Jag blir ständigt förvånad över hur mycket böcker om svenska upplevelser jag har i bokhyllan. I vad som fyller mer än två hyllor finns svenska technothrillers och böcker om olika svenskars upplevelser både i och utanför landet. Somliga är fiktiva, de flesta är faktaböcker av det ena eller andra slaget, ytterligare somliga är skildringar om vad andra gjort. I den minsta kategorin finns självbiografierna och hur lång tid det tog mig att komma till just den här boken.
Det finns förvånansvärt få självbiografier gällande svenska personer som deltagit i skarp strid i modern tid. Faktum är att jag kan bara på rak arm komma på två stycken; det ena är boken jag tar en titt på idag och den andra är den utmärkta ”Ett halvt år, ett helt liv”. Man kan ställa sig frågan varför så är fallet. Kanske vill man inte dela med sig av en vardag få kan förstå? Kanske vill man inte att ens anhöriga skall bli oroliga? Kanske gäller detta specifikt om man befinner sig på de frontlinjer som i västvärlden återfinns främst i våra tidningsrubriker om död, förintelse och våld. Det är i den verklighet ”Kontakt” utspelar sig.
Axel Stål – som givetvis skriver under synonym – är en fd svensk operatör i ett specialförband som bestämt sig för att söka lyckan på privat håll. Detta tar honom till våldets Bagdad och dess industri av Private Military Contractors där jobb handlar mycket om vilka kontakter man knutit tidigare i karriären snarare om att skicka in ett CV till en rekryterare. Bokens första del är en stundvis brutal och uppfriskande ärlig bild av hur illa tillståndet var under mitten av tvåtusentalet och de hemskheter som sker på daglig basis.
Den andra delen handlar om Kurdistan och hur problemet med IS växer fram samt tidiga strider mot organisationen. Just här verkar det dock som Axel bestämt sig för att spara den riktiga historien till nästa bok och det har jag inte sådär jättemycket emot. Jag gillade Kontakt, främst på grund av författarens korthuggna och rättframma sätt att skriva på som nästan tar sig formen av en dagbok. Boken följer bara vagt en tidslinje och består till större delen av kapitel som ofta försöker berätta en speciell anekdot eller föra fram en poäng.
Blandat med ärligheten om vardagen, om oron att förväxlas med ”trashwater” eller beskjutas av egna förband, om traditionella kurdiska bröllop, om kalkylerade risker och förluster av vänner finns här en väldigt intressant historia som ger en bra överblick över det som pågår bakom rubrikerna. Av det skälet kan jag inte annat än att helhjärtat rekommendera boken. Vill man sedan läsa mer på samma ämne – om än fiktivt – så rekommenderar jag Gråzon.