Jag ligger i en liten utgrävning bland stenarna på slänten nedanför Hästaklacks Bunkerkulle. Ett kallt sommarregn öser ner och gör mig genomsur då jag inte har rätt kläder för vädret. Kängorna är täckta av lera, byxorna likaså. På mig har jag en väst färgad i DPM som håller magasinen till det vapen jag har i handen, en Tokyo Marui G3 som jag köpt billigt i andra hand. En rörelse lite längre upp på slänten fångar min uppmärksamhet och fortfarande är jag helt still. Personen flyttar sig försiktigt men har blicken riktad högre upp mot slänten. Jag höjer vapnet i min hand och avfyrar en lång skur av plastkulor – säkert en tredjedel av magasinet – mot personen. Min motståndare höjer handen och ropar högt och tydligt ”Träff” och börjar långsamt gå åt andra hållet till safezone. Detta var min första utskjutning på mitt första airsoftspel som ägde runt för elva år sedan.
Tokyo Marui G3:an såldes av ett halvår efter – jag ledsnade på att ständigt behöva sitta och försöka reparera de saker som gick fel med den. Sedan dess har jag haft en lång rad G3:or där tre av dem varit från Jing Gong och två från Classic Army. En del av varför jag gillar vapnet så mycket har säkert med att göra att de goda minnen jag trots allt har från den första skrutten som var mitt första airsoftvapen men också det faktum att G3:an otvivelaktigen känns som ett gevär. Originalet har vid det här laget kultstatus och kan tillsammans med FN FAL utan att överdriva anses vara västvärldens svar på AK47:an.
Det var – och är – det främsta tjänstevapnet i 40 länder varav 18 valde att tillverka sina egna varianter och det används fortfarande i fronttjänst i många delar av världen bland annat av svenska Hemvärnet. Trots sin ålder är vapnet förvånansvärt modulärt och tillbehör produceras fortfarande till vapnet och dess väldigt många olika varianter. Det är därför inte så konstigt att LCT valde att producera detta gevär; faktum är att jag tycker det är underligt att inte fler tillverkare valt att ta fram egna versioner. Vad som dock gjort de andra versionerna undermåliga är att TM och JG gjorde sina i plast, Classic Army valde att göra sin i aluminium. Det innebär att även om kroppen är i metall så är vapnet oerhört lätt vilket inte riktigt representerar G3:an väl. Det fanns även ett kinamärke som gjorde en kortlivad G3 i potmetall; de gick dock något för långt och gjorde även kolv, pistolgrepp och handskydd i metall. Någonstans lessnade väl LCT på detta och tyckte det var dags att någon gjorde Anna-Karin i stål som hon ska vara.
Att få tag på en visade sig vara lite mer komplicerat än vanligt. LCT ville inte skicka ett recensionsexemplar och angav som orsak att de enbart arbetade med annonsörer; den internationella releasen var försenad vilket innebar att den inte ens fanns i lager i Hong Kong;till slut vände jag mig till tillverkarens ursprungsland Taiwan för att där hitta en återförsäljare som var villig att sälja till mig. Som tur är var det inga problem för dem att skicka en vara reserverad för nationellt bruk till mig och efter en massa strul där PostNord tillfälligt lyckades tappa bort paketet (!) i en hel vecka så fick jag äntligen en gigantisk kartong på åtta kilo levererad till mitt utlämningsställe. Såvitt jag vet fick jag det andra exemplaret i Sverige; bössan anlände hos mig innan de förbokade vapnen i Hong Kong ens skickats till de som förbokat dem.
Att öppna kartongen var kulmineringen efter månader av väntan och går knappt att beskriva men som tur är visade det sig att LCT faktiskt lever upp till sitt rykte. Det första intrycket av vapnet är bra – och är du ungefär lika lat som mig dyker det antagligen upp en oroande tanke om hur du ska orka släpa runt på vapnet en hel dag. Vapnet är nämligen rätt tungt, lite över fyra kilo vilket är dubbelt så mycket som Classic Armys. Det får en att inse hur mycket skillnad valet av metall kan göra hos ett airsoftvapen!
Tyngden till trots så är vapnet inte osmidigt; faktum är att det känns rätt bra att manövrera. Den slimmade handguarden som kännetecknar A3 varianten ser mycket noga till att inte vara i vägen och ger ett tillräckligt bra grepp även om jag själv föredrar att hålla handen framför magasinet. Som en extra bonus så skramlar verkligen inte den här bössan. I Safezone innan ett spel utsättes den för högvaktens gevärsexercis och den gav förutom swishandet genom luften inte ett enda ljud ifrån sig.
Bössans stora dragkraft är dock själva kroppen och olikt Classic Army och Jing Gong är den inte en klon på Tokyo Marui. Att man dessutom valt att gå hela vägen och göra kroppen i stål är dock inte mer än vad jag väntat mig av ett företag med LCTs Track Record. Resultatet är i alla händelser formidabelt och gör att den här G3:an till det yttre känns bättre än någon av sina konkurrenter. Finishen på materialet är även det riktigt bra; några fingeravtryck fastnar inte på kroppen och skulle den bli smutsig känns det som att det räcker med att dra ett trasselsudd över bössan. På kroppen finns även vissa mindre imperfektioner och svetsfogar men det tycker jag bara är positivt och bidrar till vapnets känsla.
