”To any and all remaining armies of the world. The U.S Military has captured one of the alien attack ships, has learned to circumvent and disable its protective shield. We will attempt to disable all shields worldwide. Preparing now to infiltrate alien mother ship outside Earths atmosphere and use computer interface to temporarily disable source of shields. If successful, we anticipate only a small window of opportunity. Please commit all possible military resources to worldwide synchronized attack to begin at approximately 03:15 GMT. We will announce success or failure of our mission at that time. Conserve your weaponry. Do not engage enemy. Accept civilian losses. This action authorized by U.S President Thomas Whitmore. Continue to monitor this frequency. Relay message to other forces in your area. Happy Independence Day.”
– Budskapet om motanfall skickat via Morsekod 4 Juli 1996

Luftstriderna den 4 Juli 1996 har gått till historien som det avgörande ögonblicket i mänsklighetens historia; ett ögonblick då vår existens som krigförande civilisation fick ett syfte högre än att döda andra människor. Det var för att citera dåvarande amerikanska presidenten Thomas Whitmore ”då mänskligheten sade med en röst att att vi skulle inte försvinna medgörligt; att vi skulle inte gå under utan strid, att vi skulle leva vidare”.

Trots stridernas ryktbarhet och alla återberättelser om luftstriderna över Mecka och Nevadaöknen så finns det förvånansvärt få som lagt ett kritiskt öga på händelseförloppet. Striderna och de som deltog i dem är helgonförklarade på ett sätt som lagt locket på för alla försök att granska förloppet. Det betyder inte att kritik saknats; tvärtom så är det nästan en folksport för alla över hela jorden att kritisera det som händelserna innan motanfallet.

Likaså glömmer man lätt bort att de till synes slumpmässiga anfallen både mot Jordens städer och dess försvarsanläggningar av den utomjordiska ras vi döpt till Skördarna hade ett syfte; att slå ut vår politiska ledning och militära förmåga vilket var ett strategiskt mål hos fienden innan de skulle landstiga med sina styrkor, utrota mänskligheten och påbörja sin gruvdrift.

Det sagt så betyder inte att Skördarnas anfall var en exemplarisk uppvisning i ett strategiskt övertagande av en planet. Jag skulle i själva verket argumentera att den var inkompetent utförd och att misstagen som begicks av fienden var minst lika avgörande för vår seger som David Lenonsons datorvirus. Hade vi haft några dagars förvarning och eldkraft nog att ta oss an fienden trots sköldar så hade deras beroende av våra satelliter, den synkroniserade och oflexibla attackmetoden samt deras oförmåga att hindra deras teknologi från att hamna i våra händer lett till ett mycket snabbt nederlag.

För att korrekt kunna analysera varför Skördarna misslyckades så fatalt med vad som för dem antagligen måste varit ren rutin så måste vi ta en närmare titt på deras kapacitet och teknologi.

Skördarnas skepp under 1996 års invasion kan delas upp i fyra olika klasser. Det främsta är givetvis moderskeppet vars roll är att transportera invasionsstyrkan och utgöra en bas i omloppsbana för trupprörelser och logistik. Sedan har vi de sk Stadsförstörarna; gigantiska runda skepp som utgör första vågen och ägnar sig åt förbekämpning. Deras beväpning verkar mest avsedd att orsaka storskalig ödeläggelse men kan även användas för gruvdrift. Under invasionsstadiet kan skeppen även användas som mobila baser på planetens yta. Under kriget skickades trettiosex av dessa ut av moderskeppet. De flesta forskare säger att moderskeppet inte bär fler; andra hävdar att Skördarna inte skickade hela sin styrka i första vågen.

Bland de mindre skeppen finns avlånga skepp på några hundra meter som fyller rollen som trupptransporter men även kan agera som understöd i rymdstrider. Slutligen har vi jaktskeppen; ensitsiga farkoster för jakt och attackuppdrag mot anfallande flyg, rymdskepp, fartyg, stödjepunkter, luftvärnsposteringar och liknande. Det är ett enkelt och mångsidigt vapen med två energivapen av okänd drivkraft och en egen sköldgenerator som skyddar mot primitiva vapen länge nog för att minimera förluster. Skeppen är inte alltför manöverdugliga utan uppvisar sämre flygegenskaper än ett modernt jaktflygplan när de används i atmosfär.

