”Ni har klockorna, vi har tiden” var ett populärt uttryck som sammanfattade Talibanernas attityd kring den Internationella insatsen i Afghanistan mellan 2001 och 2021. Det som inleddes med en invasion av ett avlägset land i Mellanöstern kom att direkt eller indirekt involvera ett imponerande antal länder. För Sveriges del kännetecknades större delen av den här tidsperioden av Långbortistandoktrinen; Sverige försvarades genom att vi gick ärenden åt stormakterna och gjorde vi det skulle vi få hjälp dagen vi behövde det. Hur bra den politiken fungerade i praktiken fick Georgien erfara 2008.

När President Donald Trump skrev avtal med Talibanerna i Quatar 2020 så var det för att USA helt enkelt hade ledsnat på att försöka bygga en stat i Afghanistan och istället för att försöka bli av med den rörelse man försökt utrota i tjugo års tid skrev man ett avtal där man begränsade sig till att nöja sig med att de nya partnerna skulle motverka att deras land användes som bas för terrorism. Talibanerna valde att gå lite längre än så och till slut flydde Afghanistans president hals över huvud; vägen in i huvudstaden låg oförsvarad.

Evakueringen av Kabul är slutet på tjugo års säkerhetsordning lika mycket som Rysslands krav och efterföljande invasion av Ukraina ett halvår senare är början på en ny verklighet. Just där och då visste få det; allt man visste var att all planering man hade var värdelös, man visste inte om Talibanerna skulle hålla avtal och man behövde bara komma ut med sitt eget folk. Insatsen därefter var när man insåg att man hade tid och tillåtelse att få ut de som gjort landet tjänster under sin tid där.

Författaren har pratat med ett imponerande antal människor om eras upplevelser från dessa saker, alltifrån säkerhetspersonal hos ett privat bolag till personer som satt i möten med Utrikesminister Ann Linde. Insatser från både kända och okända personer avhandlas i imponerande detalj med alla dess banala detaljer; alltifrån kontoret som saknar en CD-ROM Läsare när den behövs som mest till att ansvar för olika frågor är så cementerat att man nästan välkomnat lite ministerstyre i hela processen.

Språket i boken är levande och lättläst vilket gör det lätt att leva sig in i händelserna oavsett om det är kaoset vid Abbey Gate eller funderingar av en tjänsteman på semester. Det är engagerande och kapiteluppdelningen med datum är exemplarisk även om jag inte uppfattar boken som helt kronologisk.

I slutändan så är boken ett helt fantastiskt stycke Svensk nutidshistoria som jag rekommenderar för en lång rad olika människor; alltifrån de som helt enkelt vill läsa den sista akten om den svenska insatsen i landet till hur myndigheter kan agera i kriser. Det blandar det djupt personliga med stormaktspolitiken och boken lyckas bra med att aldrig glömma bort både det komplexa problemet som avhandlas och att det i slutändan handlar om människor. Jag hoppas Robert Karjel skriver mer nutidshistoria för jag vill läsa det.