(Recensionsexemplaret är utlånat av Fondprodukter, distributör av Umarex produkter i Sverige.)

Det här med trender inom vapenvärlden är alltid fascinerande och då framför allt inom vapen som har som uppgift att användas på annat sätt än som huvudvapen för infanteriet. Detta går att se inte minst i utvecklingen inom kulsprutepistoler som framför allt lett till en lång rad mer eller mindre udda försök att snabbt leverera kulor i en pistols kaliber mot målet. Vapentillverkare – precis som alla andra – kopierar gärna bra idéer när de ser dem och ibland skapar det en utveckling mot en helt ny designfilosofi som när Andra Världskriget krävde att tillverkningstid och kostnad skulle minska vilket skapade långvariga trenden att bygga kulsprutepistoler i pressad metall i stil med STEN och PPS 43.

En liknande trend dök upp på nittiotalet och det tidiga tvåtusentalet. Nu skulle Kulsprutepistolerna göras mindre och mer ergonomiska. Eftersom kroppsskydd också blivit mycket vanligare skulle dessa vapen som oftast klassades som Självförsvarsvapen också ha unika kalibrar. I flera fall skulle dessa nya kalibrar delas med en pistol men av dessa producerades bara ett fåtal.

Ingenstans kännetecknas detta mer i den unika FN P90 samt den bara måttligt mer konventionella konkurrenten MP7 som är föremålet för denna artikel. Försvarsmaktens manual beskriver Kulsprutepistol MP7 som ett gasmanövrerat vapen med ett roterande slutstyckshuvud och vapnets används av så skilda styrkor som Vatikanens garde, Norska Armén, Svenska specialstyrkor och Irlänska Polisen.
Det har inte saknats MP7:or på airsoftmarknaden. Vapnet är populärt på grund av sin ringa storlek och tillverkas av ett halvdussin olika tillverkare. De vanligaste versionerna av vapnet är de som drivs på gas; detta eftersom de eldrivna vapnen som antingen är Tokyo Maruis version eller kloner på densamma hittills ansetts ha begränsad räckvidd och eldhastighet. Den främsta kritiken mot dessa varianter har varit oförmågan att använda LiPo batterier, att batteriet i sig ofta är specialtillverkat för vapnet samt den dåliga utgångshastigheten – därför har de ofta kategoriserats som sk AEP – Air Electric Pistols.

Det är den här kritiken som VFC har tagit tillvara på när de valt att släppa vad de kallar för en MP7 AEG och det utan att vara det minsta kaxiga. De har helt enkelt med namnet satt målet för vapnet och vetskapen vilka förväntningar som vilar på det trots att det egentligen inte finns annat än en teoretisk skillnad mellan AEGs och AEPs. På pappret ser det ut som MP7:an vi vill ha men är det verkligen den MP7 som vi alla förtjänar efter så lång tid?
Är det någonting som VFC alltid gör bra så är det de yttre detaljerna, så även här. Vapnet är relativt lätt, precis som den äkta varan så stannar vikten på ungefär ett och ett halvt kilo. Detta har dock ingen som helst inverkan på byggkvalitén. Vapnets kropp är gjord i komposit som både känns som den kommer hålla för en del och drar fördel av den utmärkta finish som VFC brukar ha på sina vapen. Det kommer se till att battlescars kommer vara väl förtjänade. Vapnet har dock delar som är i metall; fästskenorna (Rails), flamdämpare, siktet samt delar av kolven men de är i minoritet.

Den observante noterar också att fästskenor på sidan av vapnet inte ingår och det kan jag ändå tycka är snålt av VFC. Dessa skenor är den naturliga platsen för ficklampor, laser eller PEQ Box och att då inte ens ha med dem från början tycker jag är fel. Som tur är går detta att lösa på ett billigt sätt då skenor till G36 inte bara passar utan har exakt samma skruvar för att fästa dem med; problemet löses enkelt genom att köpa in några dylika och montera.
I den mån man överhuvudtaget kan dela upp ett så här kort vapen i delar så är den främre delen hem för batteriförvaringen och frontgreppet. Frontgreppet är tillfredsställande att fälla ut tack vare en fjäder som skapar lite motstånd. Att fälla in och fälla ut greppet belönas dessutom med ett högt klick. Det är dock ingen idé att använda vapnet med greppet infällt; infällt blir känslan för oergonomisk.

