Den här texten kan innehålla spoilers för i princip alla svenska böcker under Recensioner

I begynnelsen fanns Operation Garbo; tre böcker om ett Sverige som hamnat i krig. Egentligen så är det inte så konstigt att en sådan bok skrevs – framför allt inte efter att Tom Clancy satt genren Technothriller på kartan. En Technothriller definieras av Wikipedia som en ”hybridgenre mellan Science Fiction, Spionromaner och krigsromaner” men jag brukar välja att sammanfatta dem som actionfilm i bokformat. Inte helt korrekt men tillräckligt passande för vad vi kommer att diskutera.

Gemensamt för nästan alla böcker i genren är att de säljer i tanken att det som händer faktiskt kan vara trovärdigt. Huruvida detta verkligen är fallet brukar vara beroende på vem som läser men det är inte en slump att många böcker i genren väljer att placera sig själv i hemligheternas dunkel.  Egentligen så är det nästan lite konstigt att genren inte är större i Sverige. Det är en genre som passar betydligt desto närmare den är den publik som ska läsa den men då vi inte riktigt har samma geopolitiska centrum som USA, Ryssland, Storbritannien eller samma patriotiska ögonbindlar som Polen (en kategori för sig…) så har utbudet varit något begränsat.

Den svenska technothrillern har för det mesta legat undangömd sedan Operation Garbo gavs ut vilket kanske inte är så konstigt. Trilogin – som avhandlar ett storkrig – är nämligen inte speciellt bra; gäller framför allt bok 2 och 3 där jag vid senaste läsningen tyckte storyn började spåra ut vilket var en stor kontrast mot den bättre underbyggda ettan. Huruvida den åsikten håller får vi snart se då jag avser läsa om serien – recension kommer i sådana fall.

Den här artikeln kommer dock fokusera främst på urvalet efter 2010 då Anders Jallai släppte boken Spionen från FRA som jag generellt anser är nystarten på genrens popularitet i Sverige. Sedan har kategorin expanderats rejält vilket ibland gör det lite svårt att få en översikt och framför allt vad böckerna gör bra och vad som de inte gör det. Just den senare frågan har jag försökt att besvara via den här sidans recensioner och det ger mig också en unik position att ha en överblick över den svenska delen av genren. Jag kommer bedöma böckerna ur olika kategorier och för ordningens skull enbart nämna de böcker jag läst. Jag kommer inte nämna några böcker av Jan Guillou då Madame Terror är en av de få böcker inom genren som jag inte ens bemödat mig att läsa klart – läs Jakten på Röd Oktober istället för det är avgjort en mycket bättre bok med en mycket trovärdigare historia.

BERÄTTARSTIL OCH HANDLING

Som ni noterar på rubriken kommer jag att dela upp den här artikeln i tre delar där jag kommer framlägga min syn på de böcker jag recenserat och hur de står sig på de områden jag tycker är viktigast nämligen Berättarstil / Handling, Stämning och Karaktärer. Utan alla dessa tre arbetandes tillsammans så får man inte en speciellt bra bok. Det första är viktigt för att det man läser ska vara intressant, det andra för att du ska kunna bortse från det fiktiva i berättelsen under läsning (Suspension of disbelief) och det tredje för att du ska få se hur händelseförloppet påverkar människorna i den värld som byggts upp.

När det kommer till ”värld som byggts upp” så kan man dela upp genren i två delar; de böcker som försöker framstå som de kan ha ägt rum genom att låta handlingen äga rum i skymundan eller de som har handling som påverkar världen så mycket så att det skulle vara omöjligt för gemene man att missa. Jag hade tänkt att börja med exempel av de senare.

36 Timmar av David Bergman är ett i det närmaste unikt exempel på den här listan. Boken försöker placera sig i den nära framtiden men inget av de sakerna som boken behandlar som helt naturligt känns speciellt trovärdiga. Detta inkluderar men är inte begränsat till en fullt bemannad försvarsmakt med attackhelikoptrar, satelliter, ett flertal säkerhetspoliser som tycker det är alla tiders att döda tonåringar inne på en polisstation samt en lag som i princip ger valda delar av ordningsmakten befogenheter att göra vad fan de vill.

