När jag var barn hade jag en period där jag och mina vänner brukade spela Drakar och Demoner. Vi satt alla i min väns rum där han höll hov som spelledare och där vi lärde oss frukta tärningens kast och vi fick lära oss att till skillnad från datorspel så fanns där ingenting som hindrade oss från våra misstag. Det var en kort period av utforskande av Chronopia men jag kommer ihåg flera händelser involverande tempelherrar, ytterst dåliga försök till att smyga och när det tog mig lite för lång tid att inse att jag kunde bränna ner ett trästaket.

I vuxen ålder har jag bara prövat Dungeons & Dragons en gång och vi tog nog lite för lång tid att komma igång – efter några timmar med att skapa våra karaktärer tog tiden slut och jag fick aldrig möjlighet att pröva det igen för det planerades aldrig fler sessioner. Just hur lång tid allting tog att utföra och gå igenom var en av de sakerna jag hade svårt för så jag har aldrig riktigt prövat på rollspel igen. Att Drakar och Demoner inte är samma sak som Dungeons & Dragons fick jag veta först när jag googlade det hela inför den här recensionen.

Man skulle kunna tro att det innebar att Baldurs Gate 3 således skulle vara någonting jag hoppade över. Jag har aldrig varit ett fan av turbaserade strider utan min gräns vid rollspel tenderar gå vid Mass Effect, Dragon Age, World of Warcraft och liknande. Kort sagt; jag brukar föredra action i mina spel. Av det skälet skulle man kanske tro att det spel jag spenderat mest tid med sedan jag köpte mitt nya grafikkort skulle vara Starfield; på pappret är det perfekt. Rymdskepp, automatvapen och en stor lekplats att spela på. Så blev det inte; så fort mitt gamla grafikkort såldes så köpte jag en rad spel på Steam där främst av dem var Baldurs Gate 3

Jag var inte helt ovetandes om vad jag gav mig in på. Via en kompis hade jag testat spelets första halvtimme; mest för att se vad jag tyckte och jag var sannerligen inte opåverkad av att spelet hade hyllats till skyarna till skillnad från Starfield som jag testat via Game Pass. Sedan blev jag sjuk och hemmasittande i två veckor med desperat behov att ha något att göra. Baldurs Gate 3 blev min räddning.

Att kasta sig in i Baldurs Gate 3 utan förkunskap om pappersrollspel är som tur är en rätt enkel match. Du behöver inte ändra alltför mycket när du skapar din karaktär och valmöjligheterna är enastående. Det finns elva olika raser att välja emellan men valen på det området utesluter dessvärre de flesta av Dungeons and Dragons mer exotiska val utan stannar vid alver, dvärgar, människor och liknande. De mest unika är de Drakfödda men de känns i gengäld förvånansvärt malplacerade i resten av historien med tanke på hur ovanliga de är.

Beroende på hur vill agera i spelet finns nio klasser; alltifrån den lärda och kraftfulla Trollkarlen till barden med gyllene tunga och luta över axeln och Klassernas unika egenskaper begränsar sig inte bara till tillgången till trollformler eller förmågor. En Paladin är bunden till sin ed och får betala dyrt om de bryter mot vad de svurit till högre makt att göra; en Druid kan förvandla sig till ett djur, och Warlocks åkallar kraften hos sin beskyddare. Valen får ytterligare relevans med unika dialoger i vissa situationer. Detta är främst märkbart om du spelar som någon av dina kompanjoner vilket intressant nog går att göra men då kan du inte ändra din karaktärs ras eller utseende – klass kan ändras först senare i spelet. Blotta mängden val gällande vem du spelar är tillräckligt många för att borga för flera genomspelningar.

Det som verkligen gör Baldurs Gate 3 till ett hyllat mästerverk är berättelserna i det. Grundberättelsen är enkel; du har fallit offer för de transdimensionella Illithiderna och överlever en krasch i ett kustområde och måste hitta ett sätt för att få bort det okulära implantat som inom en kort tid kommer förvandla även dig till ett själlöst monster med tentakler. Du kan välja att ta dig igenom historien helt själv men du kommer snart hitta andra personer som är i samma sits som kan följa med dig på din färd mot botemedlet.

