Jag har alltid hatat min födelsedag. Det har jag gjort i hela mitt liv. Det är något jag har haft med mig ända sedan jag var liten. Min mamma brukade skoja om att det var för att den var så anspråkslös. Hon var på besök hos en väninna på Åland och jag kom till världen strax innan klockan två på morgonen. Det var den enda företeelsen på sjukhuset under natten ända fram tills några timmar senare. Min mor vet inte hela sanningen. Det finns saker jag undanhållit henne men hon och min pappa har varit toleranta med mitt hat mot min födelsedag. De är tillräckligt medvetna om förhållandet för att aldrig planera in några fester i förskott. Alltid i efterskott. Alltid någon dag efter, även om det är en veckodag. Det är en tradition som har hållit i sig, även in i vuxen ålder.

Namnet till trots så är det ju faktiskt inte födelsedagen jag hatar. Det är födelsenatten. Och jag hatar den inte. Jag fruktar den. Dagen innan jag fyller år så är jag livrädd och det förhållandet har bara blivit värre med åren. Det absolut första minne jag har från min födelsedag är ett surr som från en radio som alltid återupprepar samma ord. Pan-Pan. Pan-Pan. Pan-Pan. Sedan kom drömmarna. Eller kanske har de alltid funnits där? Antagligen det senare. Jag vet att första gången jag kommer ihåg något så befann jag mig i ett rum tillsammans med personer jag inte kände. Ingen av oss hade kläder på oss. Vi var som tryckta på en vägg och försökte desperat ta oss ut men dörren var nästan i taket. Flera av oss försökte klättra med sängarna som hjälpmedel men vi fortsätter ramla i vår kamp mot gravitationen och har inte längre den erforderliga kraft som krävs för att rädda oss när iskallt vatten strömmar in i rummet.

Jag kommer ihåg det så tydligt som om det faktiskt hänt mig och då var jag ändå bara sju år när jag panikslaget vaknade upp den natten. Men som sjuåring skulle man vara cool. Pappas grabb. Aldrig att jag skulle väcka honom eller mamma för en mardröm! Men att somna om var jag för rädd för. Det slutade med att jag spelade på mitt Gameboy resten av natten. Jag var trött och blek som ett lik dagen efter i skolan – inte direkt så man förväntas se ut på sin födelsedag men vid det laget hade alla vant sig. Jag ser alltid ut så. Under mina tidiga tonår försökte jag vara vaken hela natten. Det fungerar inte. Oavsett vart jag är eller vad jag har druckit eller ätit för att hålla mig vaken börjar jag somna någonstans strax innan klockan två på natten. Alltid när jag vaknat är jag för panikslagen och rädd för att somna om. Allt för att inte återvända.

På senare tid har jag sjukskrivit mig eller tagit ledigt dagen efter min födelsedag. Det anses av min chef, mina kollegor, min fru och mina vänner inte längre som någonting onormalt. Istället har jag sedan tio års ålder spenderat min födelsedag med att skriva ner de mardrömmar jag haft under natten. Det brukar aldrig vara något problem att komma ihåg dem, snarare tvärtom. Det brukar dock vara ett helvete för mig att hitta de ord jag tycker beskriver de situationer och känslor jag upplevt under natten. Men det fungerar. När de finns nedskrivna så jag kan läsa dem så finns de inte vilande i min hjärna där de kan dyka upp oinbjudna. Det är som ett arkiv till min innersta hemlighet.

Något som hjälper avlasta stressen inför varje födelsedag är att det inte är en hemlighet jag behöver dela ensam. När jag var fjorton mötte jag min nuvarande fru. Hon gick i en parallellklass i skolan och var nyinflyttad när jag satt med ett schackbräde framför mig i kafeterian. Hon frågade om jag ville spela och någonstans klickade det på ett sätt som bundit oss samman sedan dess. Kvällen innan min födelsedag hade hon smugit in i mitt rum – antagligen med vetskapen hos mina föräldrar – och förklarat att hon ville fira min femtonårsdag ordentligt. Och för en gångs skull glömde jag bort drömmarna. Det fanns ändå inget sätt jag kunde säga nej på. Jag ville inte säga nej. Jag ville ha henne tätt hos mig. Jag ville alltid finnas vid hennes sida vare sig vi hade kläder på eller inte. Dessutom var jag femton år gammal och kär om nu inte de andra anledningarna räcker.

