Året är 2015. Jag är i Los Angeles som en del av ”Ubisoft Star Players” och besöker spelmässan E3. En lång presskonferens är nästan till ända och nerverna är på helspänn. Ubisoft har som tradition att vänta med att avslöja nya spel till slutet av sina konferenser och det här året var inte ett undantag. Ljuset släcks och på duken framför oss börjar vi höra berättelsen om kartellen Santa Blanca tillsammans med blod som rinner över vapen, kokain och pengar. Det var min första kontakt med Ghost Recon Wildlands.

Jag älskade den trailern. Alltifrån stämningen som den satte till Imagine Dragons ”Friction” som sedan dess har en självklar plats i nästan alla mina spellistor på Spotify. Framför allt så tyckte jag att konceptet lät lockande. Faktum är att jag blev så hypad på spelet och dess möjligheter att jag beslöt mig för att cosplaya en av karaktärerna ur trailern. Det var inte ett lätt jobb att sätta ihop en outfit baserad helt på dåligt upplösta trailers och det blev inte bättre när jag var tvungen att göra om allt när Ubisoft förbarmade sig och släppte guider.

Resultatet blev min första ordentliga introduktion till 5.11 Tactical och världens första korrekta Cosplay av karaktären Holt från spelet; en cosplay som jag kunde bära under releasepartyt för spelet på Inferno Online i Stockholm.
Konceptet till spelet är enkelt i sig. Bolivia har under det senaste åren befunnit sig i krig med kartellen Santa Blanca som vunnit stor mark för att använda landet och deras kultur kring Kokabusken för att tillverka droger. Till slut hade regeringen inte något val utan kohandlade med Santa Blanca – håll våldet till ett minimum och vi stör inte droghandeln utomlands. Resultatet blev att kartellens hövding El Sueno i praktiken blev Bolivias diktator.

Efter att kartellen anfallit den amerikanska ambassaden i huvudstaden La Paz har den amerikanska regeringen fått nog och godkänner att en grupp ur den hemliga specialstyrkan Ghost Recon ska skickas in för att bestraffa kartellen. Som styrkans chef Nomad är det ditt jobb att leda din fyra man starka trupp mot både kartellen och korrumperade regeringsstyrkor. Helt ensam är du inte; CIA har gjort sitt jobb väl och sett till att de lokala rebellerna är villiga att ta emot den hjälp som USA erbjuder.

En av spelets bättre delar är att till skillnad från Future Soldier så har du förmågan att välja själv hur Nomad ska se ut. Det innebär att alltifrån kön, hudfärg och kläder är upp till dig att bestämma och valfriheten är stor. Som en extra bonus för MÖP:ar så är förvånansvärt många av valen baserade på äkta förlagor; kläder från 5.11 Tactical, Under Armour, Crye Precision – allt kan förses med ett av nästan 30 olika camoflaugemönster och sedan kan du blanda hur du vill. Det garanterar att din Operatör blir i det närmaste unik såvida du inte håller benhårt vid principen ”Crye or Die”.

Det rena nöjet med att ändra och fila på ens operatör allt efter uppdrag, plats och väderlek får mig dock att vilja uppmärksamma er på en viktig detalj med Ghost Recon Wildlands och det är för nästan varje sak som man berömmer så finns det ett ”men”. I det här fallet så är spelarens oförmåga att ändra sina lagkamraters vapen. Dock så lyssnade Ubisoft på fansens begäran och lade till förmågan att ändra på lagets kläder och att sitta och göra laget enhetligt men inte identiska är något jag spenderat mer tid på än jag vill erkänna.

Slutligen så har din Operatör förmågan att lära sig mer allteftersom du nedkämpar fiender, klarar uppdrag och samlar in resurser för rebellstyrkorna. Detta används sedan för att låsa upp färdigheter, alltifrån förmågan att hoppa fallskärm, montera en granatkastare under ditt vapen eller uppgradera din drönare. Systemet fungerar bra nog och de flesta viktigare förmågor går att låsa upp fort samtidigt som de lite mer avancerade tar både tid, letande och resurser innan du kan låsa upp.

