(Den här artikeln är baserad på en Twittertråd från September 2019)

Jag har alltid gillat Bröderna Lejonhjärta och den håller nog för alltid titeln som min favorit bland Astrid Lindgrens verk. Förvånansvärt har det inte så mycket med att huvudpersonen heter Jonathan för jag identifierade mig alltid mer med Skorpan men nog har jag fått höra ”Lejonhjärta” några gånger när folk hört mitt förnamn.

Vad jag gillar med historien är egentligen det enkla. Sedd som klassisk fantasy så är det en urtypisk saga (som in-canon har namnet Slutstriden) med ett heroisk motstånd mot en ond härskare; Tengil av Karmanjaka. Jag motsätter mig dessutom alla tolkningar om att hela historien i själva verket är uppdiktad av huvudpersonen i sin sjuksäng med en passion som fick mig att såga Stockholms Stadsteater i annars mycket bra teaterversion av historien.

Men den här artikeln handlar egentligen inte om min personliga koppling till filmen. Istället så påmindes jag om en Twittertråd från 2019 där jag dissekerade taktiken i filmen. Ni vet, sådant som MÖP:ar gör när de inte hanterar dokument som berättar vart alla skyddsklassade anläggningar i landet är. Så låt oss sätta igång med det vi är här för.

TENGILSMÄNNEN:

Tengilsmännen är en disciplinerad och välorganiserad styrka som lyder Tengil av Karmanjaka. Tengil verkar vara väl omtyckt av sina män och verkar på riktigt ha förtjänat deras lojalitet. Deras kåranda och lojalitet mot varandra är även den hög och stämningen dem mellan är kamratlig. De litar obrottsligt på varandra men i liten till ingen utsträckning på andra. Om någon av dem gjort fel verkar detta så långt som möjligt skötas soldaterna och befälen emellan men det finns inget som tyder på att Tengil inte tål att höra dåliga nyheter.
Deras kamratskap grundar sig antagligen på att de under träning utstått samma kval och dessutom fått Katlamärket inbränt på huden vilket tjänar som Tengilsmannens utbildningsmärke.
De verkar också i fallet med den befolkning de ska hjälpa till att styra över ha stora befogenheter och när de tar besluten är de oftast med stor hänsyn till att inte skapa en öppen motståndsanda i Törnrosdalen. Ett bra exempel är hur Veder och Kader låter Skorpan gå utan straff då att avrätta ett barn för att ha smitit hemifrån antagligen inte skulle tas emot väl av befolkningen. Samma soldater gör också en poäng att besöka huset flertalet gånger efteråt; en påminnelse om att har ögonen på sig.

En Tengilsman bär oavsett tjänst samma grundutrustning. Den består av en svart hjälm, ringbrynja med Katlamärket samt en svart mantel som är färgad lila på insidan. Deras favoritvapen verkar vara det långa spjutet men de bär också svärd. Män som står på muren verkar dessutom ha kastspjut till sitt förfogande men oklart om det anses vara deras huvudvapen. Soldater på vakt vid någon av Törnrosdalens ingångar bär Hillebarder som mest verkar vara av ceremoniell natur; Tengilsmän som bevakar trälar verkar dessutom bara ha sköld och svärd – antagligen för att inte skada de värdefulla trälarna i onödan.
Intressant nog verkar spjuten tas med även under omständigheter där de inte är lämpliga; som te x under de många genomsökningarna av hus för att försöka hitta Jonathan och Karl Lejonhjärta. Möjligen är detta ett resultat av regler som inte tillåter Tengilsmän att skiljas från sina vapen.

I en oväntad situation – te x när en fånge har flytt – agerar Tengilsmännen förvånansvärt snabbt och effektivt. Ridande ordonnanser skickas iväg för att larma och för att rapportera och hämta förstärkningar. De övriga soldaterna verkar redan på förhand veta vilka åtgärder som skall vidtas. Vid kordordet så reagerar alla snabbt och korrekt efter inarbetade rutiner. Under Orvars flykt från Katlagrottan är hans flykt upptäckt och vägarna spärrade innan han ens kommit ut ur själva grottan. Imponerande och väl inövat samband.
Tengilsmännens tilltro till varandra blir dock en nackdel. Det visar sig vara lätt att iförd deras uniform passera vägspärrar och lösenordet ”All makt åt Tengil vår befriare” är snarare bara ett tillägg för att kontrollera att personen ifråga är en Tengilsman. Det är inte uppenbart huruvida man kan passera en kontrollpunkt med enbart lösenordet men ingen av huvudpersonerna verkar ens överväga att försöka. Vidare verkar hänvisningar till Tengils order tas på stort allvar vilket är en namedrop Orvar använder för att ta sig över åtminstone en bevakad bro. Det är dock oklart om ordern nått dem att vägarna skulle spärras.

