslor inför den här boken. Dess politiska budskap känns lite väl överskuggande där vissa budskap trycks ner i halsen på dig vilket inte är helt ovanligt för politiska thrillers men samtidigt så är den tillräckligt bra för att åtminstone läsa igenom om den här sortens böcker är din grej. Om du kan tolerera de politiska aspekterna så har du i den här boken en hel del bra och genomtänkt underhållning även om slutet är på tok för snabbt och avhugget – Kanske planerar Koistinen en uppföljare?