Jag såg inte fram emot att göra det som måste göras, det ska jag inte sticka under stol med. Det hela handlar om huruvida jag står kvar vid en tio år gammal åsikt och ibland gäller det bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång med vad jag anser vara mitt jobb. Dagens arbetsuppgift blir således att sammanfatta min senaste genomläsning av trilogin Operation Garbo, en svensk kultklassiker som för ungefär tio år sedan gavs ut av Timbro i nyförlaga och som pocket bara härom året.

Böckerna som uppnått en slags kultstatus bland MÖP:ar dyker upp i olika kommentarer emellanåt som en rekommendation på vad folk kan läsa härnäst.Jag har under en lång tid – baserat på när jag läste igenom böckerna som tjugoåring – tyckt att de här böckerna är kvalificerat skräp och det är den åsikt jag också framfört i kommentarsfälten som svar. Till slut hade jag dock inte mycket annat val än att se om den åsikten stod fast. Jag var tvungen att läsa om böckerna och motivera mina åsikter om dem.

Operation Garbo är en historia uppdelad i tre böcker. Den första boken avhandlar främst uppladdningen till kriget, andra boken hanterar större delen av själva kriget och tredje delen det diplomatiska spelet hos alla parter att uppnå sina strategiska mål utan att utöka kriget till resten av Europa. Även om böckerna innehåller en sammanfattning är det mest för att läsaren ska få en sammanfattning; inte ersätta att faktiskt ha läst en av de tidigare böckerna i serien. Serien är skriven av Harry Winter som är ett alias för tre olika personer; Ingemar Dörfer tidigare forskningschef på FOI, redaktör Lars Christansson samt överste Bo Hugemark. I senare böcker utökades trion med Överstelöjtnant Stellan Bojerud som på senare år satt i Riksdagen för Sverigedemokraternas räkning. Frågan jag återigen tar ställning till blir om en kommitté kan skriva en bok.
I grunden så är det en enkel historia. Sovjetunionen inser att de håller på att falla sönder på grund av att folk inte tycker Kommunismen är sådär jätteroligt vilket har resultatet att de bestämmer sig för att försöka statuera exempel med sina lydstater. Problemet ligger i Baltikum där flyktingar ständigt försöker fly till väst. Ivriga att undvika ett krig med NATO bestämmer man sig för en tredje lösning; ett anfall mot Sverige och Finland avsett att neutralisera Norge och Dansk säkerhetspolitik, spärra vägen för baltiska flyktingar samt upprätta baser för sitt marinflyg på svensk mark.

I historien får vi följa en lång rad personer, alltifrån centralt placerade medlemmar i Sovjetunionens Politbyrå, Svenska regeringen, officerare och flygförare som alla har sin vinkel av kriget och direkt stöter vi på ett av bokens problem. Fyra av dessa personer kan visserligen tas för att vara huvudpersoner men deras väg känns mindre personlig då den blandas med alla de andra. Det hjälper inte heller att författarna verkar ha haft en konstig förkärlek för namnet Gustav som är överrepresenterat bland de vi följer – av dessa är egentligen bara örlogskaptenen intressant; kanske för att man faktiskt försökte ge honom något av en personlighet.

Problemet med dessa spridda vyer är att det hela mer liknar den säkerhetspolitiska uppsats som boken faktiskt är snarare än den skönlitterära bok som den låtsas vara. Boken är visserligen mycket duktig på att implementera verkliga händelser som ibland skapar mycket underhållande delar men för en yngre publik riskerar många av referenserna att flyga över huvudet på läsaren även om andra – som Göteborgs invandrade hemvärnstropp komplett med olagliga kalasjnikovs – lätt kan anpassas till moderna förhållanden.

Bland alla dessa vinklar där pensionerade officerare med jävlar anama är något överrepresenterade saknar jag ändå perspektiv. Det hade varit intressant att se en värnpliktig infanterist vid frontens vardag men det närmaste vi kommer den vinkeln är från ögonen av diverse truppchefer vid hemvärnet. Eftersom detta ofta är den professionella vinkeln saknar majoriteten av bokens karaktärer en personlig koppling.
Vad som dock är positivt är att vi får se oerhört många platser – alltifrån Washington, fronten i Norrland, slaget om Skärgårdarna, flygstriderna över Östersjön. Detta gör historien mer komplett och nästan alla aspekter av kriget får sitt utrymme vilket gör det enkelt att skapa en översiktsbild av handlingen.

Bokens största problem är dock något helt annat och betydligt mer fundamentalt. Den klarar inte av att bygga någon som helst spänning där det spelar som mest roll. Även om den gör ett tappert försök att skapa karaktärer som vi bryr oss om, placera dessa i ett bra sammanhang så ökar handlingen farten oerhört så fort man börjar närma sig den minsta strid. De flesta av dessa slätas över, framför allt i andra och tredje boken och beskrivs i det närmaste detaljlöst. Ofta sitter man med en stigande känsla av spänning bara för att inse att det som var början på slaget nu helt plötsligt är slutet av det med en några rader lång sammanfattning om vad som hände.

Detta blir väldigt irriterande om man liksom jag faktiskt råkar uppskatta stridsscener men gör också att boken på vissa viktiga punkter saknar nödvändigt djup. Ett bra exempel är en situation där man diskuterar eventuella krigsbrott som kan ha begåtts av svenska styrkor och där boken direkt bestämmer sig för att de blågula frivilliga har betett sig brottsligt men de ”riktiga” soldaterna som haft en liknande situation anses ha betett sig korrekt enligt deras befäl. I en bra bok hade man försökt sätta in läsaren mer i situationen för att få denne att själv besluta sig för om vad som skedde var moraliskt försvarbart eller ej men Operation Garbo nöjer sig med att bara förklara och inte lämna några betänkligheter till läsaren.

Det är mycket svårt att känna att karaktärerna utsätts för några som helst risker under de här förhållandena och verkligt synd eftersom första boken åtminstone försökte skriva spännande sektioner och lyckades väl med att bygga upp stämningen före kriget på ett sätt som var både spännande och effektivt där effekterna av ryska sabotageförband beskrivs utförligt. Jag vet inte vad som hände efter första boken men dessvärre är det bara den som faktiskt kan rekommenderas som en historia om skymningsläget kan uppstå.
Rent konkret vet jag inte om min åsikt om Operation Garbo har ändrats. Det är en rätt rejäl berättelse att tröska sig igenom, framför allt om man gör på mitt vis och spenderat de tre senaste veckorna med att i makligt takt ta sig igenom de tre böckerna. Samtidigt som jag tycker att bok två och tre inte är lika dåliga som jag en gång minns dem så hittar jag andra brister. Det viktigaste är kanske att jag insåg exakt vad jag tyckte Operation Garbo gjorde för fel i jämförelse med andra technothrillers. På sin tid kallades kommittén Harry Winter för en svensk Tom Clancy och jag önskar jag kunde skriva under på det. Dessvärre så råkar jag vara ett stort fan av Tom Clancy och kan inte skriva under på det omdömet.

Operation Garbo bör läsas om man har ett stort intresse av kalla kriget och / eller inte har speciellt höga ställda krav på sina författare. Som dokument över det sena åttiotalets rädsla för rysk ockupation fungerar det faktiskt förvånansvärt bra men som technothriller har boken lite väl för många brister. Om du bara ska skaffa en pocket för dina resor är ”Midvintermörker”, ”36 timmar” eller ”Höstsol” betydligt bättre val.