Jag kom först i kontakt med Lars Wilderängs böcker som många andra, genom hans första verk Midvintermörker som var en mycket otrevlig berättelse om ett anfall på Gotland och hur regering och försvarsmakt var tvungen att agera i en okänd situation. Det var en intressant bok som manade till eftertanke men det var något i den som jag saknade, nämligen en civilist som fick leva igenom strömavbrotten och anfallen. Även om kriget i boken var mycket kort så tror jag att konsekvenserna som uppföljaren kort nämner skulle vara fascinerande att läsa om även om de skulle nog saboterat bokens hektiska känsla som bidrar så mycket till dess stämning.

Det är därför med den största glädje som jag noterar att Lars Wilderängs nya roman behandlar vad som många skulle anse vara samhällets slutgiltiga och fullkomliga kollaps – nämligen att all elektronik slutar fungera och allt vad det innebär vilket är mycket mer än jag någonsin tänkt på. Han låter oss i sin vanliga stil följa en rad olika karaktärer – allt ifrån en prepper som upptäcker att hans hobby blivit blodigt allvar till en familj som försöker överleva i det kaos som uppstår när den kalla sommaren övergår till en bister vinter under den stjärnklara natten.Boken är välskriven – Wilderäng har haft lite tid att utveckla sin tidigare smått torra stil som förbättrades i Midsommargryning och som nu fått fullt spelrum med ännu en historia.

Det kan vara för att det inte finns lika mycket Tango Lima och annan liknande radiotrafik i den här boken men det är också en del av utvecklingen – att skriva roller som inte finns till bara för att se vissa handlingar ur någon annans synvinkel. Personerna är intressanta, deras motiv och trovärdighet för det mesta intressanta (även om den psykopatiska polisen ibland känns lite överdramatiserad). Wilderäng har en känsla för hur han ska skriva för att vi ska förstå karaktären närmare vilket inte är något som alla författare klarar av.

Miljöerna är också något som Wilderäng gjort ett bra jobb med. Det var inte svårt att se framför sig ett brinnande Stockholm som faller samman, de övergivna hemmen och huvudpersonernas försök att med eller utan förberedelse hantera dessa hinder. Det kanske händer en eller två för många sammanträffanden för att vara trovärdigt ibland men karaktärernas utdelning av tur och otur är välbalanserad och det för storyn framåt på ett bra sätt. Jag fann mig själv ständigt återgå till soffan där mitt exemplar ligger för att fortsätta läsa trots att jag som en ansvarsfull, vuxen person egentligen hade viktigare saker för mig att göra.

Det boken framför allt gör är att väcka eftertanke vilket kanske är meningen med tanke på att flera av poängerna slås in med en mycket grov hammare.  Man hamnar lätt i funderingarna om hur man själv skulle klarat av en liknande situation, vart man skulle bege sig eller hur man skulle överleva och enbart på grund av det kan den vara värd en titt. För er som helt enkelt liksom jag gillar lite Doom and Gloom i min litteratur emellanåt så är Stjärnklart en mycket bra bok som är värd att läsa bara på grund av den saken. Det finns för lite katastrofliterattur som utspelar sig i Sverige och den där extra obehagskänslan man får genom att känna igen sig lite för mycket bidrar mycket till atmosfären när man läser, framför allt om det är i mörkret till värmeljusens sken.

Om ni ursäktar mig behöver jag nu börja fila på min BOB…