När de kom visste han att det var fiendens trick. De kom visserligen under natten, tysta som skuggor men de hade kläder han aldrig sett förut och märkliga korta vapen med långa cylindrar monterade på pipan. De talade viskande till varandra; visserligen på svenska men det betydde ingenting. Det språket talade hans förhörsledare flytande och han visste att de hade många knep. De ställde den första fråga han fick varje dag och tydligen hade dagen bara börjat tidigare.

Hur länge det hade pågått visste han inte. Han kunde knappt minnas tiden i hemmet, tiden då hans tjänstgjorde eller ens hur han blivit tillfångatagen. Alla hans minnen tycktes ha ersatts av samma rutin. En mörk cell som tändes på morgonen med ett starkt men blekt ljus från lysrören i taket; alltid samma tid. Det följdes av frukost tio minuter senare, en närmast oätlig sörja som påstods vara Havregrynsgröt men som kändes mest som gryn och vatten. Oftast var den kall.

Det var inte gott men han visste att han i fångenskapen behövde varje källa till styrka han kunde få, så han åt den varje morgon. Efter frukosten fick han ofta en stund i ensamheten tills det var dags för det första förhöret. Sin nuvarande förhörsledare hade han haft i vad han antog var några månader men de roterades alltid. De hade olika taktik. Somliga behandlade honom som den soldat han var och verkade respektera hans svar även om de fortsatte fråga. Andra skrek och hotade honom med avrättning som spion eller för krigsbrott. Svårast var dem som verkade snälla. Inte för att han lurades av det utan för att han emellanåt lockades att acceptera cigaretten eller löftet om ett brev till familjen. Det lät genuint men han visste att priset skulle utkrävas honom om han accepterade tjänster.

Så han lät bli. Han tillät sig inte trösten.

Minst lika illa var försöken att påverka honom att förråda sitt land genom att säga att hans land övergav honom. Han visste att det inte var sant men det fanns tillfällen då han tvivlade. Varje år visades det en film för honom. Svenska fanor blåste i vinden, orkestern spelade när Kungen tågade in för att ge medaljer åt män i uniform och kavaj som stod vid ett vitt monument. Hans förhörsledare verkade tro att uppvisningen skulle demoralisera honom men han visste att en dag skulle han själv stå där och emotta medalj och applåder för vad han utstått för Sverige.

Det var hans hopp.

Han brukade få äta sin lunch i fred. Beroende på förhörsledaren kunde han ibland slippa lunchen, placeras i stresspositioner eller lämnas till några av vakternas brutala behandling. Han hade lärt sig tricken vid det här laget; om han presenterades en lunch som såg ut att vara vällagad och god skulle han få ett slag från vakten innan han ens nått den för någon påhittad överträdelse. Såg den o andra sidan ut som maten han fått under sin skoltid fick han ofta äta den ifred och en av vakterna anförtrodde honom att han ofta fick samma mat som sina fångvaktare. Det sparades pengar och resurser på det viset tydligen.

Eftermiddagens förhör följde ofta samma mönster som förmiddagens. Byte av förhörsledare kunde ibland ske och efter en våldsam förmiddag kunde han mötas av vänlighet och sympati eller tvärtom. Han kunde alla knepen. De hade stått i hans instruktionsbok och de var numera hans tro, hans bibel och hans källa till styrka. Han visste att bara han följde det som stod där skulle hans samvete vara klart och hans plikt till landet och sina kamrater fullgjord.

Kvällsmaten var ofta enkel; vattnigt té eller bara varmt vatten samt lite hårt bröd utan pålägg. När han fick det visste han att det var dags att sova; ljuset släcktes strax efter att han hade ätit upp den knappa måltiden. Det hade hänt att han med vissa förhörsledare hade fått ha ljuset tänt under hela natten men han var trots allt Soldat, han kunde sova var som helst. Men nu prövade fienden en ny taktik; ett nytt sätt att få honom att prata genom att komma viskandes och smygandes i natten. Deras fråga var samma som inledde varje förhör. Säg din grad, nummer, namn och födelsedag. Han svarade som han alltid gjorde.

Menig, 5006105937, Stig Nilsson, tionde juni 1950.

Han gav dem inget nytt; inget som de inte visste och det han var skyldig att uppge. Han visste vad Genevekonventionen innebar. Trots sin cynism över sina fångvaktares många knep och finter kände Stig ett svagt hopp när dörren långsamt och gnisslande dök upp och de främmande soldaterna rusade in. De visiterade honom snabbt men grundligt och började sedan föra iväg honom från cellen och inom sig blev Stig än mer säker på att hans tro på sina fränder inte varit förgäves. De hade inte glömt bort honom. De hade letat efter honom sedan hans fångenskap påbörjades och hade äntligen hittat honom. Och nu skulle Stig komma hem.