Pistolgreppet o andra sidan får många vana användare av AK4:an att klia sig lite i skägget. Av någon anledning har LCT valt en variant som är något kortare än det riktiga och det är idag ännu klart huruvida detta kan bytas ut på ett enkelt sätt. Det gör att många som är vana vid den riktiga varan kommer tycka att vapnet ligger lite konstigt i handen.
Eldväljaren är dock en annan femma. Jag vet inte om det är unikt för mitt exemplar men mitt exemplar säkrar inte sig själv utan går helt utmärkt att avfyra även när eldväljaren är på safe vilket är mindre optimalt. Såvitt jag vet är inte detta något som återspeglas hos andra exemplar av LC-3 men jag har en gissningen att magasinknappen klämmer åt stålkroppen på ett sätt som påverkar selector switchen. Förhoppningsvis är detta ett individuellt fel och inte något som påverkar fler bössor men det är oerhört störande. Förvänta er en uppdatering i den här frågan då jag på intet sätt är nöjd med detta.
Vapnets sikten är de klassiska dioptersiktena som infördes på A3 varianten. De består av en liten trumma som bakre sikte som kan justeras beroende på vilket avstånd du ska skjuta på och ett oerhört hållbart främre sikte. Även om Hemvärnsbertil kapat dessa och ersatt dessa med ett Aimpoint så anser jag faktiskt de göra sitt jobb väl; att montera bort dem på den här modellen skulle jag faktiskt inte rekommendera. Mitt enda problem är att bakre siktet inte har påmålade siffror som originalet och att det saknar detta känns näst intill slarvigt. Tycker man detta är outhärdligt kan man dock köpa äkta sikten för en spottstyver.
Laddhandtaget är en klar förbättring över konkurrenterna. Det finns ett litet motstånd när man drar upp handtaget; detta är antagligen på grund av att man valt en starkare fjäder. Det hela gör att den klassiska H&K manövern blir lite knepigare att genomföra men på grund av detta desto mer tillfredsställande. Dessvärre så saknar dock vapnet det graverade spår som finns motsatt på andra sidan. Det är en liten detalj men en jag önskar de hade fått rätt. Just nu finns ingenting där och det får finishen att kännas nästan lite för perfekt; nästan som en 3D Modell.
Handguarden – eller handskyddet som SoldF kallar det – är en av vapnets trevligare delar. Förutom att se bra ut, ge ett fast grepp och sitta kvar på sin plats så är det även helt kompatibelt med äkta delar. Att byta ut till ett äkta är dock knappast nödvändigt såvida du inte vill ha fästskenor (aka picatinnyrail eller keymod) på ditt vapen eller helt enkelt bara för att du kan. Det är dock trevligt att LCT verkligen lyckats perfekt med den här delen; inget förstör ett vapen så lätt som dåligt grepp.
Det är dock lite synd att man inte lyckats lika perfekt med kolven; man har dock gjort sitt yttersta på den här punkten. Själva kolven är välbyggd och känns bra även om den har en extra upphöjning där det riktiga exemplaret har en enda slät backe. Att ta bort bakplattan och stoppa in ett batteri är oerhört enkelt och kan utan minsta problem göras snabbt i stridens hetta. Att ta av kolven är dock inte lika enkelt även om det ska vara det i teorin. Man drar ut två sprintar, placerar dem i kolvens dedikerade sprinthållare varpå man inser att kolven sitter stenhårt fast på vapnet. Det kan vara för att kolven inte ska vobbla eller skramla men blir ändå lite frustrerande när man behöver ta av kolven.
Något som också borde vara motsatsen är magasinet. Bara proceduren att få det att låsa fast i bössan tar ett tag att vänja sig vid och ibland flera försök. Det är inte något man vill göra i en hast. Fördelen är att när man väl fått fast magasinet i vapnet så sitter det fast oavsett vilka snår, skogar eller stadslandskap du springer igenom. Det finns ingen oro över huvud taget att magasinet skall lossna såvida du inte fäller in knappen för att släppa lös magasinet varpå det går helt utmärkt att ta ut utan problem.
Jag har testat två – både det high cap och det midcap som skickas med i lådan. Båda var oerhört kinkiga med vilka kulor som skulle laddas i dem. Midcap:et fungerade hyfsat efter att jag prövat fyra olika märken av kulor; till slut laddade jag med BB Bastards 0.30 som fungerade bra ungefär halva till en tredjedel av magasinet. Även om detta möjligen kan skyllas på att vara de vanliga besvären med ett splitternytt magasin så hade jag än värre besvär med high cap magasinet som bara bevärdigade sig skjuta en kula tills det inte ville göra mer tills man skruvade på kuggen oavsett vilka kulor som laddats. Det säger sig självt att jag inte tycker magasinens prestation är acceptabel. Problemet löste sig dock när jag skruvade åt bottenskruven och sedan dess har magasinen fungerat felfritt. Dock skall detta inte behövas när vapnet kostar så mycket som det gör.
