Det finns böcker där jag inte förväntar mig uppföljare – förväxla inte det med att jag inte vill få dem; det vill jag. Midvintermörker var en sådan. Epilogen ansågs fullt tillräcklig, men det hindrade inte Wilderäng från att skriva den utmärkta uppföljaren Midsommargryning. Operation Nordvind var en annan sådan bok, där epilogen dög utmärkt för att stänga av fortsatta äventyr med karaktären – och helt ärligt hade Gustav Sterner förtjänat pensionen. Men det fick han sällan, ty detta är de fristående uppföljarnas tid, även om de sällan lever upp till den beskrivningen. Den här boken är inte ett undantag på den punkten; läs Operation Nordvind först.
Okey, jag måste få det ur vägen med en gång. Namnet ”Parisfaldirektivet” känns konstigt, framför att så rullar det inte av tungan enkelt. Det känns man måste spotta ut det, och att det är avsett att skrivas i två delar förbättrar dess image inte i mina ögon. Jag vägrar dessutom att särskriva det hädanefter.
Är jag klar? Jag tror det. Bra. Då kan vi börja med det som faktiskt är viktigt. Några år efter Operation Nordvind så har Gustav Sterner skapat Red Team med pålitliga och intressanta förmågor, samtliga etablerade i den tidigare romanen Dessa utsätts för ett attentat efter att ha kontrollerat säkerhetsanordningarna på Ringhals och detta leder till någonting mycket dramatiskt. Det som står på omslaget är ingen överraskning; det påminner om de flesta andra spionthrillers och jag tror det var det som gjorde att 36 Timmar fick företräde framför den här boken. Det är ett beslut jag just nu ångrar.
Mina förväntningar för böckerna var helt omvända. För 36 Timmar väntade jag mig något med mycket politik, väldigt lite eldgivning och fokus på icke-vålds spänning. Med den här väntade jag mig att det skulle bli skjuta av. Det visade sig att Parisfaldirektivet fokuserade mer på att smyga och hålla sig gömd än faktiskt våldsanvändning, en ändring från Operation Nordvind men också en bra sådan. Det gör stridsscenerna som dyker upp här och var desto mer intressanta, utan att förta det rent underhållande i när Gustav och Katarina följer sin måltavla in på ett Kasino eller de extremt välskrivna miljöerna i Bryssel.
Just miljöerna är Kaj Karlssons starka sida. Man har inte svårt att se dem framför sig, och då är det också lättare att placera in karaktärerna där, i alla fall inte om man har en livlig fantasi. Det gör dessutom att de vid det här laget väl etablerade karaktärerna passar in perfekt och ger sitt skimmer över bokens många svängningar i historien.
Boken – liksom den här recensionen – är kort och koncist och det tog mig inte länge att läsa klart den. Det var dock en mycket trevlig stund och jag skulle inte tveka att läsa om den om ett tag. Kaj Karlsson har producerat en bok där han har lärt sig många av läxorna ifrån sin tidigare bok och i batalj mot 36 timmar och Bilderbergermötet är det enligt mig ett av de bästa valen såvida du inte är ute efter Modins senaste eller en himla massa pang pang.