Jag kommer mycket tydligt ihåg när jag spelade Battlefield 1942 för första gången. Det blev början till kärleken till ett franchise som varit en bestående del av mitt spelbibliotek de senaste tjugo åren och varje nytt släpp har således fått min uppmärksamhet. Musiken av Joel Eriksson har varit ett av mina top fem bästa instrumentala musikstycken genom tiderna och själva upplevelsen att vara en av många soldater på det titulära slagfältet är något som både består och inte har kunnat matchats även om både Call of Duty och Delta Force har försökt.

Denna enkla formula till trots så finns det ett intryck att Battlefield på senare tid inte riktigt nått upp till sin potential och de senaste installationerna har bemötts med både rättvis och orättvis kritik. Där Battlefield 1 lyckades övertyga publiken om sin fiktiva variant av första världskriget misslyckades fatalt försöket att göra detsamma med andra världskriget med Battlefield V. Battlefield 2042 låg både för långt fram och inte tillräckligt långt fram för att locka spelare och flertalet andra förändringar i spelmekaniken gav inte spelet det momentum som det behövde.

Det finns kulturkrigare som anser att ”Woke” har med saken att göra men det tycker jag är kvalificerat skitsnack; DICE hade inte förstått att Battlefield helt enkelt inte tillåter för stora deviationer gällande temat; det måste finnas en realistisk grund. Fantasin är och kommer alltid vara att vara på ett modernt eller historiskt slagfält. Det är dock kanske inte konstigt att man den här gången inte tog några som helst risker utan gick till det som många anser är seriens storhetstid – Battlefield 3 och 4.

Det ligger mycket nära till hands att dra skämtet Battlefield 64 men jag har dragit det så pass många gånger att till och med jag börjar tröttna lite på det men den som går från Battlefield 4 till Battlefield 6 kommer egentligen inte hitta så värst mycket ändringar i grundläggande gameplay. Det finns förbättringar i vapnen, i dess tillbehör, kartorna är med ett undantag nya men detta är Battlefield 4 i en ny skepnad. Det är inte nödvändigtvis någonting negativt; bara senaste veckan har jag lagt ner 30 timmar på spelet och jag är en av dem som tycker att de samstämmiga kritikerrösterna om ”return to form” är rättvisa.

Dessvärre gäller detta även Single Player Kampanjen. Jag är en av dem som brukar åtminstone försöka att ta mig igenom den men vad jag ser här skulle lika gärna kunna vara från ett Call of Duty runt 2012 – det handlar om NATO och Pax Armata och har inte vi en liknande historia i Call of Duty: Black Ops 2 – det första alltså? Det känns väldigt mycket som Black Ops 2 i alla fall, man sitter i fordon med en kulspruta, du skjuter folk med prickskyttegevär trots att de är inom räckhåll för de flesta moderna automatkarbiner och dina bröder och systrar på slagfältet varken ser fienden eller kan bekämpa dem utan din hjälp så du går från strid till strid och gör allt jobbet själv – tvärtemot vad Battlefield är för något och en usel introduktion för nya spelare.

Ledsen DICE men jag kommer ihåg hur Battlefield: Hardline lyckades blanda Multiplayers öppna valmöjligheter med en intressant historia och tycker helt enkelt den linjära upplevelsen är undermålig och det tycker jag är tragiskt; DICE har här valt att lägga ner energi på något som majoriteten av spelarbasen antagligen kommer pröva och sedan strunta i. Det hade varit betydligt bättre om man tagit fram en idé för hur Battlefields styrkor skulle kunna anpassas till Single Player och sedan genomföra den än göra något som konkurrenten redan gör bättre.

Som tur är spelar man inte Battlefield för Single Player. Det enda man bryr sig om är de intensiva matcherna i multiplayer och även här ligger Battlefield 64 väldigt nära till hands. Det spelar mer eller mindre exakt som Battlefield 4, inklusive men inte begränsat till snabba avancemang, byggnader och väggar som sprängs runt omkring dig, en massa fordon och matcher som kan bestå av att du och motståndaren slåss om en enda av kartans punkter. Det är en upplevelse få andra spel lyckas matcha och jag finner mig fortfarande dragen till den på samma sätt som när jag var tjugoåring.

De fyra klasserna känns annorlunda att spela även om deras ”signaturvapen” inte är begränsade till dem. Assault svinar i anfallsmålet, Engineers spränger fordon, väggar och allt annat de får feeling för, Support växlar mellan nerhållande eld, rökgranater och att återuppliva egna soldater och recon sitter oftast och häckar på en hög plats med ett prickskyttegevär och bryr sig inte om vad småfolket gör annat än när det påverkar deras K/D. Jag är en av dem som tycker att vapnen borde vara låsta till klasserna; vapnen är lika mycket klassidentitet som de andra sakerna men jag bryr mig sällan om att spela de låsta lägena.

De vanligaste lägena att spela är Breakthrough (där man ska inta terräng), det närbesläktade Rush där man ska slå ut fiendens materiel samt Escalation och Conquest som handlar om att slåss om stödjepunkter. Även här känner jag att det finns en bra grund med olika lägen som alla bidrar till att så många spelare som möjligt har något att hämta och variationen ger dig många olika tillfällen att experimentera.

Det främsta problemet är dock exakt samma frustration som alltid. Det är inte alltid helt uppenbart hur du dog; känslan att bli skjuten så fort som man dykt ner bakom skydd är fortfarande närvarande – samma sak när man blir skjuten när man precis avfyrat en raket eller en granat. Du kommer svära för alla du känner att den där jäveln minsann blev skjuten först av ett dussin skott bara för att sedan vända sig om och skjuta dig direkt.

Till detta kommer nya frustrationer. Att låsa upp vissa saker – som svenskt M90 mönster på vapen – kan kräva att du använder ett vapen du inte bryr dig om till maxnivå och att ens räkna Kill / Death Ratio när spellägen som breakthrough i princip kräver att du dör gång på gång på gång i när du avancerar känns menlöst. I tidigare installationer skulle kartan rotera så att det skulle jämna ut sig – de som anföll skulle sedan försvara – men det nya sättet att gå in i matcher gör att du kan få i princip så många matcher som helst utan att någonsin få byta sida. Detta gör också att vänskaper och rivaliteter man skapat sig sällan varar mer än en match.

Dessa frustrationer ökas enbart av det faktum att resten av spelupplevelsen är genuint bra. Det är enastående lätt att dras med i ”men bara en runda till” när man egentligen tänkt sig att sluta för flertalet rundor sedan; flödet att avancera till nästa match är enkelt och man får belöning för mödan oavsett om man väljer att bli expert på en klass eller att vara skicklig med flera av dem.

Det är helt klart så att Battlefield 6 lyckas väl med att locka tillbaka den publik som de senaste åren har kritiserat serien men jag undrar om detta inte gjordes till priset av innovation. Det hade varit kul att se ett slagfält som mer återspeglade dagens snarare än det som sågs som modernt när Battlefield 3 var ute. Det åsido är Battlefield 6 ett givet köp för personer som uppskattar intensiva first person shooters.

Spelet är testat på en stationär dator med följande prestanda:
Processor: AMD Ryzen 7 5800X3D
Grafikkort: Palit GeForce RTX 4070 Dual OC 12GB
RAM: 32GB @ 3200 MHz
Upplösning: 3840×2160@144Hz (32 tum)
Hårddisk: Intel 660p SSD 1TB / Samsung 870 EV