Jag har läst det Lars Wilderäng skrivit mycket länge. Så länge att den första bok jag läste av honom var Midvintermörker på den tiden den gavs ut med mjuk rygg med snöflingor på omslaget. Sedan dess har böckerna recenserats av mig i samma takt som de kommit ut. Bland allt han skrivit håller jag Drönarhjärta högt i kurs då den i mitt tycke sammanfattar allt som Wilderäng gör bra. Han blandar in fiktiva händelser i historiska händelser, karaktärerna har sina egna motiv och agerar därefter samt att ingen av dem är helt perfekta – minst av allt huvudpersonen Hanna Hjerta.

Operatören Hanna – som med Krigarhjärta fått sin fjärde bok – är i mitt tycke ett mycket bra exempel på hur man skriver en huvudperson som får ta konsekvenserna av vad de utsätts för. Det finns ingen omstart; inga enkla lösningar – bara fortsätta hantera den gamla skiten samtidigt som ny skyfflas på. Man kan lätt anklaga Wilderäng för att skriva ”feelbad” och det finns delar av den här boken som jag någonstans hade hoppats inte skulle finnas med.

Livet för många i världen innehåller inte lyxen att slippa detta och så ej heller för Hanna Hjerta. Olyckan drabbar även de andra karaktärerna vilket skapar svart humor när de skickligt utbildade ryska operatörerna får möta verklighetens ryska planering och metoder.

Efter att ha hanterat Coronapandemin i tidigare bok väldigt träffsäkert så skriver nu Wilderäng om det han nog kan bäst; om Rysslands invasion av Ukraina där en stor del av handlingen äger rum. Jag tycker någonstans det är uppfriskande att läsa fiktion som utspelar sig i nutid utan att handlingen går åt ett annat håll – det känns som det är Wilderängs plan med Hjärtaserien och i sådana fall är jag helt ombord med den idén.

Det kanske inte förvånar att alla delarna som utspelar sig i Ukraina är mycket välskrivna och informerade; detta mycket tack vare Lena Wilderäng som spenderat mycket tid i landet med att leverera hjälpsändningar och som utan tvekan bidragit till underlaget för dem delarna av boken. Somliga av de saker som är svårast att läsa i boken är dem som tagits direkt från verkligheten vilket hindrar boken från att vara en duglig verklighetsflykt; snarare tvärtom. För mig är inte det ett större problem men som man säger på TV: Känsliga tittare varnas.

Krigarhjärta är på många sätt en bättre men också råare bok än tidigare böcker i serien; alla saker som hänt huvudpersonerna börjar nu att komma ikapp dem på allvar. Det är inte tillräckligt för att peta Drönarhjärta från topplaceringen som min favoritbok av Wilderäng men som uppföljare är den utmärkt och jag misstänker att Lars inte är klar med historien om Hjerta riktigt ännu.