En allvarlig brist hos deras större skepp är att de saknar närskydd utan förlitar helt sig på attackfarkosterna till den grad att när man öppnade eld mot helikoptrarna mot Operation Welcome Wagon så gjordes det med jaktskepp som avfyrade sina vapen från farkostens hangar. Konceptet ter sig främmande och ineffektivt när man ser på våra egna örlogsfartyg som är välbeväpnade mot en lång rad olika hot.

Fienden uppvisade dålig taktisk kompetens och ett stort beroende av den på förhand uppgjorda planen. Både svarstiden på anfall och taktisk flexibilitet är usel; till exempel är det värt att nämna att människan i varje strid fick in första skottet innan Skördarna bemödade sig skicka ut skepp först när anfallet var ett faktum. Jaktsvep eller eskorterande farkoster som patrullerar i luftrummet runtomkring verkar inte vara en del av deras taktiska doktrin. Slutligen används teknologin för att kompensera för brist på individuell kompetens på en nivå som antagligen hämnar deras militära utveckling. Om man sällan förlorar finns inga läxor att lära sig.

Fiendens logistik är något förenklad via ett centraliserat nätverk som delar nödvändig måldata både till och från de olika enheterna men satelliter är fortfarande ett krav för att garantera en god dataöverföring. Det har dessutom föreslagits att samma nätverk antingen låser upp eller rentav ger nödvändig kraft åt teknologin så att ett bortglömt vrak automatiskt blir obrukbart; en intressant mekanism för att förhindra att fungerande teknologi faller i andras händer. Sammantaget pekar analysen av fienden att de antingen lider av en mycket rigid befälsstruktur eller sällan möter motstånd som rår på deras teknologiska överlägsenhet. Det är möjligt, rentav troligt att den styrka som skickades mot Jorden inte bestod av de främsta enheterna som de förfogade över utan snarare en av många sekundära styrkor som skövlar planeter på ren rutin.

Mänskligheten som slogs för sin överlevnad i kriget hade tillgång till alla de vapen och maskiner som mänskligheten då förfogade över och en uppräkning av dessa skulle helt enkelt ta för lång tid. Av det skälet kommer vi nedan enbart sammanfatta de mer grundläggande vapnen och inte ta oss tid att gå in på prestanda eller räkna upp varje vapen som avfyrades mot fienden under kriget världen över. Ett genomsnittligt mänskligt stridsflygplan drivs av en eller två jetmotorer, har en pilot och eventuellt en vapenofficer på vissa varianter och är beväpnat med en lång rad vapen, alltifrån bomber och raketer till smarta missiler och jaktrobotar. Det främsta vapnet var jaktroboten så det är vad vi kommer titta närmare på.

Det vanligaste vapnet för luftstrid är den värmesökande jaktroboten. Den söker sig till den värme som alstras av en jetmotor och är ett litet vapen för korta avstånd. De flesta stridsflygplan bär åtminstone två av dessa men oftast bärs två till åtta stycken beroende på typ av plan och robot. Dessa vapen har inte en stor sprängladdning och av detta skäl är de enbart effektiva mot fiendens jaktskepp om dessa saknar sköldar.

Den andra sortens jaktrobot är den radarstyrda och den finns i två varianter. Den första och vanligaste varianten leds av jaktplanets egen radar och benämns som semi-aktiv robot. En sådan robot kräver att vapnet upprätthåller signallänk med det avfyrande planet. På senare tid har även mer avancerade aktiva radarjaktrobotarna tillkommit. Dessa som främst kännetecknas av de amerikanska AMRAAM och Phoenix robotarna har förmågan att självständigt söka mål även om de vanligtvis får ett mål tilldelat av det avfyrande flygplanet. Dessa robotar har också mycket längre räckvidd men de flesta plan kan bara bära två till fyra av dessa robotar; ett fåtal kan bära fler.

Ett mysterium är hur radarjaktrobotarna kunde låsa på de gigantiska Stadsförstörarna. Trots efterforskningar har jag inte lyckats ta reda på hur aktiva radarjaktrobotar skulle kunna låsa på ett mål som rimligtvis måste tolkats av radarn som att vara en del av terrängen. Militären har varit ovilliga att tala närmare om saken. Tänkbara alternativ är att äldre robotar avfyrades i ett läge som tillåter dem att styras dit en radarstråle pekar; ett alternativ dåligt lämpat för mindre farkoster men för de stora Stadsförstörarna vore en lämplig metod. De kan också ha avfyrats utan måldata i vetskapen om att roboten kommer fortsätta rakt fram och till slut träffa det avsedda målet. Militärens tystlåtenhet är troligen en ovilja att behöva avslöja att man behövde använda sig av näst intill chansartade metoder för att träffa ett så stort mål mål med sina vapen.