Som det anstår ett modernt rollspel har dina kompanjoner olika prioriteringar och egna tankar och det går sällan att tillfredsställa dem alla på en och samma gång. Det dock går att göra en grov generalisering av vilka som är goda, själviska eller giriga – de senare är oftast mer moraliskt flexibla men karaktärerna är komplexa och du kan sällan förutspå exakt hur de kommer reagera på vad du gör.

Som om inte det vore nog har du dessutom en berättare som förtydligar eller utvecklar saker vilket skapar känslan av att du har en Spelledare som styr ditt äventyr; något som är direkt avsiktligt att återskapa känslan av att sitta runt ett bord med dina vänner och spela. Samma berättare är främst relevant när du behövt att bokstavligen slå en tärning för att genomföra en handling av det ena eller andra slaget. Idén är både bra och väl genomförd vilket förhöjer upplevelsen rejält.

Om det var något som gjorde mig tveksam på Baldurs Gate 3 så är det striderna. Jag har aldrig gillat turordningsbaserade strider men här är systemet så pass enkelt att använda att jag aldrig haft något större problem med det. Det kan ibland kännas lite fånigt att man börjar en hel turordning över att slå ihjäl två vakter som hindrar din väg men samtidigt möjliggör det också intressanta möjligheter till att vara listig. Att sätta upp isfällor så fienden halkar, använda en karaktär med sköld som distraktion så de inte ser din flankattack eller rentav blöta ner fienden så en välplacerad blixt gör dubbel skada kommer naturligt med tiden och taktiker stöts och blöts beroende på vilka du har tagit med dig på ditt äventyr.

Samtidigt måste du vara ekonomisk. Du har oftast bara en handling och en bonushandling för att göra något och begränsad möjlighet att röra dig. Trollformler kräver dessutom spell slots som du bara får tillbaka genom att vila ut i ditt läger; dina kraftigaste trollformler kan inte kastas på rad. Vikten att tänka ut i förhand hur du vill att striden ska utvecklas kan inte underskattas; det kan ta flera rundor innan du och fienden faktiskt anfaller varandra. Det motsatta stämmer också; vissa strider påbörjas med båda sidor mycket nära varandra och man behöver snabbt formera trupperna och gå till offensiv. Fördelen är att striderna sällan känns identiska för beroende på var fienden är behöver du ofta anpassa din strategi och dina fyra hjältar möter oftast överlägsna antal. Tillfredställelsen när din galna taktik lyckas skall inte underskattas.

Det motsatta gäller också. En felriktad trollformel kan mycket väl ta livet av någon av dina följeslagare och du väljer själv om du ska återuppliva dem eller ej – ingenting hindrar dig från att lämna deras lik som mat för traktens kråkor. Det krävs en aktiv handling från din sida för att rädda deras liv och även om den saken är enkel är handlingsfriheten uppfriskande.

Samma valmöjligheter finns i resten av spelet som både är tillåtande nog att låta dig komma undan med en hel del galna idéer samt anser dig vuxen nog att behöva ta konsekvenserna av dina handlingar. Att hoppa ur en dialog som inte går som du tänkt vilket är standard i Mass Effect är ingenting som Baldurs Gate 3 tolererar. Du står och faller med dina val och friheten är stor. Du väljer själv om du vill slå följe med någon och kan neka (eller döda) varje erbjuden kompanjon om du vill; spelet kommer inte tvinga på dig dem.

Hur du själv beter dig och hur mycket du pratar med dem kan också inflyta dem åt olika håll. Följeslagarnas egna historier är intressanta och sträcker sig allt som oftast igenom hela spelet innan deras problem eller ränker får en upplösning men även här spelar valfrihet en roll – du kan strunta helt i deras prioriteringar men då ökar risken att de lämnar dig i sticket.

