(Recensionsexemplar tillhandahållet av Förlaget)

Det är knappast en hemlighet för de flesta på den här sidan att jag brukar gilla Lars Wilderängs böcker. Han har en tendens att kombinera intressanta frågeställningar, militär hårdvara och samtiden vilket i sin tur skapar böcker som ofta men inte alltid ger en alternativ kritisk bild av vår nutid, allt från Redovisningsavdelning Marviken som avhandlade en stormakt som aldrig gått under till Fallet och dess intensiva handling i den mörka sidan av Stockholm.

Med Drönarhjärta så går Wilderäng tillbaka till sina rötter. Det blir tillbaka till Ryssland, tillbaka till att främmande makt är intresserad av ön och intressant nog satt nästan uteslutande i dåtid snarare än nutid. Författaren gör ingen hemlighet att han tagit inspiration från nyhetsrubriker och det hela är likt Fallet en historia som snarare låter som den skett i skymundan från den bild vi får från myndigheter och nyheter där Allmänheten inte har en aning om vad som egentligen skett.
En förändring som Wilderäng gjort i senare böcker är dessutom en drastisk reducering av persongalleriet. Hans böcker brukade innehålla många olika karaktärer men antalet har stadigt minskat. Det finns fortfarande sidokaraktärers vars uppfattning vi får ta del av emellanåt vilket är tacksamt – framför allt då en av dem är namngiven efter mig själv och en av mina vänner – men det råder ingen tvekan om att eran med flera huvudkaraktärer är slut för den här gången. Hanna Hjerta är bokens huvudperson; alla andra bidrar bara till historien på sitt sätt och för att bidra med sina pusselbitar för att vi ska se historiens helhet bättre.

Fördelarna med detta är att historien blir mer en personlig historia om huvudpersonen och hur hon ser på att balansera sitt privatliv med en allt mer krävande tjänst till att behöva verka i en gråzon där man behöver applicera allt mer list och taktfullhet än sjömålsrobotar och torpeder. Det skapar en bredd som blir mer än den älskade men kanske lite för möpiga dialogen i hans tidigare romaner. Det saknas inte dialog för personer som jag men den tar inte över hela historien vilket man kan säga att den gjorde i framför allt Midvintermörker.
Jag är mycket glad att höra att Drönarhjärta är grunden på en ny trilogi för jag tyckte väldigt bra om bokens känsla att ske i det skymundan, blandningen av det personliga med det officiella och hur Wilderäng blandar vad som är hans klassiska tema med nya aktörer och framför allt nya variationer. Att se hur han utvecklar den historia han börjat berätta kommer bli mycket intressant, framför allt gällande de mindre väntade aktörernas närvaro.

Sammanfattningen med en trovärdig huvudkaraktär, intressanta biroller samt en historia där man spänt väntar på vad som händer härnäst och Drönarhjärta kan mycket väl ha stigit högt upp på listan över det bästa Wilderäng skrivit hittills och jag kommer nog se till att läsa om den snart för att se om jag kan hitta detaljerna jag tidigare missat.