Det finns få saker som skriker nittiotal lika mycket som Tom Clancy’s böcker – framför allt om man läser dem på Svenska och förutom att tvinga läsa Presidentens Order uppdelad på två böcker hantera att framtidsvisionen såg väldigt annorlunda ut på den tiden. Det är kanske lite svårt att tänka sig den värld som Clancy lät utvecklas i framför allt Björnen och Draken där han spekulerade i att nästa stora krig skulle vara mellan Kina och Ryssland där de senare fortsatte vara det nedrustade ruckel de blivit under nittiotalet.

Mot den bakgrunden har de flesta av böckerna efter Summan av Skräck åldrats rätt dåligt. Missförstå mig inte, Hedersskuld och Presidentens Order är båda bra böcker men de känns inte troliga på det klassiska Clancysättet. En bok som i dagens klimat känns lite mer trolig är Täcknamn Rainbow (Orginalets titel Rainbow Six) som handlar om John Clarks och Domingio Chavez befäl över en hemlig internationell antiterroriststyrka vars syfte är ingripa när den lokala polisen inte förmår. Tidpunkten för styrkans skapande visar sig vara väl vald – Terrorbrott visar sig vara mer poppis än någonsin och det är inte en slump.

Troget Clancys stil följer vi en lång rad personer på båda sidorna av händelseförloppet vilket gör att man kan gissa sig till skurkarnas avsikter om man verkligen fungerar på det. Även om somliga hellre har allt i en shockerande avslöjande så gillar jag den här här formen bättre då man får mer förståelse för karaktärernas motivationer, oavsett vilken sida de befinner sig på. Givetvis får somliga karaktärer mer utrymme än andra – somliga bara en sida eller två – men det gör att man får en bättre helhetskänsla för allt som sker i boken.

Något annat som också är klassiskt Clancy är hur han involverar nya teknologier och vapen till att ta en naturlig del av berättelsen, alltifrån hjärtslagssensorn vars introduktion i Rainbow Six Siege ansågs vara oerhört orättvis till den felaktigt namngivna kulsprutepistolen MP-10.  Även de äldre och för rollen som insatsstyrka mer traditionella verktygen som distraktionsgranater och sprängmedel för att ta sig igenom fönster och dörrar sätts i sitt rätta sammanhang. Överhuvudtaget är boken bra på att visa vilka svårigheter som en styrka av det här slaget kan möta och hur de övervinns.

Det tredje som är klassiskt Clancy är att boken egentligen inte överraskar. Man får aldrig en känsla för att någon av huvudpersonerna är i direkt fara – det är inte som i Påtaglig Fara eller Kardinalen i Kremlin där man verkligen undrade vilka som skulle överleva det hela. Det hela är oundvikligt med tanke på karaktärernas popularitet men det gör det också till en bok som blir mindre spännande. Samtidigt måste jag också nämna att ingen dör bara för att författaren vill det – en ovana som Jallai gärna lägger till sig – utan det hela är alltid som en del av den större planen.

Gällande den svenska översättningen så replikerar den Clancys korthuggna stil väldigt bra komplett med kommentarer och periodvis växlande till andra språk. Det är väldigt uppfriskande att man i det här fallet hittade någon som var uppgiften mogen, framför allt då stilen är väldigt tongivande för hela berättelsen, alltifrån de avslappnade dialogerna vid Washingtons fester till kommandoorden på skjutbanan eller under operationer.

Avslutningsvis finns det inte mycket mer att säga – personer som gillar Clancy och inte redan har läst den här boken kommer få stor behållning av den och detsamma gäller de som har ett intresse av Insatsstyrkans operationer. Samtidigt kräver boken till skillnad från andra av Clancys verk ett grundintresse för den här sortens saker och har man inte det kan boken vara mindre lockande.