(Recensionsexemplar tillhandahållet av Författaren)

I mitt huvud finns det alltid artiklar jag vill skriva. Antingen blogginlägg eller analyser som jag aldrig riktigt tar mig tid med och en av de jag faktiskt övervägde att på allvar få gjort handlade om arvet från Clancy som gör att många författare känner sig tvungna att eskalera i sina böcker. Ursprunget kommer ifrån att Jack Ryan gick från hangaround på CIA till att bli Förenta Staternas President och samma tendenser är ärligt talat vanliga inom technothrillers. Allt som oftast handlar eskaleringen inte bara om tjänsteställning utan också om hotets omfattning.

Anledningen till att jag är glad över att jag inte skrivit artikeln ännu är för att det antagligen oavsiktligt skulle blivit ett angrepp på den här boken. Allt som kan eskaleras dras bokstavligen upp till elva; teknologin som används, hotbilden och framför allt konflikten. Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad över att en trilogi som inledningsvis handlade om ett begränsat fall och fortsatte med en begränsad konflikt väljer att växa så men det är inte negativt, bara oväntat.

Handlingen presenteras på ett nästan irriterande enkelt vis. Det finns inte några högre motiv utan maktbegär och pengar driver skurkarna samtidigt som hjältarna gör sitt bästa för att kontra deras planer. Likt 36 Timmar känns boken nästan lite som ett alternativt universum emellanåt men det skadar inte; snarare är det bara ännu ett bidrag till det jag något överdrivet kallar för Sweden-Fuck-Yeah kategorin som nu kan stoltsera med ännu en författare.

Dessvärre saknar inte boken problem. Den gör alltför ofta vad jag kallar en ”Jallai” vilket är att när författaren tycker att kapitlet sagt det som det behöver så avslutas det vilket leder till irriterande korta stycken. Det är möjligt att avsikten är att efterlikna film där scenerna hoppar mellan olika platser men det är inte något som översätter sig speciellt bra till bokform. Det som gör att jag inte stör mig mer på detta är för att många av de förtjänade scenerna faktiskt byggs upp innan och inte bara kommer ur det blå. Det sagt så önskar jag att kapitlen byggts upp mer och karaktärernas tankar och känslor fått mer utrymme och inte bara begränsat till det historien kräver.

Det här gör att karaktärerna som hade en hel del talande för sig i tidigare böcker nu känns innehållsfattiga; som om det vore utklipp av sig själva. Förvisso är detta ett vanligt misstag; man använder första böckerna till att bygga upp en karaktär men sedan bör man fortsätta på samma spår men det gör att boken andas mer popcornaction istället för att leva upp till en potential jag tror författaren faktiskt kan uppnå med konceptet.

Avslutningsvis så är Det Elfte Budet en aktuell bok som ger en hel del nöje för den militärt överintresserade personen och kan vara en intressant läsning för alla andra. Dess nackdelar tar inte mycket från fördelarna och det kan vara roande med rader av actionscener emellanåt. Visst, den hade kunnat vara bättre men Det elfte budet är i slutändan ett bra avslutning på trilogin.