(Recensionsexemplaret är tillhandahållet av Activision)

Skulle ni bli förvånade om jag sade till er att min första och främsta erfarenhet med Call of Duty faktiskt är Single Player? Det kanske låter konstigt eftersom Call of Duty idag främst är ett Multiplayerspel men under min uppväxt mötte jag Captain Price, Sergeant Moodey, Private Ender, Major Ingram, Soap och alla de andra karaktärerna som utkämpade sina strider. Då var seriens främsta dragkraft framför allt att du slogs med andra soldater.

Visserligen gjorde du alltid grovgörat själv men det fanns alltid andra soldater bredvid dig, framför allt i de två första Call of Duty där de dessutom kunde ta rejäla förluster vilket gjorde att du kunde slänga ifrån dig ditt vapen och plocka upp en Browning BAR istället. Faktum är att Call of Duty en gång ansågs vara ett av de mer realistiska krigsspelen som fanns på grund av att man nästan aldrig slogs ensam vilket givetvis låter lite smått absurt idag när Call of Duty kanske först och främst står för Multiplayer.

Det är just den här gamla känslan från de gamla spelen som jag tror Modern Warfare vill försöka ta tillvara på inför sin nystart av Modern Warfare. Det är inte så konstigt; hade jag legat bakom spelet hade jag också gärna velat att spelarbasen glömde bort att vara bästis med robotar, att trycka F för att visa sin respekt vid en begravning och vad nu i hela friden Call of Duty Ghosts var för något. Kort sagt, det kan bara bli bättre härifrån.

Några timmar in i spelets singleplayerläge så är det tydligt att man här tittat väldigt mycket åt vad spelets namne och föregångare gjorde bra. Det spelar egentligen ingen roll att mycket du ser inte är realistiskt; vad som spelar roll är att man har någonstans känslan att det kan vara det. Min kära Rule of Cool är således helt i effekt och jag är helt okey med den saken.

Historien i sig är kanske inte så inspirerad. Den tar sig i det närmaste formen av en hyfsad thriller där man på ett ungefär vet hur det kommer gå utan större överraskningar, framför allt om man spelat en Modern Warfare kampanj tidigare. Historien i sig skulle inte klara sig väl utanför spelvärlden och knappt ens i den men så kan det vara med popcornaction ibland utan att det är negativt och är det en spelserie som burit den titeln som en krona är det just Call of Duty.

Om det är något jag saknar i det här läget så är det tillgången till att välja och utrusta sitt eget vapen. Den funktionen är en av Modern Warfares bästa och det är en funktion jag verkligen önskar fanns tillgänglig även för de personer som kanske främst köper spelet för att spela ensamma även om jag tror det antalet personer är en minoritet.

Som tur är så finns den funktionen i Samspelarläget. Det är inga nymodigheter utan fyra spelare samarbetar för att utföra ett uppdrag på ett av fyra uppdrag. Det hela är lite svårare än man kan tro – framför allt med Juggernaughts som är rätt svåra att nedkämpa och det duger inte att springa omkring som yra höns och göra vad man vill. Extra bonus för vapen, utrustning och spelarnivå är densamma som Multiplayer samt att de poäng man får även läggs på till multiplayer. Shared Progression när den är som bäst.

Call of Dutys riktiga dragkraft är utan tvekan att spela mot andra människor. Hektiska matcher där reflexer avgör lika mycket som taktik är utmärkande för spelserien och det här spelet är inte ett undantag. Det är dock uppenbart att de flesta innovationer inte är något som Infinity Ward själva kommit på utan man har stulit rätt friskt både från Overwatch och Rainbow Six Siege när det kommer till både gadgets och dekorationer. Mest utmärkande för detta är nog att vissa matcher slutar med ett Play of the Game som utan den klassiska musiken dessvärre inte blir lika laddad som det kan vara i Activision-Blizzards andra storsuccé.

Det sagt så är det fortfarande samma klassiska spelsätt om än utan många av de senaste spelens nymodigheter. Visserligen kan man kasta sig ner på marken och låta sig föras fram av sitt momentum men de flesta rörelser känns ändå lagom jordnära. Det saknas heller inte variation även om Quick Play läget antagligen kommer vara det mest spelade. Det nya spelläget Ground War är dock en besvikelse. Att lägga till fordon förutom de redan aningen irriterande Kill Streaks som belönar redan duktiga spelare och dessutom på kartor som uppenbarligen är designade för infanteri känns bara dumt.

Något som varit intressant är också att Activision här valt att införa en fungerande Crossplay vilket innebär att du primärt placeras i en match beroende på vad för slags kontroll du föredrar. Om du spelar med Mus och Tangentbord – även på en PS4 – så kommer du spela med personer som har dylika. Jag hamnade i en match där majoriteten spelade med handkontroll och jag måste tyckte inte det verkade ligga dem till last alltför mycket. Det möjliggör också större möjligheter för personer att spela med sina vänner.

Vad Modern Warfare gör riktigt bra är vapnen och det kommer av Infinity Wards långa erfarenhet på området. Att skjuta vapnen är mycket tillfredsställande och det finns egentligen inte ett vapen som är avgjort bättre än något av de andra. Dessutom finns det en nästan hiskeligt stor möjlighet att bygga om eller utrusta sina vapen. Två personer kan spela med M4A1 och de kan ändå både se olika ut samt vara bra på olika saker. Det är precis det jag vill ha av en Gunsmith funktion och något jag desperat hade velat se i Ghost Recon Breakpoint. Kort sagt så har Modern Warfare satt en ny ribba jag förväntar mig andra att nå i framtiden.

Spelets stora problem i skrivande stund är dess prestanda. Även om spelet flyter på mycket bättre än vad det gjorde i den öppna Betan så finns problem kvar med hackande ljud, att spelet fryser till i flera sekunder både i multiplayer och singleplayer samt att du mitt i en match kan upptäcka att spelet helt enkelt kraschat. Det är mycket frustrerande, framför allt då man tycker att en sådan här sak är något som de borde ha fixat vid det här laget. Även om jag gärna vill skylla på min dator för att ha varje ursäkt att köpa en ny så är det svårt att klandra den för det här – framför allt när det hela flyter på helt okey under de flesta stunder.

Det sagt så anser jag att spelet rent personligen fyller en tomrum jag inte riktigt visste att jag behövde och det var en kravlös shooter. Rainbow Six Siege tolererar inte så mycket misstag; förlorar man i Battlefield blir hela laget massakerad under tjugo minuter och jag spelar inte Fortnite då jag värdesätter realism. Call of Duty är kanske inte realistiskt men det är nära nog och även en match där laget förlorar kan gå bra personligen – och i de fall som det går dåligt för en själv så finner jag att nederlaget är bortglömt lagom till nästa match.

I slutändan så är Call of Duty sig likt. Vapnens känsla, den actionfyllda storyn, nästan hiskeligt snabba matcher som är fylld till bredden med olika belöningssystem för att just du ska känna dig bra även när din K/D är fullständigt skjuten i sank; allt detta finns där. I slutändan så vet Infinity Ward exakt vad som förväntas av dem och de levererar detta på ett sätt som även får en skeptiker som mig att tänka ”bara en match till”.

Spelet är testat på en stationär dator med följande prestanda:
Processor: Intel(R) Core(TM) i5-4460
Grafikkort: ASUS GeForce GTX 1060 6GB
RAM @ 3.20GHz Memory: 16 GB RAM
Upplösning: 1920×1080@144Hz (27 tum)
Hårddisk: Samsung SSD 850 EVO 500 GB