Vad som dock inte går fort är den veritabla skattjakt som är att låsa upp vapen till din operatör som alltid bär tre vapen – två huvudvapen och en pistol; detta oavsett om du vill eller inte. För att hitta var ett specifikt vapen befinner sig behöver du hitta två informationskällor som du kan leta igenom eller förhöra. Då får du veta var i provinsen det kan finnas saker som kolvar, sikten, frontgrepp, magasin eller vapen. Det stora problemet är att bara för att du hittat en infällbar kolv så har du inte hittat alla. De flesta är specifika för olika vapen eller olika modeller av vapen. Extra fånigt blir systemet när ett P-Mag inte fungerar i den L85:a du plockade upp för tio minuter sedan.

Tills dess får du nöja dig med det mindre magasinet vilket inte bara är orealistiskt; det är dålig speldesign som görs värre av att din operatör börjar med två vapen som inte har några tillbehör över huvud taget – bara tjugoskottsmagasin och järnsikten. Varför man designat systemet på det här viset förstår man så fort man inser att sikten, piplängder, kolvar och magasin finns att låsa upp om man betalar en vacker slant i spelets inbyggda butik. Jag ska inte sticka under stol med att jag valde den vägen – det gjorde upplevelsen från start betydligt angenämare och realistisk för nästkommande genomspelningar.

Är det någonting som Ubisoft i det här fallet har lyckats synnerligen bra med så är det att designa spelvärlden. Förutom att den är fullkomligt gigantisk så känns mycket få delar av den tom. Det finns alltid något som fyller ditt synfält, vare sig det är en kyrka långt uppe i bergen eller några små byar eller större städer. Desto mer imponerande är hur långt du faktiskt kan se på spelets högre inställningar och det faktum att du aldrig ser mer än kanske fem eller tio procent av kartan samtidigt.

Du får en mycket trevlig lekplats och även om Open World är en specialitet för Ubisoft så har de här gjort ett mycket bra arbete. Det faktum att kartan har allt från snötäckta berg, djungler, slättland och saltöknar gör att du alltid har en ursäkt att justera din utrustning därefter. Det har ingen praktisk effekt men det ser helt enkelt snyggare ut att vara ha kläder efter klimat och ger variation. Jag ska inte sticka under stol med att jag gärna hade sett mer civil aktivitet men den som finns känns ändå trovärdig; i ett land där eldstrider ständigt bryter eller risken finns att kartellen ser snett på dig så lär många inte befinna sig utomhus i onödan.

Kartans storlek och variation gör dessutom att olika uppdrag behöver tacklas på olika sätt. Ibland så är ditt bästa val att smyga dig fram längst med träden tills du har målet i sikte; i andra fall kan du behöva landa nära målet med fallskärm eller helt enkelt använda ett av de många fordon som finns i spelet – allt från lätta motorcyklar till stridsfordon och helikoptrar finns tillgängliga även om du oftast måste befria dem från regeringen eller kartellen först.

Slutligen förtjänar vädret rikligt med beröm. Även om det känns som det är antingen strålande sol eller ösande hällregn så fungerar effekten väldigt bra – förutom att du blir svårare att upptäcka i mörker eller regn så blir även hud och kläder blöta. Dessvärre finns det inget sätt att ställa in klockan så att man kan avsiktligt genomföra ett anfall i mörker.
I spelvärlden finns också riktigt utströdda baser för både kartellen och regeringsstyrkorna. De förstnämnda är ofta mindre men finns på fler platser, de senare har ofta stängsel och tung beväpning samt förmågan att snabbt kalla på motoriserat och flygburet understöd. Dessa baser kan förutom beväpnad personal även ha störsändare, luftvärnsrobotar eller andra tunga vapen för att understöda försvaret av det närliggande området. Att slå ut en hel bas utan att bli upptäckt är mycket tillfredsställande.