Världen är inte mindre imponerande. Du kommer interagera med både ruiner och levande samhällen och alla känns väl genomtänkta. Ett flyktingläger har känslan att kunna packas upp på ett ögonblick, en övergiven ruin kan ha lite rostiga fällor och även när jag är inne på min åttonde eller nionde genomspelning så fortsätter jag ständigt hitta nya saker. Du pekas i en generell riktning men småsakerna förblir upp till dig. Trollformler som låter dig prata med döda personer eller ännu roligare med djur ökar möjligheten att få information om vad du ska titta efter. En briljant detalj i sammanhanget är förmågan till tal inte nödvändigtvis innebär intelligens eller logiskt tänkande; deras behov kommer vara ett djurs.

Världen är också förvånansvärt bra på att reagera på vad du gör. Du kan inte bara plocka på dig allt inom räckhåll eller slå någon och förvänta dig att det du gör kommer ignoreras. List eller trollformler är oftast nödvändiga för att genomföra brottsliga handlingar. Att prata med en död person kan både lugna eller uppröra närvarande beroende på hur de ser på konceptet och vissa raser bemöts med stor skepsis av personerna som de möter.

Spelets grafik är utmärkt men inte exceptionell. Det känns som en hädelse att skriva det för spelets styrka är inte i grafiken men jag uppskattar ändå att man gjort en ansträngning att få spelet att se visuellt tilltalande ut. Det är ett av de där fallen där bra grafik förhöjer upplevelsen och även om vissa delar kan vara lite sämre – tunt hår till exempel – är det ingenting som tar från själva upplevelsen. Jag skulle trots detta rekommendera ett bra grafikkort för upplevelsen. Det bidrar något enormt att se staden Baldurs Gate i sin högupplösta ära eller de detaljerade utsmyckningarna på kläder, rustningar och personer.

Spelets ljud är det närmaste perfekt. Musiken är vacker men tar aldrig över scenerna som du deltar i utom i ett väldigt specifikt fall. Oftast noterar man bara delar av den i bakgrunden såvida man inte aktivt lyssnar efter den vilket är ett intressant val. Samtidigt är ljudeffekterna också av minst lika hög kvalité oavsett om det gestaltar livet på en gata eller en av dina fiender som skriker när de bränns ihjäl av en kastad eldboll.

Är det någonting Larian dock tagit på blodigt allvar så är det sina röstskådespelare som är av utmärkt kaliber. Visserligen hjälper det att de har en välskriven dialog i grunden men det är tydligt att skådespelarna fått utrymme att själva utveckla sina roller så att de passar bättre med deras egna talanger. Detta beröm gäller inte bara huvudpersonerna utan standarden hålls generellt högt; även för något så undangömt som en spindel som du kan lura är hennes gudinna – en karaktär de flesta aldrig kommer möta.

Slutligen måste det nämnas att spelet har en mycket aktiv scen för modifikationer. Det finns en hel del sätt att anpassa spelet på det sätt man själv vill spela det; som till exempel att du kan ha med dig fler följeslagare, låta datorn kontrollera dina följeslagare, ett system som gör dina vapen mer unika med mera – ovanstående är bara vad jag själv installerat för att förstärka min egen upplevelse av spelet.

Baldurs Gate 3 ger ett enormt värde för dina pengar. Det första jag ville när jag spelat klart det första gången är att spela om det. Jag har prövat olika klasser, olika raser, som god, ond, begränsat vilka följeslagare jag ska ta med mig och olika spelstilar. Jag har installerat moddar som justerar spelet efter hur jag vill spela det och även om jag tror att jag inte kommer spela det fullt lika intensivt i framtiden så har jag lagt ner nära tvåhundra timmar på det under de senaste månaderna. Fler lär det bli.

Spelet är testat på en stationär dator med följande prestanda:
Processor: AMD Ryzen 7 5800X3D
Grafikkort: Palit GeForce RTX 4070 Dual OC 12GB
RAM: 32GB @ 3200 MHz
Upplösning: 2560×1440@144Hz (32 tum)
Hårddisk: Intel 660p SSD 1TB / Samsung 870 EVO 2TB SSD