Flamdämparen stiftar man bekantskap med varje gång man ska byta batteri; förutom det så gör den sitt jobb väl vilket är att se cool ut. Vill du fästa en ljuddämpare (Signaturdämpare som Försvarsmaktenss manual kallar dem) på vapnet så krävs dock en specialiserad dito. Gängan som sitter på pipan har mindre diameter än 14mm och döljs dessutom av frontluckan. Således får man helt enkelt kolla upp ljuddämpare som är avsedda att monteras ovanpå den existerande flamdämparen istället. Rätt tråkigt men heller inte mer än vad jag väntade mig.
Vapnets eldväljare är i det närmaste perfekt och det kommer från en person som sett lite för många dåliga sådana. Den är lite seg att växla position men det stör mig inte, tvärtom. Framför allt så är det att ställa vapnet på helautomatisk funktion som har ett litet motstånd samtidigt som att säkra vapnet är betydligt enklare. Det hela fungerar så väl så att jag faktiskt inte bryr mig om huruvida det hela är avsiktligt eller ej, det fungerar bra.

Vapnet har även ett patronutkast som likt många airsoftvapen är platsen där man ställer in hopup:en. Att öppna är hur enkelt som helst, dra bara i manöverhandtaget så öppnar sig luckan. Själva hjulet där man ställer in Hop-Up:en på är inte alltför hårt vilket det ibland kan vara men jag skulle ändå rekommendera ett verktyg som en nyckel eller motsvarande för att det blir enklare än att använda fingrarna. Att stänga det hela görs genom att trycka ner bolt releasen men ibland kan manöverhandtaget fastna i öppet läge och då behöver man trycka fram det också. Detta är något VFC borde lagt ner lite mer tid på; finns få saker som kan ha så tillfredsställande effekt på ett vapen som en fungerande bolt release.

Slutligen så kan vi behandla vapnets kolv som går att ställa in i tre olika utfällda lägen beroende på hur lång kolv du vill ha. Kolvens ram är gjord i metall och ger inga som helst tecken på att vika sig även det appliceras en hel del tryck på den. På kolven hittar du också två av vapnets totalt sex fästpunkter för vapenrem. Sex punkter för något som enklast hängs i bungee sling kan tyckas vara overkill men är ett designval som ger mer frihet åt skytten.

Jag har testat vapnet med ett 11.1 Volts LiPo stavbatteri och att få in batteriet i vapnet är inte roligt alls och inget jag skulle vilja göra i fält. Det kräver absolut den rätta knycken och även att batteriet är rättvänt. Detta problem förväntar jag mig kommer bli enklare med tiden allteftersom man vänjer sig och batterierna blir bättre men just nu petar batteriet fram spärrluckan. Det spelar ingen roll eftersom flamdämparen låser den på plats men ibland kan batteriet trycka ut luckan vilket inte ser bra ut. Något som kommer göra många besvikna är att vapnet levereras med en Tamyia kontakt – vill du ha deans får du fixa det själv.

Magasinet är vapnets stora frågetecken. Dessa är baserade på 40-skottsvarianten till MP7 och matas in i vapnets pistolgrepp. Airsoftversionen tar 110 skott vilket ger gott om ammunition per midcap. Jag slutförde två spel och då fungerade magasinet bra; alla kulor i magasinet matades fram. Sedan hände något och jag vet inte vad. Det är möjligt att batteriet skapade vibrationer, ammunitionen blev fuktig eller något annat fel skapade stopp i magasinet som jag i skrivande stund inte kunnat lösa. I rättvisans namn har detta skett en gång tidigare med ett annat vapen och även då i blött väder och med biokulor så jag misstänker allt detta är den gemensamma nämnaren men det är också möjligt att jag helt enkelt fick ett måndagsexemplar.