Med det här som bakgrund så tog det mig ett tag att identifiera vad som var fel med den här boken första gången jag läste den. Det var min syn på den som var fel – man bör inte ens försöka låtsas att det här händer eller kommer hända i Sverige. Ser man den som ren popcornaction klarar den sig oerhört väl med många minnesvärda och triumferande händelser men det räcker egentligen att se den som ren alternate-universe.
Vad som dock stör mig så här i efterhand när jag lärt mig njuta av Bergsmans sätt att berätta sin historia är att historien i 36 Timmar får ett sådant abrupt avslut. Det går visserligen att tänka sig att skurken i uppföljaren ligger bakom det som hänt i debutromanen men det fungerar inte speciellt väl; det finns inga klara referenser och flera saker klaffar inte för att teorin ska fungera. Samtidigt verkar också 6 Dagar helt ignorera saker vissa av detaljerna från 36 Timmar  vilket gör kontinuiteten mellan böckerna lite konstig. Saker som borde spelat roll i uppföljaren – Ryssland uppdelning och inträde i EU samt EUs snabbreaktionsstyrka som står beredda att hjälpa till direkt – är två nämnvärda exempel.

I Midvintermörker väljer Lars Wilderäng en något vanligare approach; han låter utvecklingen gå bara lite annorlunda och ändrar bara på det han måste till det är dags att låta historien gå sin gång. När han dock väljer att ändra på saker väljer han dock att ändra på dem rejält. Wilderängs böcker generellt följer nämligen samma väg och kan sammanfattas på samma sätt som nationen Rysslands historia med orden: ”Och så blev det värre”.  Hela den här grejen med lyckliga slut verkar inte vara Wilderängs grej men i de få fall han faktiskt nedlåter sig till något som kan tolkas som ett dylikt känns det desto bättre för du vet att karaktärerna i historien verkligen har fått jobba för mödan.

Vad som gör Midvintermörker unik bland Wilderängs böcker är den torra, militäriska stilen som ibland döljer helt och hållet exakt hur farlig situationen som karaktärerna utsätts för är. Med bara ett fåtal undantag ser vi händelseförloppet ur personer som är vana att hantera kriser och stress. Det ger boken en hård ton som passar händelseförloppet – framför allt med tanke på bristen på uppbyggnad. Det finns en klishé bland mina kollegor att skriva orden ”action från första sidan” men här stämmer det faktiskt.

Höstsol – som vissa förväntade sig skulle vara Midvintermörker 2.0 – var en stor förbättring av formatet; författaren visste att han hade mer än en bok att skriva klart historien på och gav både uppladdning och karaktärer mycket tid. Ett tema som Wilderäng aldrig avvikit ifrån är att hans böcker nästan aldrig har en god och en ond sida; det finns goda och onda människor på båda sidor med en blandning av gråa personligheter som bara följer med eller försöker överleva i den värld som rasat samman. På det spåret bör vi också nämna författarens vana att skriva in karaktärer som är en skoningslös satir mot valda delar av samhället; det farligaste yrket att ha i en roman av Wilderäng är Mäklare. Sådana referenser ger också mer trovärdighet i berättelsen eftersom de oftast är baserade på riktiga situationer.
Slutligen inom kategorin böcker som väljer att placera sig där de påverkar historien i den värld de utspelar sig i är Operation Saif och Almedalen har fallit av Erik Lewin. Böckerna har en identisk berättarstil där man får se ett stort persongalleri, ett skrämmande scenario och våldshandlingar i mängder där skurkarna allt som oftast lyckas infoga stora förluster. Problemet med berättarstilen är att man varken bryr sig om vad som händer med karaktärerna samt får en lite för stor distans från själva berättandet för att man ska kunna engagera sig i vad som händer.

Operation Saif lider stort på grund av detta. Historien i sig är det inget fel på – de Islamiska staterna lessnar på hur de behandlas och bestämmer sig för att grunda en allians för att bryta västmakternas grepp om deras länder. Det blir en skrämmande och intressant berättelse om hur terrorism kan användas som politiskt vapen. Boken binder effektivt in riktiga händelser som Arabiska våren och IS framgångar och skapar vad som faktiskt är en trovärdig konspiration men faller på samma snöre som flera andra böcker inom genren vilket är en brist på något att relatera till. Platserna i boken beskrivs förvånansvärt sterilt och det finns i princip inga karaktärer som man kommer ihåg när boken väl är över.

