Charlie Foxtrot. Detta är NATO Språk för mycket speciella situationer och jag skulle nog gissa att alla organisationer har sina egna versioner av uttrycket. Det beskriver en situation där i princip samtliga personer som hade kunnat kontrollera det som pågår har tappat förmågan att göra det. Den enda variabeln är huruvida de inblandade inser detta eller inte.
När Lars Wilderäng för för femte gången återvänder till Hanna Hjerta så är ovanstående uttryck synnerligen passande. Historien beskriver en situation som oåterkalleligen eskalerar till den punkt där personerna i den bara kan reagera och alla försök att få situationen under kontroll omintetgörs av de andra aktörerna utan att någon av dem är medveten om det hela. Det är en envis jakt på att komma först och allting som är i vägen enbart är hinder. Historien som berättas flyter på snabbt och det känns inte riktigt som man någonsin får tid att andas. Det är utan tvekan den bok sedan Midvintermörker som jag läst ut fortast vilket jag nästan är lite besviken över; jag gillar att dra ut på det men hittade aldrig bra pauspunkter.
En vana hos författare – av alla genrer – är att ibland kan det krävas något speciellt för att storyn ska gå framåt; det är inte en tillfällighet att Harry Potter ibland är en fullständig idiot även om just den egenskapen är vanlig bland folk i hans ålder. Om någonting sådant finns i Jägarhjärta så är det väl dolt bakom både föreställningar och fakta om de olika kulturerna som beskrivs i boken. Istället flyter handlingen på driven av de olika karaktärernas förehavanden, motiv och försök att överlista varandra samt lämpligt placerade kontakter.
Wilderäng har en förmåga att via sina karaktärer kunna beskriva situationer på ett sätt som inte kräver detaljerade beskrivningar av omgivningen. Istället blir lokalkännedom, individuella tankar och beskrivningar det verktyg som används för att flytta oss in i scener där vi har en beröringspunkt. Det gör att scenerna dessutom flyter på effektivt utan att avbryta för långrandiga beskrivningar; även om du inte är bekant med det exakta konceptet som beskrivs är du ofta bekant med situationen om det så är att sitta ensam hemma med en pizza. För de mer exotiska miljöerna beskrivs omgivningarna målande men utan att helt ta över scenen.
Jägarhjärtas enda brist är att det inte är en bok som kan läsas fristående. Boken är en fortsättning på framför allt Krigarhjärta men för att få förståelse för sammanhangen i boken måste man gå ända tillbaka till Kungshjärta. Det kommer göra det knepigare för nya läsare som antagligen inte har någon som helst aning i de komplexa förhållandena som utgör bokens kärna och som därför kan tänkas avfärda den av det skälet.
Historiskt har jag gillat Wilderängs böcker som står i kronologisk ordning på min bokhylla och den här boken är inte ett undantag. Det säkraste tecknet på att jag vill läsa en bok för att få veta vad som händer och inte bara som en paus från något annat är att ger mig själv ursäkter att läsa den istället för någon annan aktivitet. Det testet klarar Jägarhjärta med bravur. Om boken lockar men du inte läst tidigare böcker i serien är det Drönarhjärta du ska börja med.