Det började med Anders Jallai ”Spionen från FRA” och fortsatte med Wilderängs ”Midvintermörker” och helt plötsligt känns det som att svensk technothriller i sann Clancy-stil är hett på tapeten här i landet; antingen det eller så är det helt enkelt för att jag recenserat de flesta av dem med ännu en bok på listan att avhandla.

Vad som varit intressant med denna anstormning är att alla de olika författarna har gett sina egna synsätt på genren och Sveriges säkerhetspolitiska situation och nu var det uppenbarligen Hybridkrigföringens tur när den damp ner i min brevlåda ovanpå kuvertet med H&K Patchar från en vapenaffär. Boken och dess författare har i och för sig redan slagit ett svenskt rekord i och med det att den fick Jan Guillio att be om ursäkt för att han hade fel – en händelse som inte händer ofta; framför allt inte när det är i ett förbifarten retoriskt argumentationsfel som fällt honom till en början. Man kan ju faktiskt inte bli annat än nyfiken.

Denna nyfikenhet var kanske det som ledde till att jag läste ut boken så snabbt. Gamla etablerade traditioner dikterar att jag bara läser då jag äter ensam vilket skapades för att jag inte skulle läsa ut en bok på tunnelbanan på väg någonstans; i den takten läser jag så fort så jag knappt uppfattar vad som händer. Samma takt har den här boken och det är både på gott och ont. Det passar sig väldigt bra i bokens klimax där situationen får sin blodiga upplösning men mindre bra när man ska försöka skildra det politiska spelet och introducera huvudpersonerna som det finns några stycken av.

Dessvärre är personerna och de politiska intrigerna bland bokens svagare sidor. Händelseutvecklingar på staben eller bland politiska dyker upp men försvinner sedan lika snabbt som de nämnts och du får aldrig någon anledning att faktiskt bry dig om vad som händer med någon av personerna trots att deras bakgrund pliktskyldigt skrivits ner i deras första kapitel – enda undantaget är Mr Svensson och en del av mig undrar om inte boken skulle blivit bättre om vi enbart sett hans och insatsledarens synvinkel men det faktum att jag inte kommer ihåg vad han heter är inte en kvalitetsstämpel.

Till skillnad från en historia som finns till för att placera karaktärer på en plats så verkar det snarare som karaktärerna här finns av ett helt annat skäl – de är dekoration i den actionfilm som boken skulle göra sig mycket bra som. I sig är inte det dåligt men när det kommer till litteratur så väntar jag mig lite mer. Faktum kvarstår dock att när det kommer till att ta död på välskrivna karaktärer är det svårt att mäta sig med den standard som Wilderäng uppvisar och han har haft fyra böcker på sig att utveckla sitt skrivande.

Som en tvättäkta MÖP så måste jag dock säga att boken håller en hög standard när det kommer till att kompetent och utförligt beskriva ett trovärdigt scenario där skurkarna är skickliga och vet mycket väl vad som kommer försökas ifrån militärens och polisens sida. Boken är också ett bra exempel på hur hybridkrigsföring skulle kunna drabba landet utan att vi för den sakens skull skulle kunna hitta de misstänkta eller identifiera deras motiv såvida inte de själva önskar avslöja dem.

Som sådan är boken lagom läsvärd och det ursäktar även i viss mån de tomma och intetsägande karaktärerna. Detsamma gäller med det oerhört lättflytande språket som gör sin del att få boken att flyga fram. Det sagt så är det inte en bok man läser för att bekanta sig med en person man ska följa igenom en serie – det är en one-shot deal som du läser för att du är intresserad att i fantasins värld och med suspension of disbelief som förkläde utforska flertalet världar som många svenskar helst inte låtsas om att de existerar.