Almedalen har Fallit delar många av problemen. Som scenario betraktat är det förvånansvärt genomtänkt – både i hur rekryteringen sker samt vad som är motivet bakom angreppet och Lewins yrkeskunskap kommer till fullt bruk. Dessvärre saknas återigen den mänskliga kopplingen till allt som sker. Boken har dock den enastående äran att vara en av de få saker Jan Guillou erkänt att han haft fel om så bonuspoäng enbart på den punkten.

Skymning över Europa av Alexander Koistinen ligger någonstans i mellanrummet av alternativ historia och nutid och likt många andra väljer romanen att utspela sig i en nära framtid. Frågan är vad man kan tänka sig att en trovärdig utveckling för Europa egentligen är och det är i viss mån beroende av hur man ser vår samtid. Ser man inte samtiden på samma sätt som författaren så kommer man helt enkelt tycka historien som presenteras är mindre trovärdig. Samtidigt går det inte annat att få känslan att de många välbeskrivna platser som besöks egentligen inte tillför så mycket då huvudpersonen egentligen aldrig gör mer än att sniffa på huvudspåret. Snarare verkar det mest vara till för att göra sig lustig över halmdockor och ge huvudpersonen ett högst ointressant kärleksintresse.
Som den raka motsatsen till det som ändrar historien så har Anders Jallai i sina böcker utmärkt fångat känslan av att allt som sker finns bakom scenerna, detta till trots att han i sina tidigare böcker vagt döpte om kända namn även om alla visste exakt vem som avsågs. Dessa vaga omskrivningar (Popov, Paul Olofsson etc) var en del av bokens charm och den mystik som omgav Spionen från FRA samt Landsförrädaren bröts när Jallai i Natoagenten valde att frångå den regeln så att Obama kunde ge Modin ett personligt uppdrag. Det hela dras till absurda nivåer i Bilderbergermötet där Jallai som en del av bokens reklam producerade en film där Carl Bildt blir skjuten. Den här eskaleringen är varför jag inte längre ger Jallais böcker en genomläsning; det kändes som att han tyckte det var tvungen att göra storyn värre och värre och kulminera med offentliga avrättningar av framstående politiker istället för att spela på mysterier som vi trodde vi visste en del om och utveckla dessa inom ramen för sin egen story.

Jag förstår att Jallai vill berätta en historia men de senaste böckerna av honom som jag läst har han inte gett böckerna tillräckligt med djup eller den tid som krävs – istället har kvalitén försämrats och det skadar också böckernas trovärdighet. På samma vis har skurkarna i romanen reducerats på ett i det närmaste komiskt vis och från att med list kunna negligera det mesta som Modin gör genom smutskastning och kontroll av media. De kändes faktiskt mäktiga och trots att de kunde tillfälligt neutraliseras fick de oftast sista ordet och det gjorde Modins ansträngningar mer intressanta.

Operation Nordvind av Kaj Karlsson lyckas också mycket väl med att förmedla en historia som det aldrig är meningen att offentligheten ska se. Historien i boken är klassisk för en technothriller – Ett okänt hot upptäcks av en hemlig enhet men bara några få ser mönstret som leder fram till det. I sig är det inte unikt och skulle kunna vara tröttsamt om det inte vore för att Kaj faktiskt gör en ansträngning att skaka runt lite i den vanliga blandning.

Även om han låter några av bokens händelser vara offentliga så ger han spionaktiviteterna med dold övervakning, upphämtning av utrustning i postboxar och kompetenta skurkar fullt spelrum. Karlsson är dessutom noga med att inte göra sina karaktärer perfekta; de gör missberäkningar, de kan med berått mod förråda vänner, begå misstag eller på annat sätt framstå som mindre än perfekta. Det i sin tur skapar en mycket mer trovärdig berättelse.
Uppföljaren var dessvärre något mindre intressant. Som en del av Red Team som efter händelserna i första boken testar försvaret hos olika svenska myndigheter och sårbara platser så verkar lite av glöden hos Karlsson försvunnit. Den nya synvinkeln i form av en rysk underrättelseofficer ger visserligen boken lite extra intresse men flera av de återvändande karaktärerna kändes inte som samma personer och med tanke på hur trovärdiga de kändes i debutromanen är det en förlust.