Detta är oerhört frustrerande när LCT lyckats göra så mycket annat bra med vapnet men fortfarande kräver att man använder deras egna magasin – varpå dessa uppvisar en förvånansvärd tendens att krångla. Med Classic Army eller JG hade jag haft valet att använda King Arms nästintill felfria magasin i plast men med det här vapnet finns helt enkelt inte det valet – istället får jag köpa magasin för 300 kr styck och hoppas på att de nya fungerar bättre. Att behöva hantera detta i spel är faktiskt inte roligt alls och min spelupplevelse med vapnet förvärrades avsevärt på grund av detta.
Det sagt så är det ändå ett bra betyg för vapnet att magasinet var det enda som störde upplevelsen i spel. Även om LCT rekommenderar ett 11.1 voltsbatteri så valde jag – vis av erfarenhet – att bara använda ett 7.4 volts LiPo vilket gav ett helt acceptabelt resultat. Vapnet chronade 110 m/s med 0.25g vilket ger 124 m/s med en 0.2g kula; att använda en så lätt kula är dock att kasta pärlor åt svin. Det här är ett vapen som trivs med tyngre kulor och vars främsta användningsområde är avstånd och det är så det skall vara; det är inte värt att trimma ner bara för att du ska få använda den i CQB. Jag skulle snarare argumentera att vapnet – likt de flesta modeller av G3 – är en utmärkt plattform för ett skarpskyttevapen.
Att ställa in Hopup:en görs med fördel innan spel och då gärna med ett verktyg som hjälp såvida du inte verkligen gillar att bryta naglarna. Den sitter som ett skruvstäd och jag föredrar detta framför en hop som gillar att röra på sig. Det är uppenbart så att man justerar den en gång och sedan räcker det – en oerhört fördel om man liksom jag nästan alltid spelar med samma kulvikt oavsett vapen.
Att vapnet är tungt är både en fördel och en nackdel. Fördel eftersom du vet att den klarar av omilt hanterande och inte lär gå sönder i första taget, nackdel eftersom tyngden ibland kan vara irriterande; framför allt under de längre delar av ett spel då det kanske inte händer så mycket. Känslan att med stresspåslag avancera eller bekämpa ett fientligt angrepp med det här vapnet i hand skall dock inte underskattas; det känns väldigt realistiskt!
Det finns nu tre märken av G3:or att välja mellan och är man inte bekant med modellen är det förståeligt lite knepigt att veta vilken man ska välja. Som tur är de olika tillverkarnas produkter olika. JG / TM är den billigaste modellen och det märks. De är gjorda i plast men detta kompenseras av hög kompatibilitet med de flesta airsoftdelar samt ett stort urval av varianter som kan fås direkt ur lådan. Förutom att de skjuter rätt bra utan modifikation så är de kompatibla med alla magasin utom LCTs egna. Om du ”bara” vill ha en G3 eller en reservbössa och inte tänkte göra så mycket med den – och kan tåla plasten! – så är nog Jing Gongs version mest prisvärd. Kort sagt är den billig, kompatibel och idiotsäker.
Classic Army är mellantinget; visserligen metallkropp av aluminium som lätt repas men fortfarande lätt att bära. Den här varianten kommer den också med ett högre pris och sämre kompatibilitet än delarna gjorda för JG och Tokyo Marui. Även den här kommer i flera varianter där Begadi kan tillhandahålla modeller i trä eller dedikerade skarpskyttevarianter. Den är lite dyrare men det bästa valet om du inte tål plast, inte gillar tunga vapen eller helt enkelt vill ha en vanlig G3 som du inte tänkt modifiera alltför mycket. Classic Armys G3 kan vara lite kinkig med magasin och siktesbaser men inte till en störande nivå; att hitta något man tycker fungerar för ett vettigt pris är inte alltför svårt. Ska du använda Classic Armys vapen i skogen kan du dock stöta på patrull; de har ofta CQB Fjäder monterade vilket tillsammans med den lätta vikten faktiskt gör dem lämpade för stadsskytte om du vill ha en G3 / AK4 i en sådan miljö.
Så hur står sig vapnet vi idag tagit en detaljerad titt på mot dessa gamla trotjänare? LC-3 är modellen du väljer om du är villig att lägga en vacker slant på att få en trovärdig och realistisk G3 / AK4 och inte har lust med några kompromisser. Trots detta är de saker jag upptäckt med min modell oroande och det återstår att se om jag fått ett måndagsexemplar eller om LCTs produktkontroll är bristfällig. Ska du köpa riktiga delar att montera på vapnet så är det här ditt bästa alternativ om du vill slippa att lägga ner mycket arbete med en dremel. LCTs senaste vapen är helt enkelt en lyxprodukt för de kräsna som är villiga att lägga ner tid och pengar; ett vapen där det mesta gjorts rätt men priset också är därefter.