Fiendesoldaterna som du stöter på har dock sina egna problem. Att slå ut dem när de är omedvetna om din närvaro är enkelt gjort och i det här stadiet är de förvånansvärt dumma med total oförmåga att inse att du är närvarande trots att två av deras polare precis dött mindre än fem meter ifrån dem. Detta ändras omedelbart så fort en enda av dem får syn på dig – då ljuder alarm, förstärkningar skickas till din position och alla fiender får magiskt förmågan att överleva fler skott. Som om inte det var nog får de även superkrafter som tillåter dem att se din exakta position och blir helt plötsligt väldigt träffsäkra med sina vapen – även om de ser ut att skjuta vilt. Detta gör eldstriderna oftast mer frustrerande än det antagligen var tänkt; detta gäller framför allt i strid mot regeringsstyrkorna UNIDAD.

Mindre tillfredsställande är att nästan ingenting du gör på kartan har någon bestående effekt. Här tycker jag utvecklarna hade kunnat stjäla friskt från Far Cry och låtit dig kunna ta över baser åt rebellstyrkorna men en sådan funktion finns inte. Det hade gjort luftvärnsrobotarna betydligt mindre frustrerande om man kunde ta över dem – just nu har Kartellen fler luftvärnsrobotar än Försvarsmakten och att slå ut dem har ingen effekt öht eftersom de kommer tillbaka på tok för snabbt. För att göra saken värre är de näst intill omöjliga att undvika, framför allt i större helikoptrar som dessutom är lite svårare att stjäla.

För att du ska få hjälp från rebellerna – alltifrån soldater som hjälper dig ett litet tag, fordon levererade till din position eller anfall med granatkastare – behöver du klia deras rygg först. Tillfälle till detta finns i alla spelets olika provinser och innebär att du behöver delta i en rad olika aktiviteter som att hjälpa rebellerna få ut sitt budskap, skynda dig till en radiostation eller min personliga favorit – storma en byggnad och slå av deras störsändare.

Kartan är dock ingenting utan den motivation du har för att springa runt på den och det innebär att vi måste ta en närmare titt på spelets story. Ghost Recon är ute efter hämnd efter att den amerikanska ambassaden bombats och DEA Agenten Ricky Sandoval mördats – båda sakerna är kartellens verk. Målet för styrkan är att slå ut kartellens ledare El Sueno som antas ha beordrat anfallet samt stoppa flödet av knark ut ur Bolivia. Det är story mycket lik Tom Clancys ”Påtaglig fara” vilket jag anser är något mycket positivt, framför allt då spelet faktiskt bär författarens namn.

Problemet är dock att kartellens ledare inte är speciellt sugen på att ställa sig på en balkong och bli bekämpad med ett välplacerat skott – istället får du kämpa dig igenom ett imponerande persongalleri av underhuggare och lägre stående chefer. Dessa är nästan uteslutande intressanta personer och det märks att en stor ansträngning gjorts för att skriva deras historier. Detsamma gäller även för din kontakt vid CIA, Karen Bowman som är den som sammanfattar all information om ditt uppdrag.

Du bekämpar en per provins och när du identifierat den lokala chefen får du en sammanfattning av Bowman varpå du utför en serie uppdrag för att neutralisera dem. Det är ett bra koncept som bidrar till spelets öppenhet; du kan välja i vilken ordning du ska slå ut dem vilket dessvärre inte är lika roligt som det låter. En något mindre linjär upplevelse tror jag hade varit bättre för att göra historien bakom mer logisk – just nu kan El Sueno gnälla över att han har för mycket knark över för vi stör hans kanaler för smuggling för att i nästa andetag kräva att hans knarktillverkning skall öka.

Det sagt så är historien en mycket bra upplevelse även uppdragen känns lite väl upprepande ibland. För det mesta handlar det om att hämta en sak, identifiera en person, försvara en plats eller neutralisera ett eller flera mål. Lite för många av de här uppdragen gör dock att en del av friheten att sköta saker på sitt sätt försvinner och olikt vad E3 Trailern föreslog så blir slutresultatet alltid detsamma – du kan inte välja att ställa till med problem för en underhuggare för att få El Sueno att göra ditt jobb åt dig istället för att skjuta vederbörande utan vad du ska göra är förhandsbestämt.

