(Recensionsexemplar tillhandahållet av Förlaget)

Det finns böcker man inte kritiserar ostraffat. Uppenbarligen väckte min recension av Operation Garbo en hel del reaktioner och ett skyttegravskrig utbröt på Facebook om huruvida min text talade den yttersta sanningen eller var ett bevis på att jag sjunkit in i komplett dårskap. Mitt i all denna verbala eldgivning så stack dock en kommentar ut och det var ett tips om boken Mare Balticum av Roger Skagerlund. Visserligen dök det upp en del kommentarer om andra böcker i samma stil men vad som stack ut var att det här var ett tips om en bokserie jag helt missat. Så kan vi inte ha det och några veckor senare damp ett recensionsexemplar ner utanför min brevlåda från förlaget.

Mare Balticum är i grunden en krigsroman som tar sig an temat om när kriget kom till Sverige. Det är vid det här laget inte ett så unikt tema – förutom ovannämnda Operation Garbo så har även Lars Wilderäng och David Bergman åtagit sig att beskriva liknande situationer med två vitt skilda stilar. Författaren Roger Skagerlund placerar sin egen prägel på temat och så här i efterhand vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den.
Historien är enkel vilket känns uppfriskande. Glöm bort komplexa intriger eller komplotter, i boken är Rysslands president Potemkin djupt kränkt över det faktum att Baltikum, Finland och Sverige är självständiga stater. Således sätter han en plan i verket för att ändra på den saken. Boken är inspirerad av riktiga händelser – bland annat Ryska Påsken och kriget i Ukraina – och dessa vävs skickligt in i uppbyggnaden.

Boken visar händelseförloppet från flera olika personers perspektiv i något som nästan blivit en grundläggande del av genren – alltifrån olika hemvärnsmän, stridspiloter och högre befäl. Även om jag djupt uppskattar inkluderandet av synvinkeln från fotsoldater och inte bara fordonsbefäl och flygförare så har boken ett för genren annat vanligt problem – för många karaktärer. Detta är synd eftersom några av dem faktiskt får en bra grund att stå på i bokens inledande kapitel men till slut dränks de av alla olika synvinklar från fronten.

Personer som tycker om stridsskildringar kommer här ha hittat en klar favorit. Större delen av boken är upptagen med att antingen beskriva övning, upptakt eller strider vilket för en solklar MÖP inte nödvändigtvis är någonting dåligt, speciellt då skildringarna i sig faktiskt är välgjorda och fyllda med detaljer om olika vapensystem. De detaljerna kan ibland ta sig rena avbrott när författaren kort förklarar detaljer om vissa vapensystem – en sak som kanske hade fungerat bättre i ett index.
På det stora hela tycker jag boken har många av samma problem som Operation Saif. Visserligen lyckas Mare Balticum betydligt bättre med sina karaktärer men i slutändan saknar striderna, lidandet och krigsbrotten någon som helst känslomässig koppling eftersom man blir luttrad. Det är dessvärre bokens stora svaghet och en som är svår att komma ifrån. Det är också en detalj som gör att jag inte direkt har bråttom att läsa uppföljaren.

I slutändan är det här en bok för MÖP:ar och de som tror sig vara MÖP:ar. Det är inte en bok som man läser för att försöka få en djupare förståelse – det är ren underhållning för de som vill ha en ren krigshistoria med goda mot onda. Den saken gör boken trots sina brister rätt bra.