Det är alltid kul att läsa debutromaner. Debutromaner har något speciellt över sig och även om de inte alltid visar vilken bredd och nivå författaren slutligen kan ta sig till så är de ofta en fingervisning om vilken sorts böcker författaren kommer att skriva. Första boken kräver en passion utöver det vanliga och man löser det på olika sätt. Jag löste det genom att utan pardon låna mig till en story och koncepten i den. Men när jag skulle skriva min andra historia i romanlängd så blev det något helt annat. Jag hade lärt mig av processen. Jag visste vad det var jag ville utföra.

Mats Svensson släppte förra året ”Den trettonde bomben” som introducerade oss till Alina vid Säkerhetspolisen och hennes utredning som i slutskedet av boken ledde till drastiska utrikespolitiska konsekvenser. Efter Donald Trumps mandatperiod som president så har förtroendet för NATO gått rakt över stupet och Frankrike, Storbritannien och Sverige talar nu öppet om att ta över ansvaret för Europas säkerhet; till förfång för andra mäktiga aktörer där De tolv majestäterna bestämmer sig för att ingripa och om detta handlar då den nya boken. Det är en direkt uppföljare och bör således inte läsas fristående; man måste ha läst Den Trettonde Bomben för att förstå mycket av sammanhanget i boken.
Boken är skriven på ett mer allvarligt sätt än Den trettonde bomben. Där orginalromanen vid somliga tillfällen frossade i sina karikatyrer så verkar tropes och referenser tonats ner rejält vid den här tillfällen till den grad att det verkar vara ett medvetet val av författaren att nästan retfullt peka på att han inte tog tillfället i akt. Det gör det mycket mer tillfredsställande när man förstår referenserna men som technothrillerförfattare får man ibland ta fram skrattspegeln över samhället och använda den.

Något som Mats Svensson också gillar är teknologi. Hans bok är fylld med ny teknologi av alla de slag och de flesta av dem vävs in i storyn på ett bra sätt. Det blir aldrig för mycket att hålla reda på och det är också roande att se vad författaren väljer att fokusera på och sedan använda i själva historien. Karaktärerna är också välgrundade och har klara begränsningar. Jag får aldrig känslan att någon av personerna agerar på ett sätt som inte redan är etablerat, antingen i den här boken eller tidigare.

Det sagt så finns det delar av den här boken som känns lite utanför och aldrig får en ordentlig avslutning i just den här boken och jag kan inte annat än att gissa att detta är något som kommer sparas till trilogins avslutning men eftersom ”De tolv majestäterna”är en välskriven bok och en värdig uppföljare har jag inte några problem att vänta. Gillade du Den Trettonde Bomben så tror jag att du kommer få mycket glädje av den här boken.