Det sagt så är det inte i Single Player som du hittar Ghost Recon Wildlands bästa moment. Den äran finns när man spelar med andra spelare – gärna dina likasinnade vänner. Som tur är finns det ett helt läge där man spelar spelet med just dessa. Givetvis kan du välja att hitta nya vänner genom att slumpvis gå med i någon annans session men risken finns att du hamnar i en styrka där man antingen inte kommer överens om vad som ska göras eller ens hur det skall göras. Något som kan bidra till problemet är att även i spel med andra så behåller man sin individuella svårighetsgrad vilket kan bli frustrerande när man försöker smyga sig in i en fientlig bas på högsta svårighetsgraden varpå Rambos halvbror som spelar på enkelt öppnar eld varpå samtliga fiender helt plötsligt vet vart ni är någonstans.

Med likasinnade vänner är det dock riktigt skoj; oavsett om ni bestämmer er för att rollspela en militär styrka eller helt enkelt spränga allt ni ser – så länge ni är på samma våglängd kan det vara riktigt roligt att ibland ta någon man enkelt kan skjuta bort på betydligt större allvar än vad personen är värd eller bestämma sig för att man vill reta upp Unidad så mycket det går med hjälp av helikoptrar och massor av eldkraft. Just den kontrasten är bra bara i sig, här finns något för båda sorters spelare.

Det går att spela igenom hela spelet i Co-Op men detta bör inte göras slumpvis; du får inget grepp om storyn då. Istället skulle jag rekommendera att du lär dig spelet och upplever historien genom att spela igenom kampanjen solo och sedan blandar in andra personer efter det. Jag har tagit det ett steg längre och har separata sparfiler så att jag inte riskerar att bli spoilad och se ett uppdrag innan jag förstår dess kontext i berättelsen.

Att spela med dina vänner mot kartellen är dock inte det enda sättet du kan spela med andra spelare på. Sedan Oktober finns även ett multiplayerläge i Wildlands kallat Ghost War där lag om fyra spelare slåss mot varandra för att eliminera varandra, säkra en värdefull radiosändare eller rädda gisslan på 17 olika kartor. I det här läget är spelarna dessutom uppdelade i klasser för att förhindra att samtliga spelare ligger i en buske med ett prickskyttegevär. Förutom att begränsa vapnen och tillbehören för klasserna så går det bara att ha en per lag. Lägger man därtill de unika förmågorna för klasserna blir Ghost War en helt okey multiplayerupplevelse men det betyget är påverkat av att jag föredrar det helt utmärkta Rainbow Six Siege när det kommer till multiplayer.

Vad som gör Ghost War intressant är att en motståndare aldrig är helt död – en lagkamrat kan alltid återuppväcka denne vilket skapar den extra dimensionen att man måste hålla koll på vilka man bekämpat och var dem är – annars kan matchen som varit fyra mot ett helt plötsligt bli fyra mot fyra igen. Drönare och markörer för vad eldgivning kommer ifrån är också en stor del i underättelseläget och gör att man måste tänka på att man oftast röjer sin egen position genom att skjuta. Dessa verktyg är antagligen avsedda att balansera den stora mängden växtlighet på kartorna.

Det är lätt att tro att i ett sådant här läge skulle prickskytten vara den mest effektiva klassen men så är inte fallet. Snarare är de klasser som kan röra sig snabbt och bekämpa fiender på nära håll mer effektiva eftersom de är svåra att bekämpa om motståndaren är skicklig. Detta gäller framför allt om framryckningen får hjälp av understödsvapen eller spaning från resten av laget. Lagarbete är således allt i Ghost War. Av den anledningen är det inte konstigt att det i princip krävs fyra samspelta vänner för att säkerställa segern. Att spela med främlingar är dessvärre det vågspel det brukar vara i den här sortens spel och rekommenderas inte om du vill spela lite mer tävlingsinriktat.

I skrivande stund är det exakt ett år sedan spelet kom ut. Under det här året har Ubisoft släppt multiplayer och två expansioner. Dessa två expansioner kan också spelas ensam eller i grupp och är två mycket olika upplevelser som riktar sig till två mycket olika målgrupper.