Oavsett hur välskriven en historia är så finns det dock en annan aspekt som är lite klurigare att förklara och det handlar mycket om hur lätt det är att leva sig in i boken och känna av vad den faktiskt vill förmedla. Således är det dags att diskutera stämning.

STÄMNING

Det är oerhört svårt att förklara just stämning när det kommer till böcker men det är inte desto viktigare. Du vill gärna känna dig insjunken i historien och det är främst där stämningen kommer in i bilden – framför allt då stämningen underlättar med suspension of disbelief. Desto lättare du har att bara följa med i det som händer istället för att tänka kritiska tankar om det du läser, desto bättre blir boken som upplevelse. I denna kategori finns det faktiskt tre böcker som står ut extra mycket och de är intressant nog alla debutromanerna för respektive författare.

Midvintermörker av Lars Wilderäng skapar en mycket dyster stämning där de för Wilderäng skriver i en författaren mycket unik stil. Vad som gör den unik är att han lyssnade en hel del till den konstruktiva kritik han fick efter boken och även om de efterföljande böckerna blivit bättre på grund av det så är Midvintermörker fortfarande en mycket stämningsfull bok. Detta är hjälpt av det höga tempot och de realistiska skildringarna av en sargad stridsgrupp som kämpar mot övermäktiga odds.

Författarens vilja att ta kål på karaktärer som han själv måste tycka bra om är också en bidragande orsak – mer om det i nästa del. Sammantaget är det en bok som det är svårt att inte känna sig högst deltagande i, framför om man har personlig kännedom om platserna i boken. Hade Operation Garbo haft mer av den här stämningen hade den boken varit betydligt intressantare att läsa.
Wilderäng offrar inte den här känslan i sina uppföljare; han bygger snarare ut den så att den inte blir lika naken men det var just det som gjorde Midvintermörker unik. Även om det finns kvar i grunden så har Midsommargryning och Höstsol betydligt mer kött på benen vilket visserligen gör dem till bättre böcker men de saknar därför den aningen råa stämning som utmärkte Midvintermörker. Stjärnklart (som jag betraktar med som ren Sci Fi och därför inte avhandlar här) lyckades dock väl med att blanda de båda stilarna till en nivå som gör att jag sällan läser om den. Den boken lyckas mer än väl med att skrämma mig.

Ingenstans är inläggets titel så passande som när man talar om 36 Timmar av David Bergman. Boken har en oerhört mörk början och lyckas sätta sina scener oerhört väl i den värld han byggt upp. Det är svårt att inte ryckas med i handlingen och det gör det hela så mycket bättre när boken ungefär två tredjedelar igenom bryter det mörka och blir nästan rent ut triumferande på ett sätt som gör det svårt att inte jubla inombords.

Den militära attacken under bokens klimax är svensk technothrillers motsvarighet till Rohans ankomst utanför Gondor och skulle antagligen göra sig exakt lika bra på film – den sortens scen man tittar på om och om igen på Youtube efteråt – och det är sådant som bygger upp boken tillsammans med det för modellen väl lämpade persongalleriet.

Uppföljaren 6 Dagar är inte mindre intensiv men den tonar ner kontrasterna. Trots att landet genomgår en större kris under boken finns där inte riktigt samma inblick i motståndarens motiv vilket gör känslan lite mer ensidig. Samtidigt blir också hotet externt istället för internt vilket även förtar lite av mörkret i originalet. Av den anledningen blir inte bokens slut lika känslosamt som i den första boken även om det blir betydligt mer av det jag kallade ”Sweden Fuck Yeah”. Jag hoppas att David fortsätter på den här vägen om han avser skriva fler böcker – hans alternativa universum där Sverige har renodlade attackhelikoptrar är faktiskt väldigt roligt att besöka emellanåt.
Om det är någonting som utmärker Erik Lewins böcker Almedalen har Fallit samt Operation Saif så är det en brist på stämning. Jag skrev i mina recensioner av dessa böcker att de i det närmaste kändes som en beskrivning av olika scenarier och även om Erik bygger upp en bra logisk grund för scenarierna och trots ett bra försök blir det hela aldrig mer än text trots att dödsfall och katastrofer staplas på varandra. Jag vågar inte svara på om det blir för mycket elände och död och man helt enkelt blir avtrubbad eller om böckerna helt enkelt saknar all charm. Det är synd på genomtänkta och skrämmande scenarier men en kombination av ointressanta karaktärer, en lite för stor fokus på händelseförloppet i stort och för lite arbete på miljöer gör dessvärre stor skada på inlevelsen.