Tengilsmannens roll på slagfältet är som medeltungt infanteri eller lätt kavalleri. I båda fallen är spjutet deras huvudvapen där svärdet enbart används i individuella närstrider efter att formeringen brutits. Bågskyttar eller spjutkastare verkar inte förekomma i större antal.

MOTSTÅNDSRÖRELSEN:
Motståndsrörelsen – bestående av frivilliga från Körsbärsdalen och Motståndsmän från Törnrosdalen – är att betrakta som en klassisk bondemilis. De förlitar sig att antal, god moral och övertygelse i saken vinner över de bättre rustade, bättre tränade och mer disciplinerade motståndarna. Vanliga vapen är diverse bondredskap, svärd som tagits från fienden, jaktvapen (främst pilbågar). Bågskyttarna utnyttjas inte i grupp utan sprids som regel ut för att punktbekämpa mål och fyller samma roll som moderna prickskyttar.

Taktiken under upproret och Stridens Dag verkar vara baserad kring att utnyttja hög rörlighet, överlägsenhet i antal och överraskningseffekt för att nå resultat fort. Hos Motståndsrörelsen verkar fotfolket mest bestå av personer från Törnrosdalen under det att Körsbärsdalens förstärkningar agerar kavalleri.

STRIDENS DAG:

Stridens dag inleds med folkresning i Törnrosdalen. Upprorsmännen övermannar Tengilsmän som håller viktiga positioner. I samband med att man når portarna anfaller samtidigt lätt infanteri och kavalleri från Körsbärsdalen utifrån. Tengilsmännen som står på sina poster vet bättre än att försöka hålla positionen och retirerar för att omgruppera. Motståndsrörelsens förluster är under det här skedet relativt få.
Slaget äger rum på ett fält i närheten av staden; troligast utanför murarna. Båda styrkorna positionerar sig på varsin höjd. Tengil för här befäl över vad som kan antas vara omedelbart tillgängligt och har inte väntat på förstärkningar. Tengils styrka förefaller inte vara större än tre eller fyra kolonner varav en med lätt kavalleri.
I kontrast har Orvar och Sofia ställt upp sitt beridna folk på den motsatta kullen. De är i en tunn linje men förefaller inte hålla någon närmare formation. Min åsikt är att detta är en avsiktlig fälla som Tengil dessutom går på. Han skickar in sitt kavalleri för att antingen uppehålla fienden under tiden som infanteriet avancerar eller med chockverkan mot de oerfarna motståndsmännen försöka driva bort fienden.

Detta visar sig dock vara ett misstag. Eftersom Tengil hållit sitt kavalleri nära verkar ingen av dem varit gripbart för att bedriva spaning vilket hade varit avgörande för Tengilsmännen. Törnrosdalens infanteri står redan på fältet och har förberett en fälla – en fälla som Tengil precis skickat sina mest mobila trupper rakt in i.
Genom att använda slagfältets natur till sin fördel tvingas kavalleriet sakta in; när de gör det rusar upprorsmän från Törnrosdalen fram ur sina gömslen. Somliga av dem har svärd, spjut eller högafflar men vi ser även några slåss med nät. Hela kraften i kavalleriets anfall har gått förlorad och de uppsuttna Tengilsmännen klarar sig dåligt mot de numerärt överlägsna infanteristerna. Då de dessutom är inringade kan de inte retirera.
Tengil tvingas således skicka fram sitt infanteri för att bryta Mottin kring kavalleriet. Det visar sig dock att han låter infanteriet avancera för fort och inte i någon slags slagordning. Detta tillåter ytterligare gömt infanteri att överfalla Tengilsmännen som fångas utan skyddet från en formation. En styrka som kunde varit mycket slagkraftig och svår att nedkämpa faller för pinnar som används som snubbeltråd, fastnar i nät, huggs ner bakifrån och blir precis som sina företrädare uppbundna i striderna på fältet.
Striderna på fältet övergår mycket snabbt till individuella strider. Upprorsmännen har ingen erfarenhet att strida i grupp men deras större antal innebär att fler finns tillgängliga att hjälpa kamrater. Bågskyttar lägger sig i striden genom att nedkämpa Tengilsmän som är på väg att vinna sina strider. Motståndsmän plockar också upp Tengilsmännens tappade vapen och använder dem mot deras forna ägare.
Innan Tengil kan reagera på den återigen ändrade taktiska situationen skickar Orvar och Sofia in Körsbärsdalens kavalleri. Den avgörande mobila styrkan vid det avgörande ögonblicket. Anfallet sveper bort Tengilsmännen från fältet – ensamma eller parvis flyr de från fältet; förföljda av Upprorsmännen.

