(Recensionsexemplar tillhandahållet av Förlaget)

Ännu ett år, ännu en bok av Lars Wilderäng. Det är faktiskt en rätt välkommen trend att författaren till Midvintermörker, Stjärnklart och Höstsol sedan 2014 faktiskt skrivit en bok om året. Därtill har böckerna lyckats undvika samma problem som flera andra författare i genren och generellt lyckats hålla en konsistent kvalité, även när det kommer till direkta uppföljare. Lyckas Höstregn hålla samma stil och fortsätta längst den uppbyggnad som Höstsol startare?

Boken kan i sann Wilderängstil knappast anklagas för att vara munter. Efter händelserna i senaste boken är det ett land i kris som vi ser och början av boken är ett försök från alla parter – från en rysk general till svenska specialister – att försöka hantera situationen. Det är ett imponerande persongalleri som jag inte riktigt är övertygad är till bokens fördel men som ändå ger en bra överblicksbild över vad som sker i andra delar av världen.
Wilderäng tar i boken också möjligheten att utforska hur civilsamhället reagerar på krisen, en komponent jag saknade i Midvintermörker. Preppers, landsting och ett helt kapitel som försöker sätta dig in i hur det kan vara för den genomsnittliga familjen i en kris som den som beskrivs i boken. Det är en del som jag finner nästan helt ignoreras i romaner av det här slaget och det är ett tänkvärt och intressant inslag i en bok som för det mesta domineras av stridsskildringar.

Höstregn är dessvärre inte utan sina problem. Framför allt den sista tredjedelen av boken går på tok för snabbt och jag vet inte om det är för att Wilderäng kände att han ville få klart boken eller om han tyckte att det skulle skapa en större känsla av intensitet. Epilogen lider i mångt och mycket av samma problem där karaktärer från två böcker knappt får en sida var för att avsluta historier som man faktiskt kommit att bry sig om.

Detta är synd för i grund och botten är Höstregn en värdig uppföljare till Höstsol som tar vara på all den stämning som Wilderäng byggde upp med sin första bok. Jag antar att det är en del av problemet med att skriva en direkt uppföljare som inte bör läsas separat, framför allt då böckerna skiljer sig gällande handlingen. Höstsol var mer en politisk thriller; Höstregn är en renodlad krigsroman.

Avslutningsvis är det här inte en bok man läser på egen hand såvida inte man verkligen hatar konceptet uppbyggnad utan bara vill ha stridsscener. Om du inte är bekant med båda böckerna skall du läsa Höstsol först – sedan kan du gå vidare till Höstregn. För er som är bekanta med Höstsol och tyckte om boken men ännu inte införskaffat Höstregn får jag mest fråga vad ni väntar på – uppföljaren är här och jag tycker ni bör läsa den.