Detsamma kan sägas om Skymning över Europa. Här har författaren gjort ett bättre jobb med att beskriva miljöerna men huvudpersonen är inte intressant över huvud taget och det är i ärlighetens namn en synd. Jag kanske återupprepar mig här men för att bygga en stämning så måste vi ha en möjlighet att dela huvudpersonens synvinkel och få oss att känna sympati med denne. Det är en bok som uppenbarligen försöker men inte når ända fram. Resultatet blir dessvärre att boken blir något man bara tar sig igenom utan en känsla av spänning och en sådan är kritisk för att man ska investera annat än tid i historien.

Kaj Karlsson undvek i Operation Nordvind och Parisfaldirektivet samma fälla. Framför allt Operation Nordvind lyckades väl i att förmedla huvudpersonernas känslor inför de problem de ställdes framför och den relationen med läsaren skapade en bra stämning som bara underlättas av att en terrorattack som den som sker i Operation Nordvind faktiskt går att tänka sig på ett lättare sätt än det som sker i Skymning över Europa eller Operation Saif.

Resultatet blir tillsammans med väl underbyggda miljöer att Karlsson skapar en intressant historia som man gärna håller sig kvar vid. Samma känsla ville dock inte riktigt infinna sig i uppföljaren vilket berodde delvis på att det uppenbarligen gått lite tid mellan böckerna och man nästan kände att man en del av historien gått förlorad på vägen.

Spionen på FRA byggde mycket skickligt upp känslan av ett skuggsamhälle som Modin och hans vänner kunde agera i och det fortsatte Jallai att göra i och med Landsförrädaren. Vad som bidrar till stämningen i det här fallet är att författaren väljer mycket medvetet att skriva om platser som han uppenbarligen vet någonting om. Även om detta innebär att förvånansvärt mycket råkar ske i Grisslehamn eller resten av skärgården så är det faktiskt en uppoffring jag är villig att leva med om det förbättrar historien.
Vidare så är Jallai också villig att förlägga sina händelser till offentliga platser vilket gav illusionen att händelserna i boken lika gärna kunde vara en avspegling av det man själv upplever i samhället. Hela tanken kring att två kostymklädda män vid bordet intill kan vara chefer för två av samhällets hemligaste institutioner är fantasieggande och den känslan fanns det rätt mycket av i Spionen från FRA och Landsförrädaren. Dessvärre övergav Jallai den här stilen i sina två nästföljande böcker vilket fick mig att tappa intresset.

Vad som skapar stämningen i de här två böckerna var att de var mycket bra på att gömma allt bakom en fernissa av trovärdiga rubriker, väl beskrivna platser och ett lager med tjänstemän som förklarade varför ingenting i boken någonsin skulle bli offentligt. Så fort den ridån föll så gick det utför strax innan kungen och Obama bad Modin om hjälp.

Det är här stämningen kommer in i bilden. Den förhindrar en att tänka på saker som annars låter orimliga eller rent ut sagt skrattretande genom att linda in den i en historia där det hela faktiskt låter plausibelt. Om du tar med för många osannolika händelser, gör din protagonist mindre trovärdig eller inte spenderar tillräckligt mycket tid på att beskriva miljöer så blir det hela inte spännande eller intressant – bara löjeväckande. Det var det som drog ner Operation Garbo i de två sista böckerna och var det något som de misslyckades med så var det att ge oss en klar protagonist som vi kunde följa. Och med det är det dags att ta en titt på det sista och i min mening viktigaste ämnet.

KARAKTÄRER

Det här här vi kommer till den stora skiljedelaren mellan författarna för det är plågsamt uppenbart att den del som många faller på är karaktärerna. Samtidigt måste frågan besvaras: Vad skiljer en bra karaktär från en dålig? För mig är det ett drag som är viktigare än de andra men som är extra viktigt i den här genren och det är trovärdighet. Är karaktären trovärdig? Har de de facto förmågan att klara sig igenom vad som kastas mot dem, agerar de enligt den praxis som författaren satt upp för dem, har de någonsin motgångar och bryr man sig om de råkar illa ut, behandlas orättvist eller övervinner ett hinder?

