(Recensionsexemplar tillhandahållet av Författaren)

Det finns en term som verkar vara reserverad för personer som jobbar inom våldsmonopol där personen ifråga också har en överdriven syn på sin individuella betydelse. Det är ”fårhund”. Termen som är något vanligare på engelska har kommit i bruk för att symbolisera att de är fårhundarna som vaktar fåren mot vargarna; något ironiskt när den tidigaste användningen av frasen jag sett snarare gjorde analogin att man placerar de med aggressivitet för att skydda samhället för att försvåra revolutioner.

Frasen har passat bra in på den tidigare protagonisten i Chris Bergs böcker – Gråzon och Draksådd – en problemfylld person som använder sina kunskaper för att skydda det han håller kärt men återkommer i något annorlunda skepnad i hans nya verk, Vargblod.

Bokens genre känns svår att placera; Ibland känns den som nutidsfantasy med sina ordenssällskap och nutidsmystik men har också ett visst mått Cyberpunk och ultrarealism med. Det är nästan som att varje person i berättelsen ger sin egen prägel på den och jag vet inte om jag läst något liknande tidigare. Dessvärre gör det också mig lite osäker vad jag faktiskt tycker om den; delar av den känns nästan mer som David Bergmans alternativa tolkning av världen men utan samma fokus på att etablera i något existerande.

Vad Vargblod förlorar på sina världsbyggande med konspirationer och hemliga sällskap är kopplingen till vardagen. Det finns inte riktigt samma känsla som i Gråzon och Draksådd att detta är något som händer bakom rubrikerna. Det kanske är jag som blivit bortskämd med att läsa romaner som skriver ut Stockholms olika gator men jag tycker jag ändå att någon scen ute bland vanligt folk hade stärkt boken. Samtidigt är det uppfriskande att boken nästan uteslutande hanterar sitt eget lilla universum.

Karaktärerna är alla säregna och lätta att hålla isär vilket inom genren knappast är en självklarhet. I det fall där en karaktär kan kännas lite överdriven eller en karikatyr så känns det mer som val av personen själv snarare än att författaren skulle ha dålig fantasi. Det är med viss ironi jag noterar att den karaktär som står minst ut är den som antagligen skulle haft huvudrollen i vilken annan bok som helst.

Det är en utmaning för vilken författare som helst att bygga en komplex men ändå enkel värld med färgstarka karaktärer och lyckas väl med uppgiften. Risken finns alltid att falla i gamla tropes eller klichéer men här har Chris Berg noga valt ut det gamla klassiska som fungerar och finslipat det till en intressant kamp mellan gott och ont.

Det är en annorlunda technothriller och jag ska medge att det var först vid andra hälften som den lyckades fånga in mig lagom till att jag blev besviken på att boken hade tagit slut. Jag är glad över att både Chris Berg och Förlaget vågade chansa lite med vad en Technothriller kan vara även om det någonstans här finns ett ”Vargarnas Pakt” skämt färdigskrivet och klart.