Det är svårt idag att göra sig unik när det kommer till actionspel och då kanske framför allt till militära first person shooters. Mellan giganterna Counterstrike, Battlefield, Rainbow Six Siege och Call of Duty som dominerar marknaden genom att locka majoriteten av spelarna så finns det spel i skymundan som försöker göra sitt bästa att skapa en liten gren för sig själva. En niche som jag tycker passar bra in att tala om här på Logementet är en jag är mycket förtjust i och det är taktiska shooters.

Det största spelet i den genren är utan tvekan Rainbow Six Siege men även där känns det ibland som att snabba reaktioner kan kompensera för otillräckligt taktisk kunskap men det finns två spel där jag anser så inte är fallet. Dessa spel är Rising Storm 2: Vietnam – som vi kommer tala om framöver – samt givetvis dagens ämne Insurgency: Sandstorm.

Insurgency: Sandstorm är det andra spelet i serien och är precis som sin föregångare ett renordlat multiplayerspel. Tidigt i spelets utveckling var det tänkt att spelaren skulle få tillgång till en välskriven historia med en lång rad karaktärer som alla hade sina egna motiveringar till att slåss i Mellanöstern men dessvärre blev det inget av det läget.

Som spelare i Insurgency spelar du som antingen Security – som är avsett att representera Kurdiska Styrkor och deras understöd från västerlänska specialstyrkor – eller Insurgents – som utan tvekan är Islamska Staten. Beroende på vilken fraktion du tillhör så har du tillgång till olika vapen, sikten, uniformer och utrustning. Security kan få eldunderstöd av attackflygplan och Helikoptrar samtidigt som Insurgenterna improviserar fram likartade lösningar med gasanfall eller kommersiella drönare.

Spelaren har stor frihet att designa sin egen soldat; alltifrån multicam och hjälmar till trasiga kläder och billiga selar. Som ny spelare är dina val begränsade men desto mer du spelar så kommer du kunna låsa upp fler saker med spelets egen valuta som är avsett för precis det syftet. Det kan bli lite segt att behöva spela längre multiplayermatcher för att få det man vill ha men det slår att behöva köpa det för riktiga pengar.

Dina vapen kan också modifieras på samma sätt men här är allt upplåst från början. Din begränsning finns i hur mycket du kan bära med dig och du får ett visst antal poäng. Bättre vapen med bra tillbehör kostar mer poäng och det hela leder till att man ibland använder systemet för att hitta på bra fattigmanslösningar som te x en AK47 med stödben och högkapacitetsmagasin istället för en kulspruta.

Vad som gör Sandstorm till en mycket intressant upplevelse är klassystemet. När du hoppar in i spelet så väljer du vilken roll du ska spela i slaget och du förväntas göra ditt jobb. Skyttesoldaterna dödar och dör, kulspruteskyttarna avråder fienden från att avancera, prickskyttarna nedkämpar fiendens mest värdefulla tillgångar och radiomännen följer efter befälhavaren för att vara nära till hands om man behöver kalla in Eldunderstöd.

Det här gör att du måste lita på att ditt lag följer direktiv. En radioman som springer iväg på egen hand är inte till gagn för någon och ditt lag blir därför lidande. Detta kan bli mycket frustrerande när du behöver kalla in en helikopter för att hindra fienden från att ta tillbaka den punkt som man precis säkrat. Dessvärre är det inte alla online som verkar tycka att de ska bidra till lagets välfärd och det kan lätt göra upplevelsen värre för dig.

Utöver det så är inlevelsen i Insurgency: Sandstorm total. Striderna saknar all form av romantisk försköning utan är snabba och brutala. Kulor visslar ofta över huvudet, rök används flitigt för att dölja framryckningar och en kulkärve kommer oftast från helt oväntade håll. Det saknas inte heller hus att storma och dörrar kan med fördel sparkas in för att man snabbt ska ta kontroll över ett rum. Eftersom man ofta får vänta till nästa våg av förstärkningar när man dör blir det viktigt att kunna veta när man ska vara djärv och när man bör vara försiktig – samt vara redo att ta initiativet.

Rent grafiskt skulle jag inte kalla Insurgency banbrytande men det är till spelets fördel att de insett att det inte behöver vara det. Grafiken gör sitt jobb och bidrar till stämningen men ändå har utvecklarna varit betydligt mer noga när det kommer till effekter och ljud vilket hedrar dem. Vad som jag dessutom gillar är deras samarbete med NVIDIA som inte bara ger ett utmärkt vertyg i form av Ansel, man kan också ställa in GForce Experience på att automatiskt spela in när man gjort bra ifrån sig. Båda sakerna har varit till stor nytta när jag skrivit den här recensionen och det är enkelt att dela med sig av sina bravader.

Dessvärre lider spelet fortfarande av att inte vara speciellt bra optimerat och jag spelar på lägre inställningar än jag borde för att garantera att allt flyter på felfritt. Detta är inte ett nytt problem med mindre utvecklare men dessvärre ett jag måste nämna eftersom det skapar problem. Har du en kraftfull dator är det här inte ett stort problem men om du inte har så mycket kraft så kommer du behöva fiffla en del innan allt fungerar som det skall.

Avslutningsvis – och spelets problem till trots – så är det här ett spel som är fantastiskt när allt fungerar som det ska och ditt lag beter sig som ett lag borde och en hemskt frustrerande upplevelse om du spelar med ett lag där ingen följer order eller sina roller. Det sagt så är en jämn match mellan två lag där båda gör sitt bästa en hiskeligt bra upplevelse som får dig att titta dig om både en eller två gånger för att försäkra dig om att ingen försöker smyga sig runt för att skjuta dig i ryggen med en rostig AK. Spelet kostar 300 kr när det inte är på rea och den kostnaden är det absolut värt.

Spelet är testat på en stationär dator med följande prestanda:
Processor: Intel(R) Core(TM) i5-4460
Grafikkort: ASUS GeForce GTX 1060 6GB
RAM @ 3.20GHz Memory: 16 GB RAM
Upplösning: 1920×1080@144Hz (27 tum)
Hårddisk: Samsung SSD 850 EVO 500 GB