Det första som kom ut är Narco Roads. Den här delen riktar sig främst åt de som spelar Wildlands som om det vore GTA. Som ensam infiltratör sätts du in för att gå med i tre olika gäng och imponera på dem genom att samla följare på sociala medier. Detta görs genom olika stunts med spelets fordon samt att utföra uppdrag åt gängledarna; allt i syfte att komma åt en av Santa Blancas bästa smugglare. Expansionen kastar allt vad lagarbete heter ut genom fönstret och känns bättre placerad i Watch Dogs 2 än Ghost Recon. Inte förvånande är Narco Roads högst impopulärt bland spelets fans. Kanske därför var det som Ubisoft gick i en helt annan riktning med sitt andra expansionspaket.

Fallen Ghosts var det andra paketet som släpptes och det var betydligt bättre. Förutom nya vapen fick man även en historia som utspelade sig efter huvudberättelsen, nya fiender med helt nya förmågor samt en helt ny organisation att bekämpa. Ditt uppdrag är att återvända till Bolivia där identiteterna på CIAs agenter i landet har läckt och det är ditt jobb att bekämpa legosoldaterna i landet samtidigt som du räddar de som hjälpte dig mot Santa Blanca. Det är en betydligt mörkare berättelse som passar formatet betydligt bättre än vad Narco Roads gjorde. Ska man bara köpa ett av expansionspaketen är det utan tvekan Fallen Ghost som skall inhandlas – framför allt sedan vapnen från expansionen numera finns tillgängliga för användning både i Ghost War och huvudkampanjen.

Ett något oväntat gratis tillägg som kom i vintras visade sig vara en av de bättre utförda crossovers jag sett. I en avlägsen del av landet utreder du vad Unidad gör bara för att hitta fienden döda tillsammans med ett blodstänkt vittne som chockerat förklarar att djungeln kom till liv och dödade alla fiendesoldaterna. Du förföljer målet genom djungeln, förbi upphängda kroppar och grön vätska på marken tills du hittar ditt mål – Rovdjuret; demonen som gör troféer av män som har valt ut dig och din grupp som sin nästa värdiga måltavla.

Avslutningsvis bjuder Ghost Recon Wildlands på väldigt mycket innehåll och det kommer antagligen mer. Förutom det jag radat upp så finns det även kosmetiskt innehåll, nya vapen samt fordon att köpa i spelets butik. Dessvärre tycker jag inte att man tagit tillräcklig nytta av den här möjligheten att sälja saker som spelarna vill ha; i själva verket verkar en hel del saker som blommiga skjortor och andra konstiga val premieras över fler camouflage till kläderna eller utrustning. Det finns några få paket på det temat men de känns som att de är i minoritet. Man har också gjort det tveksamma beslutet att låsa ”Icons” som tillåter dig att spela som karaktärer från kampanjen eller Rainbow Six Siege i lootlådor – jag skulle föredragit att helt enkelt bara köpa dem rakt av.

Ghost Recon Wildlands är en kompetent shooter i tredjeperson; det har sina goda stunder men det har också brister som är svåra att förbise ifrån. Eftersom det just nu borde vara tillgängligt till lägre pris så är det ett betydligt mer prisvärt paket du får än vid release men man måste vara medveten om vad man får. Är du ute efter en militärsimulator eller överlevnadsspel är nog Arma 3, Escape from Tarkov eller Squad bättre val. Om du inte har tålamod med den sortens spel men vill uppleva något liknande under lite mer avslappnade former – eller helt enkelt gillar open world spel där du får skjuta och kuta så mycket du vill så kommer du nog finna att Ghost Recon Wildlands är helt rätt för dig.

Spelet är testat på en stationär dator med följande prestanda:
Processor: Intel(R) Core(TM) i5-4460
Grafikkort: ASUS GeForce GTX 1060 6GB
RAM @ 3.20GHz Memory: 16 GB RAM
Upplösning: 1920×1080@144Hz (27 tum)
Hårddisk: Samsung SSD 850 EVO 500 GB