Motanfallen i stor skala som utfördes av de flesta militära styrkor och som ledde till katastrofala förluster i manskap beskrivs sällan som något annat än ett dåraktigt angrepp mot en fiende vars kapacitet man inte visste något om. I själva verket glömmer många att anfallen var avsedda för att hitta svagheter i de större farkosternas försvar. Majoriteten av förlusterna i flygplan skedde när fiendens jaktskepp anföll närliggande flygbaser; förlusterna i luften var förhållandevis små i jämförelse. Av det skälet så lades inga bombmattor över stadsförstörarna av tunga bombplan; man ville först veta vad för slags försvar utomjordingarna skulle ha mot ett sådant anfall.

Anfallen fyllde sitt syfte och gav viktig kunskap om fiendens försvar och den taktiska flexibiliteten hos jordens styrkor var utmärkt. Ett bra exempel är hur El Toros marinkårsdivision misstog fiendens sköld för försvarseld – en logisk slutsats baserat på hur människor skulle designat farkosten – och gick in närmare för att anfalla med små snabba kortdistansrobotar varpå man fick insikt i den skyddande skölden kring skrovet. Dessvärre förlorades ett stort antal flygplan för att få den informationen men initiativet var inte fel för det.

Vetskapen om att farkosternas sköldar kunde neutralisera effekten av egna vapen gjorde att man försökte att använda kärnvapen. Intressant nog skedde detta kontrollerat – andra kärnvapenmakter avvaktade resultatet av det amerikanska angreppet innan man tog egna beslut om insats. Än idag diskuteras huruvida kärnvapnen hade försvagat sköldarna tillräckligt för att tillåta ett angrepp eller inte men det är en teoretisk diskussion – det hade varit mycket svårt att ha tillräckligt med flygplan i luften tillräckligt nära för att göra en konkret insats efteråt. Oavsett vilket så avhöll man sig klokt nog från fler anfall innan man hittat ett motmedel mot sköldarna.

Planen om anfall den fjärde juli kan i generösa termer beskrivas som desperat. Det koordinerade motangreppet med världens återstående kapacitet var baserat på förhoppningen att det datorvirus man tagit fram skulle kunna ta sig igenom moderfarkostens säkerhetssystem och stänga av sköldarna. Senare forskning visar att angreppsvektorn med viruset antagligen var överflödig och det hade räckt med att slå ut moderfarkosten med det kärnvapen som bars med. Detta hade neutraliserat Skördarnas kraftdelningssystem. Planen var dock sund i det att man hade flera metoder för att uppnå målet där ingen del var beroende av en annan. Om viruset fungerade – så mycket bättre – och upptäcktes man i förtid kunde man avfyra kärnvapnet. Så länge den kapade jaktskeppet tilläts innanför sköldarna kunde moderfarkosten nedkämpas.

Varför Area 51 lämnades ifred när de närliggande baserna Edwards, Nellis, Pendleton, Miramar och Creech anfölls upprepade gånger är oklart men antagligen tillskrevs inte basen något större värde på grund av bristen av stridsberedda flygplan. Basens hemlighet verkar dock inte avslöjats under invasionen trots att kraft tilldelades skeppet av moderskeppet; troligen hindrades svarssignaler av det bergrum skeppet förvarades i. Direkt efter att det kapade jaktskeppet lämnat sin hangar ändrade närmaste stadsförstörare kurs för att slå ut basen. Detta pekar på att farkosten efter avresa kan ha skickat retursignaler till Skördarnas moderskepp som avslöjade varifrån det startat. Det blev nu av yttersta vikt att slå ut stadsförstöraren innan den kunde förstöra Area 51 och den insamlade kunskap om utomjordingarna som fanns där.

Vilka flygplan som faktiskt deltog i anfallet är något som vi inte vet med klarhet. Tidiga rapporter talade om att styrkan var annorlunda sammansatt än vad den allmänna bilden ger sken av. Den flygstyrkan skulle då bestått av en kärna av förrådsställda F-15 Jaktflygplan (Eagle Squadron) beväpnade med aktiva radarjaktrobotar och en grupp Australiensiska piloter som var i USA på utbildning med sina F-111 Attackflygplan. Övriga flygplan i styrkan rapporterades vara en blandning av allt man kunde hitta på Area 51 inklusive prototyper, reliker och flygplan från andra länder som fanns på basen för utvärdering.