Att byta magasin har intressant nog både positiva och negativa sidor. De positiva är att det råder ingen tvekan om när du behöver byta magasin; vapnet slutar skjuta när ammunitionen är slut. Det är också enkelt att få ett bra grepp i det långa magasinet när man ska ta ut det och att slänga ner det i sin magdump; det negativa är att man behöver ta en extra halv sekund för att säkerställa att magasinet verkligen sitter ordentligt i vapnet. Det är enkelt att magasinet förs in men inte sitter helt fast i vapnet vilket förhindrar vapnet från att skjuta ordentligt. Kort sagt en teknik som man behöver öva lite på.

Den absolut viktigaste frågan med VFCs AEG MP7 är dock om den verkligen kan konkurrera med en AEG på spelplanen. Svaret på den frågan är utan tvekan Ja. Allt ifrån eldhastigheten med ett LiPo Batteri till vapnets räckvidd lägger det helt klart inom samma kategori som de flesta andra airsoftvapen lämpliga för närstrid. Vapnet chronade konsistent under den traditionella 100 m/s gränsen vilket var imponerande; mellan fem avlossade skott så var det enbart den sista siffran som ändrades under fyra av dem.

Även om jag inte hade några problem med de sikten som följde med vapnet så är det nog mest på grund av vana vid det här laget. Siktena är lite knepiga att använda på kort avstånd och är inte riktigt lämpade för vad vapnet gör bäst. Därför rekommenderar jag helt enkelt att bara fästa ett litet rödpunktssikte på vapnet och fälla ner de gammalmodiga dito.

Vapnet är mycket lätt och manövrerbart på planen även om man sällan använder det med infällt grepp och kolv – det är något man enbart gör när man transporterar vapnet eller har det i slinga för att det inte ska vara i vägen för huvudvapnet. Upplevelsen blir mycket positiv, framför allt när man ska hantera vapnet i trånga utrymmen, bakom skydd eller ska storma in i ett rum. Samtidigt bidrar den ringa vikten till att man kan hålla siktet på fienden eller hålla en vinkel under längre stunder än med en automatkarbin.

Samtidigt måste jag verkligen poängtera att det fortfarande är ett närstridsvapen. Även om det kan användas på längre avstånd än de andra eldrivna modellerna av MP7 så är det begränsat av sin roll som självförsvarsvapen. Visserligen är den väl lämpad som ditt främsta val i trånga utrymmen men så fort avstånden ökar kommer du antagligen vilja ha något med lite mer eldkraft för att slå igenom buskage eller ha högre träffsäkerhet. För skarpskyttar så kommer MP7:an antagligen vara en uppskattad och lättburen kompanjon.

Även om VegaForceCompany här gjort ett bra jobb med att leverera vad man utlovat – en MP7 som har samma prestanda som en AEG – så går det inte att komma ifrån att vapnet är dyrt. Priset är högt i jämförelse med de tidigare AEP Versionerna men också när man tar vapnets främsta konkurrenter i beaktande. Med tanke på att vapnet inte ens levereras med sidoskenor och att det inte går att ändra vapnets utseende nämnvärt så känns vapnet inte speciellt prisvärt om allt du vill ha är en vettig CQB Bössa.

Det är synd för vapnet i sig är inte dåligt, tvärtom. Jag anar faktiskt att trenden med små vapen som har hög prestanda bara har börjat och trots att jag är en relativt stor person har jag alltid gillat korta vapen. Tack vare både det här vapnet och ASGs utmärkta Evo Scorpion så är standarden redan satt högt. För de av er som liksom mig är maniska samlare av H&K, letar efter en MP7 för en lite mer unik impression eller för den delen bara vill ha en lite mer unik AEG på spelplanen så kommer det här vapnet att vara det du söker.