Det absolut bästa sättet att veta om en karaktär är välskriven eller ej är att titta på om karaktären ifråga väcker känslor. En dåligt skriven karaktär är oftast den som du inte bryr dig om; en välskriven karaktär kan vara älskad eller hatad (Professor Umbridge från Harry Potter är ett bra exempel) men framför allt ska du känna något när du läser om personen.

Det finns inget enkelt sätt att göra det här på så jag tänker helt enkelt dra bort plåstret så fort som möjligt och ta författarna i en specifik ordning i det här fallet.
Erik Lewin visar i sina böcker Operation Saif och Almedalen har fallit att han är betydligt bättre på att komma på olika scenarios än att skriva karaktärer som passar in dem. Ingen av bokens karaktärer känns som mer än skal, karaktärer får sällan mer tid än vad som är absolut nödvändig och i fallet Operation Saif så är karaktärerna en så liten del av historien att de flesta inte ens beskrivs. Sysselsättningar eller interaktioner som inte har med storyn att göra finns det oerhört lite av. På sätt och vis känns det nästan som att läsa ett manus; historien och personerna finns där men de saknar mänsklighet. Dessvärre skadar detta både underhållningsvärdet och trovärdigheten. Jag tycker det är synd för båda böckerna vilar ändå på en någorlunda stabil grund i och med det jag redan framfört i det första kapitlet. Jag hoppas på tredje gången gillt från Erik.

Anders Jallai som skrivit böckerna om Anton Modin försöker inte ens dölja att huvudpersonen är baserad på honom själv. Han lyckades hålla sig på banan och göra Modin intressant i två böcker, började slira på detta med den tredje och i den fjärde boken – Bilderbergermötet – tappade greppet fullständigt och det var också det som fick mig att sluta läsa. Jallai skriver historier där de flesta personerna antingen är goda eller onda och där de flesta karaktärer utom huvudpersonen är förvånansvärt tråkiga. Det är helt enkelt Anton Modins värld – alla andra bara lever i den. Även om Modin mer faller in i typen som anti-hjälte så bedöms personerna i historien mest efter intentioner vilket dessvärre gör att Modin nästan alltid ses som den goda personen som trots allt bara vill upplysa svenska folket om diverse hemskheter.

Anton Modin lyckas väl oavsett det är väpnad strid, inbrott, förhandlingar med terrorister, dykning och framför allt med olika kvinnor som i princip slänger sig om halsen på honom. De enda motgångar han drabbas av är de som läggs framför honom av hans fiender men det är aldrig någon tvekan om att andra konspirerar för att smutskasta honom. Det är något som skulle fungerat något bättre på film men i bokform saknar någon som helst nyans och då blir faktumet att Modin är i princip en avatar för Jallai bara konstigt.

Slutligen så har Anders Jallai en enerverande förmåga att ge negativa drag åt de i historien han inte vill att man ska tycka om – alltifrån sexköp av tonåringar till en välkliad hårskalp som inte ens personens underlydande verkar finna acceptabelt. Sådana definierande drag är inte fel i sig men när huvudpersonerna helt saknar motsvarande mindre tilltalande drag blir det bara ett billigt knep för att vi ska tycka sämre om antagonisterna.
Alexander Koistinen har ett liknande problem i Skymning över Europa. Bokens huvudperson är uppfriskande nog inte ett säkerhetspolitiskt geni utan används mest som en metod att betrakta handlingen men till skillnad från Modin är han mindre intressant. Hans jobb är inte att upptäcka det stora hotet utan att framföra författarens åsikter. Det är synd för persongalleriet är en av de saker som gör boken i allmänhet så tråkig trots att bokens beskrivningar av framför allt miljöer är riktigt bra. Undantaget till detta är de unga män som blir rekryterade till Kalifatet. Här har det gjorts ett lite grundligare jobb att försöka förklara varför de har valt den här vägen och sätter det i ett sammanhang vilket är uppfriskande när man tänker på bokens tema generellt.

När man ska bedöma Gustav Sterner i Kaj Karlssons romaner blir det genast lite svårare. Jag måste erkänna att jag får bilden av att Gustav inte riktigt är samma person i båda böckerna – snarare verkar de vara två personer med samma namn som har likartade bakgrunder. Trots denna känsla är Gustav Sterner och Katarina Wallin två av de mer välskrivna personligheterna inom svensk technothriller.