Senare rapporter ser annorlunda ut och det är den bilden som bränt sig fast i det kollektiva medvetandet. Här består Eagle Squadron av åtminstone ett femtiotal F/A-18 Hornets beväpnade med två radarjaktrobotar och två värmesökande jaktrobotar var. Utöver den styrkan skulle även baserna vid Miramar ha skickat flottans F-14 Tomcats och marinkårens AV-8 Harriers för att delta i anfallet men det finns inte mycket information om deras deltagande. Det som talar emot den här bilden är att det inte finns rapporter om att så många flygplan ska ha varit stationerade på några få platser; stora grupper av flygplan anfölls metodiskt av fienden men samtidigt stödjer en lång rad vittnesrapporter den här bilden. Sanningen ligger antagligen någonstans mitt i mellan; F-15 och F-18 är för en lekman lätta att förväxla med varandra och antagligen deltog båda flygplanstyperna i striderna över Nevadaöknen.

Skördarnas brist på taktisk kompetens genomsyrade hela striden. Deras avsaknad av närskyddsvapen monterade på skeppen blev en allvarlig brist när deras jaktskepp visade sig vara bräckliga och sårbara för mänskliga vapen, den amatörmässiga mentaliteten hos deras jaktskepp att anfalla det närmaste målet utan någon som helst koordination fortsatte och i det läge då allt borde beordrats att skydda stadsförstöraren som saknade sköldar avdelades ett femtiotal attackfarkoster för att anfalla det tömda och i sammanhanget oviktiga Area 51. Detta misslyckande görs enbart än mer löjeväckande att flertalet parkerade flygplan som inte deltog i striden överlevde anfallet och förlusterna inte blev högre än ett tjugotal parkerade husvagnar.

Presenterat på ovanstående sätt låter det som att mänsklighetens seger var självklar men så var ingalunda fallet. Efter att den första avfyrade roboten detonerat mot farkostens sköld så var General Grey redo att beordra reträtt men President Whitmore valde att ta risken och avfyrade ännu en robot i hoppet om att signalen bara tagit sig tid att sprida sig genom fiendens flotta. Historien skulle ge Whitmore rätt och hans andra avfyrade radarjaktrobot detonerade mot fiendens skrov varpå resten av armadan av flygplan öppnade eld med en koordinerad salva robotar.

Sist på bollen som alltid så ingrep Skördarnas jaktskepp men med dålig verkan. De mänskliga piloterna uppträdde i taktiskt flexibla rotar (två plan), grupper (fyra plan) och skvadroner (tolv plan) som kunde avdelas för olika uppgifter och därtill hade det mänskliga tillståndet att vilja skydda varandra. Skördarnas jaktskepp visade sig vara förvånansvärt bräckliga och eld från flygplanens automatkanoner räckte ofta för att slå ut dem. Dessvärre drog det ökade behovet av självförsvar eldkraft och flygplan från den primära uppgiften; att slå ut stadsförstöraren.

Denna insikt gick inte förlorad hos det taktiska kommandot i Area 51s stridsledningscentral som snabbt blev oroade över att många robotar avfyrades till liten verkan. Skördarna såg därför ut att vinna striden tack vare människans oförmåga att orsaka tillräckligt med skada på den gigantiska farkosten. I ett fatalt anfall av hybris gjorde utomjordingarna ett sista misstag. Istället för att vänta på att de egna jaktskeppen rensat bort det sista av människornas flygplan valde man att avfyra sitt strålvapen i hopp om att komma åt Area 51s bergrum.

Varför man ansåg det vara viktigt nog att riskera en eldstorm som skulle tagit med även deras egna jaktskepp med sig är okänt men vi kan utgå ifrån att Skördarna dragit slutsatsen att om de bara slog ut basen skulle deras sköldar börja fungera igen. Oavsett vilket öppnade sig en svag punkt i fiendens försvar då deras primära strålvapen korrekt identifierades som prioriterad måltavla. President Whitmore ledde sin reducerade fyrgrupp ur Eagle Squadron för att slå ut målet. Dessvärre missade den första roboten och när presidentens rotekamrat skulle anfalla sköts han ner av en utomjording. Huruvida den utomjordiske piloten ombord på jaktskeppet visste att målet behövde försvaras eller om den bara jagade nedskjutningar hade varit intressant att veta.

