Det här kommer inte vara en traditionell recension i den klassiska meningen; snarare kommer detta vara en ursäkt för mig att ventilera gällande det skräp som Tom Clancy kallar Björnen och Draken, boken som avslutar det Ryanverse han påbörjade med Jakten på Röd Oktober. Personer som hävdar att det spökskrivna skräpet som kom ut efter Teeth of the Tiger (som jag inte ens läst) eller för den delen den urtråkiga Red Rabbit hör hemma i historien kan gå och sätta sig igen, de har fel och de får stå i Logementets skamvrå.
De klassiska Clancyromanerna – från Jakten på Röd Oktober till Rainbow Six – är utmärkta böcker; inte perfekta men ändå trevliga att läsa. Summan av Skräcks långa uppbyggnad och politiska spel är fantastiskt, Rainbow Sixs inblick i närstridstaktik och inbrytning i byggnader har inspirerat flera bra spel, Jakten på Röd Oktober är en modern kultklassiker och Presidentens Order lekte med tanken vad som skulle hända om en oerfaren person blev president.
Det var helt enkelt inte något man behövde arbeta vidare på men den kinesiska kopplingen som hägrat sedan Hedersskuld och Presidentens Order behövde knytas ihop och därför tvingas vi sitta med det här dravlet. Jag vet inte varför jag läste om boken; jag har aldrig gillat boken och brukar hoppa över den men den här gången tyckte jag att jag lika gärna kunde ge den en chans till för att se om jag tyckte bättre om den. Det gör jag inte.
Bokens problem är så pass många att min kritik om dessa lär fylla resten av texten. Jack Ryan är nu vald President (istället för att ha halkat in i rollen på ett bananskal) och ingen verkar ha tagit upp problematiken att de främsta kandidaterna från båda partierna är döda. Således har Jack Ryan mer eller mindre vunnit på walkover efter att ha vunnit ett krig och bekämpat en biologisk terrorattack oavsett hans andra kvaliteter. Dessa kvalitéer – eller snarare brist på dem – visar sig snabbt i allehanda frågor. Roligast är att Ryan indirekt beskrivs som progressiv för att han valt en afroamerikan till att bli sin vicepresident; en person som har lika lite politisk erfarenhet som Jack Ryan själv.
Abortfrågan som i tidigare bok var någonting Jack tyckte men inte tänkte ändra politiskt har här blivit slagträet som Clancy försöker banka i läsaren. Inte nog med att Jack sitter och myser över tanken att upphäva Roe vs Wade, Kineserna beskrivs använda en brutal form av barnamord (som av någon anledning okritiskt jämställs med Abort) vilket gör hela världen sura på dem. Jag har inte hittat några som helst belägg för att sådan abort skulle äga rum i Kina och om jag skulle maila ambassaden och fråga skulle de antagligen skälla ut mig.
Som om inte det vore nog så behandlas kineserna – som är fienderna i den här boken – som fullständiga idioter. De låter sig glatt infiltreras av nymodigheter som spionmjukvara som utan problem installeras på myndigheternas datorer trots att vilken IT-Person som helst oavsett ställning skulle kunna förhindra det. Grattis, du har precis bränt en resurs och en underrättelseoperatör för att ni bokstavligen tänkte med kuken.
Ryssarna behandlas styvmoderligt i berättelsen. När de nu blivit goda så beskrivs de ändå som att de på alla sätt och vis behöver Amerikansk hjälp i allt från krigföring till gruvdrift till polisarbete. Detta trots att ryssarna i tidigare berättelser uppvisade stor kompetens vilket i det här fallet begränsas till några få individer. Resten följer lojt amerikanernas ledning. Riktigt skrattretande blir det när Ryssland till och med går med i NATO (trots att man försöker försvara dem från ett kinesiskt anfall; NATO gäller inte så långt österut) och inget land verkar ha något som helst problem med detta; allra minst Polen som i verkligheten skulle blockerat en sådan ansökan till helvetet frös till is. Något sådan möjlighet får inte Polen utan ansökan och ratificeringen går strålande fort och USA ger sig således in till Ryssarnas försvar.
När man tror att boken inte kan vara en större orgie i att hylla USA och allt Amerikanskt så kommer vi till bokens krig. Saker som att Kineserna har en kompetent och stor armé, faktiskt använder sig av grundläggande taktik och annat flyger ut genom fönstret när USA ska visa hur duktiga de är med sina drönare och sitt flyg. Trots att kineserna flyger toppmoderna J-11 (SU-27) och har dem i stort antal följer de inte ens sin egen taktik utan spenderar i princip varje slag med att försöka zerglingrusha amerikanska F-15 och F-16 flygplan som beskrivs ha stöd av AWACS vilket avgör striden till amerikansk. Detta trots att Kina själva haft motsvarande stridsledningsflygplan i flera årtionden nu.
Kinesiska markstyrkor går självklart i den fälla som ryssar och amerikaner gillrat, en rysk veteran från andra världskriget skjuter den kinesiske generalen med sitt Nagantgevär, Kinesisk logistik och infrastruktur bombas sönder och samman av ”smarta grisar” och kineserna misslyckas samtidigt att värja sig mot en informationskampanj via Internet som verkar vara en arena som fullständigt ignoreras av den kinesiska politiska ledningen.
I desperation över att man håller på att förlora kriget och att Rainbow försöker slå ut kinesiska kärnvapen så avfyras en robot som givetvis är på väg mot Washington men den skjuts ner av USS Gettysburg som givetvis har Jack Ryan ombord. Gud förbjude att något i handlingen kan äga rum utan att han lägger sig i på det ena eller andra viset trots att han som nationens ledare har ett betydligt större ansvar. Det hela handviftas bort med att han inte vill överleva för att behöva beordra ett kärnvapenanfall som kommer döda miljoner människor vilket man tycker han borde funderat lite på innan han blev president.
Det hela avslutas med en folkresning som av någon outgrundlig anledning inte bryskt slås ner av regimen och att Kina genomför demokratiska reformer. Det hela anses som klappat och klart trots att det enda som hänt är att en regeringsbyggnad blivit intagen av folket varpå kriget givetvis upphör och allt blir frid och fröjd igen. Det största problemet med boken är dock inte allt ovanstående. Det är att den är tråkig. Den blir aldrig någonsin spännande, man vet att USA kommer segra i varje slag, att Kinas angrepp fortgår ostört för att det är planerat på det viset, vi får aldrig ens någon scen med de ryska attackflyget som tydligen ska spela en roll och jag är helt enkelt bara helt jävla färdig med den här boken.
Jag hoppas jag aldrig får för mig att läsa om den.