Inom Science Fiction så finns det en speciell subgenre som allmänt brukar kallas ”Humanity Fuck Yeah” vilket är en lekfull anspelning på sången om en viss nation på andra sidan Atlanten. Temat är enkelt – Mänskligheten är kraftfull, fantastisk och ofta dödsbringande mot de utomjordingar som inte vet vad de väckte på det tredje klotet från solen. På senare tid så har vi även börjat få se böcker med smått liknande motiv och handlingar gällande Sverige, hädanefter kallat ”Sweden Fuck Yeah”. Lars Wilderäng snuddade lite på det när han skrev Midsommargryning men lät sin inre George R Martin balansera det hela med förrädiska intriger och att visa vad konsekvenserna kunde bli för de som kom emellan de stridande krafterna eller helt enkelt bara råkade vara i vägen.
Några sådana problem hade inte David Bergman när han skrev 36 timmar; en bok jag förväntade mig skulle vara en politisk thriller men som istället visade sig vara en actionfilm i bokformat. I sant Hollywoodmanér lät han skurkarna vara onda och läskiga till precis det ögonblick de trodde de skulle vinna varpå han låter de goda krafterna slå tillbaka med en luftburen attack mot Riksdagshuset vilket vid den delen i boken är precis lika tillfredsställande som det låter.
Samma karaktärer – och samma värld – som han skapade i 36 timmar återkommer nu i den korrekt döpta uppföljaren 6 Dagar. Det är bokstavligen action från första sidan varpå David Bergman enbart tar korta pauser för att se till att andra hålls uppdaterade om läget – eller för den delen upptäcker vart man ska sätta in nästa actionscen. Detta får vid det här laget vara Bergmans accepterade sätt att skriva och det är absolut inget fel med detta men det gör det också till en intensiv bok, framför allt om man är som jag och gärna vill behålla sitt momentum under actionscenerna – det blir svårt att sluta läsa. Inte heller det är något negativt.
Vad som inte heller är negativt är att Bergman verkar ha löst det Mary Sue problem som i viss mån förföljde huvudrollsinnehavaren och underbarnet General Johanna Lindström. Hon är fortfarande en intelligent person men nu verkar författaren ordnat så att detta även har vissa negativa drag även om hon fortfarande är lite för perfekt för att vara trovärdig. Detsamma måste dessvärre också sägas om de flesta andra huvudrollsinnehavarna som antingen är modiga och skickliga eller så är de likgiltiga inför allt vad mänskligt liv heter och skickar gärna folk i döden för sina politiska idéer.
Problemet med detta är dock att Bergman verkar vara lite väl förtjust i sina karaktärer. Jag har inget annat val än att fortsätta liknelsen med actionfilmer men du får aldrig intrycket att de på riktigt befinner sig i fara och för att behålla spänningen måste en äkta känsla av risk eller utsatthet finnas. Någon sådan finns inte, inte ens i det storskaliga slutanfallet som för en lång tid kommer befästa den här boken som den främsta bland ”Sweden; Fuck yeah” inom litteratur. Det är både bra och dåligt – ibland vill man ha en bladvändare som är ren och skär avslappning och där duger boken bra.
En annan konstig detalj är att trots att det är en uppföljare så märker man inte av det i själva historien. Det är samma karaktärer men ett nytt hot – händelserna i förra boken avhandlas över huvud taget inte vilket känns väldigt udda när det hade varit en barnlek att knyta ihop den här bokens handling med 36 timmar och varför detta inte gjordes vet jag inte. Fördelen med detta är dock att båda böckerna kan läsas självständigt utan att 6 dagar avslöjar alltför mycket om 36 timmars handling.
Det är också ibland lite svårt att se huruvida David Bergman med boken försöker skicka ut ett budskap med en välriktad känga åt enveckasförsvaret men i boken klingar detta rätt illa – bokens försvarsmakt är fullt bemannad med både spionsatelliter, drönare, luftburen radar, korvetter och patrullbåtar med luftvärn samt icke att förglömma avancerade helikoptrar för både transport och attack. Det känns främmande att ett försvar av den storleken och med den sortens kapacitet skulle tala om ett tillstånd som det känns som de aldrig upplevt – inte utan ett krig som skulle tvätta bort den sortens tänk vilket uppenbarligen aldrig skett.