De flesta Stockholmare kommer nog ihåg vart de var när de först hörde nyheterna om Drottninggatan. Jag själv satt hemma när nyheterna kom; jag hade åkt från jobbet normal tid och åkt direkt hem lagom för att komma hem när de första nyheterna kom in. På sätt och vis hade jag tur; jag fastnade inte i stan vilket många andra gjorde. Jag åkte dock till skjuthallen; jag ville inte riktigt vara ensam just då men den var stängd vilket i efterhand inte var konstigt. Jag åkte hem igen samtidigt som medier inte låtsades om att de spätt på paniken med push-notiser med felaktiga rapporter.

Det var flera dagar efter attentatet som jag faktiskt åkte till Drottninggatan. Dels så ville jag vara respektfull mot utredningen och inte vara i vägen; dels tog det ett tag att fatta att hela händelsen ägt rum och dess implikationer. Det som förvånande mig var att jag inte var ensam där trots att det gått vad jag själv ansåg lång tid. Platsen var tystlåten och respektfull; där mordoffren hittats och vid polisbilar låg blommor.

Det var kanske bara en tidsfråga när första boken om händelsen skulle skrivas och jag tror inte ens det här är den första. Det är dock en bok som gjort ett allvarligt försök att berätta hela historien från början till slut; gärningsmannen får inte mer utrymme än någon annan av personerna som berättar sina historier. Författaren Åsa Erlandsson lägger undviker nästan helt att skriva ner sina egna reflektioner eller slutsatser; istället är boken ett forum för de som berättat tidigare och för de som inte har gjort det.

Boken avhandlar ett mycket tungt ämne och det är inte en bok som läses i en solstol på semestern men trots det är den lätt att ta sig igenom. Man blir mån om att höra hur det har gått för de olika personerna i berättelsen och det gör den nästan spännande vilket känns vagt opassande men är en okritisk hedershyllning till hur allvarligt både Åsa och de hon intervjuat tagit uppgiften att berätta historierna från den dagen.

Jag skulle gå så långt som att säga att det här är läsning för varje Stockholmare; inte bara för att förstå hur staden reagerade under angrepp utan också för att i boken finns inte bara berättelser om död, terror och skräck utan om människor som var uppgiften vuxna, människor som inte var det, människor som gjorde sitt bästa och de som bara höll sig undan. Det är på sätt och vis en berättelse om samtiden som kändes kusligt relevant med den ryska invasionen av Ukraina som bakgrund. Jag kan inte annat än helhjärtat rekommendera boken som ett viktigt inslag i vår stads och vår nations moderna historia.