Det är i den här delen av slaget som mänsklighetens hjälte Russel Case gör sin entré. Flera biografier har redan skrivits om hans karriär i USAF under Vietnamkriget; hans upplevelser som en av många människor som experimenterades på av utomjordingarna under deras många spaningsresor till Jorden har berättats många gånger. Som en del av anfallet hade Case flera bekräftade nedskjutningar av fientliga jaktskepp och han råkade också vara en av de få piloter som överlevt och hade en värmesökande robot kvar.

Dessvärre hade hans plan skadats då det flög igenom en explosion och roboten kunde inte avfyras. Russel tog då det modiga beslutet att flyga sitt flygplan rakt in kärnan av fiendens strålvapen i hopp om att denna handling skulle förstöra det. Resultatet visade sig vara över all förväntan. Vapnets sprängverkan lämnade aldrig farkosten och detonerade således inuti den gigantiska stadsförstöraren och dödade alla ombord. Via morsekod skickades instruktioner ut att vänta med anfallet tills dess att det primära strålvapnet kunde slås ut och sedan till varje pris förstöra det.

De internationella flygvapnen uppvisade stor kompetens i bekämpandet av de andra stadsförstörarna. Farkosten som slagit ut Moskva, St Petersburg och Helsingfors gensköts över Östersjön av de svenska, finska och norska flygvapnen. Farkosten som befann sig över den flamländska kusten sköts ner på väg till Rotterdam av de belgiska, nederländska och danska flygvapnen. Det kinesiska flygvapnet, understött av Taiwan lyckades med bedriften att skjuta ner hela fyra stycken av dessa skepp samtidigt som det Japanska flygvapnet lyckades rädda Hiroshima från ett femte; en uppgift som gjordes lättare av att koordination och kraftöverföring från moderskeppet hade förlorats.

En av de främsta bedrifterna i kriget utfördes av styrkan som bekämpade stadsförstöraren utanför Mecka. Anfallet var nära på att misslyckas delvis på grund av interna stridigheter; främst mellan Arabstaterna och Israel men också på grund av befälhavarens iver att rädda staden vilket av många av piloterna sågs som en helig plikt. Brittiska piloter agerade medlare och lyckades försena attacken tillräckligt så den kunde äga rum samtidigt som den globala motattacken. Under striden kämpade Irakiska, Iranska, Israeliska, Saudiska, Syriska, Egyptiska och Etiopiska piloter sida vid sida och lyckades rädda Mecka genom att en grupp flygplan från de olika länderna avlossade en missilsalva mot huvudvapnet varpå stadsförstöraren kraschade utanför staden.

Trots den stora förstörelsen dödades inte alla Skördarna ombord på skeppen. I Mellanöstern försökte överlevande fiender gillra en fälla för den Saudiske kungen men stoppades av en löst sammanslagen styrka bestående av den koalition som bekämpat farkosten. Ett av de trettiosex skeppen hade till och med lyckats landa i Kongo och undgick därför att förstöras. Krigföring mellan det skeppets besättning och lokalbefolkningen som utropade Nationalrepubliken Umbutu pågår än idag då de senare vägrar acceptera hjälp från resten av världen.

Trots att luftstriderna mot Skördarna fördes till ett lyckat slut i alla trettiosex fallen så är det tveksamt om detta verkligen hade kunnat genomföras utan den amerikanska styrkan som stred över Nevada. Det betyder inte att förutsättningarna för segern helt skapades av människorna; snarare var det vår förmåga till taktisk anpassning som gjorde att vi kunde identifiera och utnyttja de svaga punkterna men i slutändan så var det en satsning där insatsen var hela världen och det enda kort vi hade att spela var det kraschlandade utomjordiska jaktskeppet.

Upptäckten av utomjordingarnas svaga punkt var helt enkelt kulmineringen på vad som antagligen är en av de sämst genomförda planetinvasionerna inom flera ljusårs radie. Trots ett halvt sekel av spaning, ett stort teknologiskt övertag och en grundlig om än oflexibel strategi så förlorades slaget redan innan det börjat. Allt för att Skördarna aldrig kunde tänka sig att de någonsin skulle hamna i en situation där de skulle slåss utan sina sköldar.

Källor:
Independence Day (Film från 20th Century Studios; 1996)
Independence Day: Resurgance (Film från 20th Century Studios; 2016)
Independence Day Novelisation (Bok av Stephen Molstad; 1996)
Independence Day: Silent Zone (Bok av Stephen Molstad; 1998)
Independence Day: War in the Desert (Bok av Stephen Molstad; 1999)