Båda huvudpersonerna har styrkor och svagheter som böckerna igenom både hjälper och stjälper vilket för genren dessvärre börjar bli lite ovanligt. Kaj är heller inte främmande för att låta sina karaktärer begå misstag, tappa humöret eller emellanåt framstå i ett mindre fördelaktig dager. Även om det inte är helt nödvändigt så känns det väldigt uppfriskande.

I 36 Timmar lyckas David Bergman skriva karaktärer som väldigt bra passar hans format även om dessa karaktärer är lite för perfekta och i princip saknar alla former av nyanser. Gemensamt är att alla är antingen moraliskt perfekta eller så onda och korrumperade att den genomsnittliga serietidningsskurken får se sig utklassad. Det här ursäktas dock av att det som sagt passar det etablerade formatet och det gör upplevelsen bättre. Det skapar minnesvärda karaktärer även om jag vill lägga till handlingarna att General Johanna Lindström är pedantiskt perfekt till en irriterande grad; raka motsatsen gäller för skurken Morgan men hans framgång begränsas av handlingen. Anna Wallin tycker jag är historiens mest trovärdiga karaktär och det är en hederstitel hon behåller i uppföljaren.
I 6 Dagar så är Johanna betydligt mer nedtonad och verkar inte längre ta beslut enbart grundade på magkänsla och principer. Istället förlitar hon sig desto mer på underlydande, instruktioner från överordnade samtidigt som hon har ett eget intellekt och syn på saker och ting. Att skriva ut dottern ur uppföljaren gör också att hon inte längre blir mycket av hennes motivation. Den här ändringen hindrar också Johanna från att kapa hela historien och ge de andra karaktärerna sin egna utveckling vilket enbart är positivt.

Slutligen kommer vi till Lars Wilderäng och hans romaner Midvintermörker, Midsommargryning och Höstsol. Här hade jag faktiskt en hel del att säga men dessvärre har alla Lars karaktärer gått hädan så det finns inte så mycket att säga om saken längre. Skämt åsido så är detta någonting Lars faktiskt har förstått från första början och ett valspråk han själv upprepat – Kill your darlings. Det handlar i sin enklaste form om att en bra historia inte bara har bra karaktärer utan också att de måste utsättas för trovärdig fara. Vad som skapar trovärdig fara är att inte alla överlever till slutet vilket Wilderäng förstod redan i debutromanen. Vem som helst kan döda sina karaktärer men för att skapa en reaktion hos läsaren behöver du först skapa en känslomässig koppling och det kräver lite ansträngning; en ansträngning som Wilderäng verkligen ser till att göra – både genom karaktärer man tycker om och sådana man hatar.

Vad som dessutom bidrar till att Wilderängs karaktärer är så framstående är att det inte alltid går att se var deras väg slutar. I framför allt Midvintermörker så finns det gott om fakeouts där det är meningen att man ska tro att en karaktär dör men de gör sällan det. Som tur hade både uppföljaren och Höstsol betydligt mindre av den varan. Vad alla böckerna dock har gott av är personliga inblickar i huvudpersonernas liv – både yrkesmässigt och familjeförhållanden – vilket gör dem mer realistiska. Resultatet blir att vi lär känna dem som unika karaktärer och inte bara som en shackpjäs och då slår det desto hårdare när en eller flera faktiskt dör. Detsamma gäller också Wilderängs vana att skriva in karaktärer för enskilda kapitel och man vet sällan om man följer en ny huvudperson eller någon som bara ska visa upp en enskild sida.

Avslutningsvis så måste jag säga att jag är glad över att urvalet är så stort att jag kände att det fanns ett behov av den här översikten. Technothriller är en genre med många olika förgreningar och möjligheter. och det är omöjligt att tycka om allt inom den som producerats. Det är där min roll som recensent kommer in – att framföra min åsikt för att vägleda om läsaren tror det är en bra produkt som erbjuds och huruvida den passar dem. Jag tänker inte låtsas som att jag är objektiv för det är jag inte. Jag framför helt enkelt min åsikt.
Har ni avvikande åsikt uppmuntrar jag er att skriva ner den i kommentarerna!