Fråga vem som helst över tio års ålder vad de gjorde den Elfte September 2001 och du kommer med allra största sannolikhet inse att de flesta kommer ihåg exakt vad de gjorde när de fick nyheten om att tornen anfallits. Det är en avgörande händelse i vår nutidshistoria och gjorde mycket för att framhäva islamistisk terrorism som det främsta hotet mot den Västerländska civilisationen. Tio år senare har den muslimska världen ledsnat på de otrogna och enar sig för att en gång för alla bli lämnade ifred av Västvärldens intressen och inflytanden.  Detta är handlingen i Erik Lewins bok Operation Saif, utgiven 2016.

Operation Saif är inte en ny bok, i själva verket är det en nyutveckling av Erik Lewins första bok ”Operation Scimitar” som gavs ut 2012. Den har justerats för att ta hänsyn till det ändrade läget i mellanöstern, ISIS framfart och tar förtjänstfullt upp både den arabiska våren och dess konsekvenser i de muslimska makthavarnas ögon. Det är i grund och botten en historia om makt och hur rädslan att förlora den blir den enande faktorn för härskarna och till sin hjälp har de sin ständiga vän Religionen.

Det hade varit enkelt att avfärda Operation Saif som en propagandatext, avsedd att varna för Islams framfart och möjligheten för fler hemska terrordåd men på den kanten håller sig boken faktiskt väl inom ramarna. Faktum är att Erik Lewin gör ett rätt bra jobb när det kommer till att skildra Islam, Muslimerna, splittringen mellan Sunni och Shia samt vad som motiverar de enskilda terroristerna på fältet.

Problemet – samma problem som återfinns i Lewins andra bok Almedalen har fallit  – är att det hela är avsett att beskriva ett scenario. Det finns överhuvudtaget inga scener i boken som är avsedda för något annat än den stora historien; familjeproblem och interaktioner mellan de olika karaktärerna hålls till ett absolut minimum till den grad att det var först efter nästan halva boken som en av huvudpersonernas utseende fick en beskrivning. Det hela är tråkigt därför att karaktärerna är för det mesta det som driver en historia och får du aldrig lära känna dem ordentligt försvinner också mycket av spänningen. Inte ens huvudpersonerna får speciellt mycket utrymme även om åtminstone Strategen bakom planen får en väl definierad bakgrundshistoria. Problemet är att den inte känns helt kompatibel med den person han är när vi först får möta honom.

Det är synd för att bokens grund är faktiskt rätt solid. Problemet är att när miljöerna och väl definierade karaktärer uteblir så känns det som man bara läser ett scenario där personerna i det bara blir schackpjäser som författaren flyttar runt och eftersom så är fallet så undrar jag varför jag ska bry mig om någon av dem skulle dö. Mitt intresse av boken är dessvärre begränsat till den rent taktiska och strategiska situationen som beskrivs och inte mycket mer än så. Så länge du inte har ett problem med detta kan boken vara värd att införskaffas. Om du däremot tycker karaktärer och miljöer är de viktigaste delarna av en bok så bör du hoppa över både den här och Almedalen har Fallit för du kommer i sådana fall inte gilla någon av dem.