(Recensionsexemplar tillhandahållet av Förlaget)

Logementet ska recensera ännu en bok av Wilderäng. Så förvånande eller hur? De enda böckerna vi inte riktigt avhandlat här är Stjärnklarttrilogin och det har egentligen mer att göra att antingen tycker man om Stjärnklart eller så gör man det inte; de två andra böckerna behöver inte riktigt en recension. Det är inte heller en hemlighet att jag tyckt bra om böckerna även om jag inte läst om Fallet och bara läser Stjärnklart oerhört sällan. Jag finner dem ärligt talat obehagliga. Trots det är ingen av böckerna jag lagt undan för att jag helt enkelt inte ville läsa den mer.

Den äran innehas av Höstsol som jag läste om under Februari 2022 och var ungefär mitt i när jag vaknade morgonen den 24 Februari. Efter en dag där jag maniskt slukat all information jag kunde hitta om den pågående krisen och ett mentalt stadium som jag skulle beskriva som i det närmaste chockartat så tittade jag ner på boken över min färdiglagade middag och tyckte att just idag var den lite för nära sanningen så jag valde något mer lättsinnigt från en galax långt borta och för länge sedan istället att läsa för att skapa distans från det pågående kriget och helt enkelt få en paus från informationsflödet.

Lars Wilderäng har på senare tid inte gjort sig känd mest för sina böcker utan för att han på sin blogg skriver dagliga sammanfattningar av kriget; en aktivitet som är en perfekt översikt för oss som vill veta mycket men inte nödvändigtvis behöva söka upp all information själv. Det blir också ett bra referensverk när man ser någon ny meme över Ukrainska segrar och vill veta detaljerna. Det enda negativa är att jag inte riktigt vet hur Lars ska ha tid att skriva en ny bok under tiden han sysslar med sammanfattningarna men jag hoppas på det bästa.

Nu när jag gjort vad en karaktär i boken säger att vi bokrecensenter gör och talat lite om författaren så kanske det är dags att prata lite om det ni är här för att läsa också. Romanen följer Hanna Hjerta i hennes arbete i den svenska statens tjänst för att försöka ta reda på vad som hänt en svensk underrättelseoperation i främmande land och kallas en fristående uppföljare till den utmärkta Drönarhjärta. Historien är förvånansvärt personlig och i ärlighetens namn en uppfriskande fläkt i technothrillerns värld där det oftast ska eskaleras till gigantiska världsomspännande kriser och alla ska ha altruistiska motiv för att ställa upp för land och konung.

Precis som föregångaren så får vi följa flera olika personer genom en historia som hade kunnat äga rum i det skymningsland vi aldrig får någon större inblick i. Det ger historien trovärdighet och dess många svängar gör att man aldrig riktigt vet vad som kommer hända härnäst. Det faktum att flera karaktärer från andra romaner som Wilderäng skrivit bidrar starkt och skapar igenkännande men jag har också alltid varit mycket förtjust i delade kreativa universum. Det hjälper också att Wilderäng lånar friskt från rubrikerna när han placerar ut sina pjäser.

Till bokens fördel hör också att den på flera plan är en djupt personlig historia och inte bara för huvudkaraktären som påverkas starkt av det hon får gå igenom. Boken lägger mycket tid på att beskriva mentala processer och det gör att man sympatiserar med de olika karaktärerna; inte bara huvudpersonerna.

Även om boken har många starka sidor så kunde historiens stora hot varit bättre underbyggt. Det känns mer som en ursäkt för att föra boken till det slut som författaren ville ha snarare än något som kunde stå på egna ben. På tal om egna ben så skulle jag inte kalla den fristående, boken är betydligt bättre om man läst Drönarhjärta först så det är min rekommendation. Gillade du Drönarhjärta kommer du inte ha något problem alls med den här boken; det är mer av samma vara men om du inte gjort det föreslår jag att du läser den boken först.