Den natten var unik och då menar jag inte det som hände när jag var vaken. Eller det är inte helt sant; det var också unikt. Och underbart. Men när jag somnat med henne i mina armar så skedde det oundvikliga. Jag hade en mardröm. Den var långt mer skräckinjagande än alla de andra. Jag var fast i en korridor som ledde ut till en trappuppgång. Allting lutade så att det man nästan var tvungen att klättra upp med räckena som hjälp – att gå i trapporna som vanligt var uteslutet. Det var som en mardrömslik version av Lustiga Huset på Gröna Lund förutom att det inte fanns något lustigt alls med människor som skrek i panik, låg skadade på golvet efter att ha fallit ner eller dödats av kringflygande utrustning.

Och där var hon. Hon med de vackra håret, ögonen man kunde drunkna i, flickan som jag visste egentligen låg tryggt kvar i mina armar. Det var inte första gången jag noterat folk i drömmarna – ibland talade de till mig, ibland bad de om min hjälp, ibland knuffade de undan mig. Men det här var första gången jag såg någon jag kände i drömmarna. Och hon var inte ensam. Bredvid mig var min mor och far. Hon var i trappan längre fram och hade lyckats klättra sig förbi det kaos som skapades av ett stort antal människor som försökte fly i panik. Jag brydde mig inte om ifall jag dog eller inte. Jag visste att bara hon fick leva så skulle det inte göra så mycket. Jag skrek åt henne att rädda sig själv när chansen fanns. Och det gjorde hon också. Hon tittade tillbaka som hon ansåg sig hört fel. Då ropade min mamma och min pappa samma sak. Då försvann hon upp för trappan. Jag log åt mina föräldrar. Jag visste att hon skulle överleva. Hur visste jag inte. Jag log fortfarande när jag började glida neråt, tillbaka ner i korridoren och en plats jag aldrig skulle komma levande ifrån.

När jag vaknade så log jag inte. Jag var kall av svett och min strupe var helt torr – som om jag precis skrikit för full hals. Att döma av ansiktsuttrycket på flickan jag fortfarande höll om så hade jag gjort det också. Hon gjorde det sista jag hade väntat mig. Istället för att försöka släppa mig eller ta sig ur mitt grepp så rörde hon sig närmare tills jag höll om henne tätt. Hon sade ingenting – det var nästan som hon inte alls hade märkt att något ovanligt hade hänt. Jag kunde fortfarande inte sova men jag för första gången fylldes jag av en nyfikenhet. Jag hade aldrig sett några jag kände i drömmarna under min födelsedag. Det här hade aldrig hänt förut. Kopplingen till att det var första gången någon delade säng med mig var för stark för att ignorera. Men varför var då mina föräldrar med? Det var inte logiskt. Det blev en hel del grubblande under tiden som hon sov i mina armar.

Först efter frukost vågade hon ta upp det hela. Det var söndag och ingen av oss behövde vara någonstans. Men jag litade på henne och för första gången berättade jag hela historien – om varför jag fruktade min födelsedag och om de drömmar jag haft. Hon tyckte inte jag var galen eller ville ha uppmärksamhet. Istället ställde hon kloka frågor och frågade om hon fick läsa de drömmar jag dokumenterat och var noga med att inte störa mig när jag skrev ner den senaste. Utan ett ord läste hon om drömmen jag haft som tioåring då jag stulit klocka och ringar från två chockerade personer, om blåst och vind då en annan person – en man – drivit ifrån mig innan jag sjönk under ytan, till en iskall kyla som trängde igenom märgen och färgen orange och om hur jag stått skrikandes framföra siffror och rop om hjälp till en helt tyst radio på min tolfte årsdag.

Till slut satte hon sig en stund vid datorn utan att jag såg vad hon gjorde men jag såg vilken effekt det hade på henne. När hon var klar var hon visserligen samlad men hennes blick var skärrad och hennes ansikte vitt. När hon sedan sade åt mig att hämta en jacka så trodde jag hon skulle ta mig till psykvården. Istället hamnade vi på Djurgården. Solen sken från en klarblå himmel, hon tog mig i handen och mitt blod frös till is och nackhåren reste sig när hon ledde mig till platsen. Jag åker fortfarande dit varje år på min födelsedag efter drömmarna. Hon är alltid med. Trots att jag tror mig ha svaret så blir det aldrig lättare. Snarare tvärtom trots att varken hon eller någon annan jag känner återkommit i drömmarna sedan dess. Bara främlingar. Men de känns mindre som främlingar och mer som personer jag känt hela livet för varje år som går. Det gör hela upplevelsen mycket svårare.

Därför är jag fortfarande livrädd innan jag går och lägger mig på min födelsedag. Jag är fortfarande livrädd när jag går upp, sätter mig på tunnelbanan och åker ut för en promenad på Djurgården den 28 September. Jag kommer alltid vara livrädd för Årsdagen.

Detta har varit en kort novell inspirerad av Jack Verners Creepypodden.