Först nu sätter Tengil in Katla. Det är ett obegripligt val då blotta närvaron av Katla är tillräckligt för att tvinga upprorsmännen på flykten. Varken spjut eller pilar biter på Katla och hennes eld kan döda eller förlama vem som helst. Problemet är att Tengils eldunderstöd själv saknar det understöd som håller henne kvar i striden. Jonathan Lejonhjärta går i envig med Tengil och tar luren ifrån honom; ett drag som lätt hade kunnat hindras om en formering av infanteri eller kavalleri fortfarande funnits på fältet för att skydda Tengil.
Stridens dag slutar således med misstag efter misstag av Tengil; han använder inte sina styrkor på ett bra sätt; undermålig spaning leder till att han skickar sina styrkor i en strid de inte är lämpade att vinna; i försöket att rätta till misstaget gjorde han ett annat i försöket att rädda sina män och han sparade sitt kraftfullaste vapen till sist vilket gjorde honom sårbar under tiden han använde det. Slutligen envisades han med att gå i Envig med symbolen för fiendens motstånd trots att Katla eller en grupp Tengilsmän – om dessa funnits gripbara – hade varit ett bättre val.

Det går även att argumentera att Tengilsmännen blivit bekväma i sin roll att inte ha jämbördiga fiender och därför varit arroganta under slaget. Det är en sak att förtrycka en befolkning och vakta ett land där ingen styrka finns som kan mäta sig med deras nivå av organisation men vi vet heller inte hur länge Tengil har ockuperat Törnrosdalen. Att truppernas kvalité dalar om de tror att allt de någonsin möter är bönder eller kuvade stadsbor är naturligt; framför allt då boken gör det klart att Tengil inte är främmande för att skämma bort sina soldater med fester och mat.

HUR HADE JAG VUNNIT SLAGET SOM TENGIL?

Det strategiska målet för Tengil är att behålla kontrollen över Törnrosdalen. Det taktiska målet är att slå ut motståndet och fördriva eller döda Körsbärsdalens kämpar så att ett övertagande av även den dalen blir lättare i framtiden.

I mångt och mycket är det svårt – men inte omöjligt att bibehålla greppet på staden. Att omgruppera och samla styrkorna var ett klokt drag men att öht gå till anfall var inte lämpligt. Tengil har alla Ess på hand; bättre styrkor och ett eldsprutande vidunder. Således driver man motståndsmännen från fältet med hjälp av Katla. Infanteriet och Kavalleriet formeras således kring Tengil och luren för att förhindra att den faller i orätta händer; Katlas lojalitet är inte bunden till Tengil utan till personen som har luren.

Efter att slaget är vunnet så statuerar man exempel med Törnrosdalen. Dock bör så många exempel som möjligt göras med personer från Körsbärsdalen; Törnrosdalens folk är sedan brutna i träldomen och att inte gå för hårt fram kan vara lämpligt. Spanare skickas sedan till gränstrakterna för att vid närmaste bästa tillfälle utföra räder in i Körsbärsdalen. Om man tvingar dem att försvara egen mark kommer deras styrkor inte återförenas i framtiden.

All makt åt Tengil, Vår Befriare!