Jag har aldrig riktigt varit sorten som ser fram emot nya spel och hyllar dem innan de kommit ut. Ännu värre var det faktiskt tidigare i mitt liv, speciellt då jag inte hade en egen dator. Den som fanns i huset var ett vrak som ändå inte kunde spela nämnda spel, varför skulle jag då bry mig om de nya? Istället satt jag med gamla klassiker som StarCraft, X-Wing Alliance, F/A-18 Hornet 3.0 och framför allt moddarna Firearms 2.5 och Day of Defeat till gamla hederliga Half-Life. Istället var det hos kompisar som man fick se alla de coola spelen. Eller speciellt coola tyckte jag oftast inte att de var i de flesta fall. Saker tenderar att vara mindre coola om det inte är du som spelar spelet i fråga utan bara tittar på. Ett undantag till denna regel var när en klasskamrat skulle visa mig ”Battlefield 1942”.

Jag himlade med ögonen och förväntade mig en Medal of Honor Allied Assault klon. Han satt och spelade det när jag kom in i rummet, och jag såg en infanterist som sprang runt på Omaha Beach. ”Big deal” tänkte jag. ”Det där har jag sett förr”. Sedan fick jag spela själv. Det absolut första jag gjorde var att trycka på ESC och gå över till listan över servrar. Omaha Beach och liknande hade jag tröttnat på sedan länge i Day of Defeat. Jag fastnade med musen över ”Wake Island” och tittade på min kompis. ”Okey, hur ohistoriskt har de gjort den här kartan?”

Han bara log mot mig. Jag tog det som att jag borde ta reda på svaret själv. Jag fick min första överraskning vid det här tillfället, då temamusiken som numera är klassisk fyllde mina öron. Jag spawnade på stranden och såg genast ett trupptransportskepp på väg in. Jag sköt mot det, och blev skjuten på tillbaka som svar. Jag tog skydd, döm då om min förvåning när det fälls en bomb rakt ner där jag låg och trodde jag var säker. Jag hade ännu inte förstått att allting i spelet kontrollerades av en spelare och blev därför lite förvånad över att en annan spelare fick äran för att ha bombat sönder mig.

Detta uppenbarade sig dock fort vid andra spelrundan då min vän sade åt mig att bemanna en av kanonerna och beskjuta farkosterna som kom emot oss. Varje pilot, varje fartygskapten, varje infanterist och kulspruteskytt på kartan hade något gemensamt. De var kontrollerade av en spelare. Jag sträckte mig efter förpackningen och kollade systemkraven. Så fort jag kom hem så började jag planera. Jag vägde fram och tillbaka, kollade hur det hela skulle göras och efter två veckor pratade jag med min mamma. Jag ville ha en egen dator och visste hur den skulle ordnas och inte nog med det, jag ställde egentligen bara ett enda krav på datorn. Den skulle kunna spela Battlefield 1942.

När jag väl fått datorn installerades genast demoversionen av Battlefield 1942 på datorn. Spelet köptes så fort jag hade pengar till det. El Alamein och Wake Island spelades i sträck – jag bombade folk, blev skjuten innan jag nått stranden, låg ner i sanden med pansarvärnsvapen och sköt ner flygplan. Detta var lagarbete i dess renaste form, det var inte bara optimalt för att det skulle gå bra utan ett rent krav för att det skulle gå bra för laget. Framför allt levde det upp till namnet. Det var ett slagfält. Enorma kartor, ändlösa möjligheter. Borta var flaskhalsar som på sd_Durandal eller de_dust. Om fienden försvarade en plats gick man till en annan. Man anföll från alla håll och vinklar med alla möjliga sorters vapen.

Tröttnade man på temat ”Amerikan-stoppar-Nazist-eller-vice-versa” fanns det andra att tillgå. Battlefield, liksom Half Life gav upphov till en stor mängd modifikationer som antingen kunde placera dig i en X-Wings cockpit, Vietnams djungler eller som soldat i ett krig mellan Norge och Sverige. Bara blotta möjligheterna i modifikationerna var anledning att skaffa spelet, även om de flesta som köpte spelet inte gjorde det för modifikationerna skulle de säkerligen gjort det för Desert Combat.

Trots revolutionerande gameplay och nästan gränslös uppfinningsrikedom bland modifikationerna kunde inte Battlefield 1942 komma längre. Såhär i efterhand känns spelet lite som en testplatform, där DICE visade att ”Ja, det här kan göras”. Det blev upp till nästa spel i serien att visa exakt hur bra det kunde vara när man blandade konceptet med ny teknik och de lärdomar man fått.

Under 2003 började rykten florera om ett nytt spel i serien. PC Gamer gick ut med att Battlefield Vietnam registrerats, men det ryktet ville få i min vänskapskrets tro på. Det var självklart så att nästa spel i serien skulle vara någonting i stil med Desert Combat, eller hur? Moderna shooters började göra sitt intåg på allvar efter den abnormt stora rushen med spel baserade på andra världskriget. När Battlefield Vietnam verkligen blev officiellt hade de flesta av mina vänner blivit hooked på Vietcong och hade tänkt om. De gillade tanken på Battlefield Vietnam.

Vietnam utlovade även stora förändringar. Man skulle kunna spela musik från fordon, skjuta ut ur dem med automatvapen, ge order till botar och slåss på ett gäng slagfält från Kriget. Det var också speciellt i och med att de båda sidorna inte var balanserade som i BF1942 – utan de hade sina egna metoder att slåss på. Detta förstod man så fort man loggade in på en server och hörde gnället om ”SA-7 OP!!!” från en nerskjuten helikopterpilot.

Som jänkare i kriget hade man alla fördelar, på pappret. F-4 Phantoms, helikoptrar, tunga stridsvagnar. NVA och VietCong som man slogs mot hade inte så mycket av detta. Dock hade de allt som behövdes för att effektivt kontra dem och det var många piloter, inklusive jag själv som fann sig nerskjutna av en bärbar luftvärnsrobot eller översvämmade vid en flagga på grund av de bärbara spawningspunkterna.

Hur mycket lagarbete som krävdes i Battlefield insåg jag aldrig tills jag spelade den amerikanska sidan på operation Irwing, där amerikanska trupper ska anfalla en befäst NVA position som har artilleri, kanoner och allting på flera spridda punkter. Det är inte så lätt som det låter, speciellt inte om fienden står och skjuter med RPGs och Luftvärnsrobotar och om du lyckas landstiga börjar de skjuta på dig från kullen med artilleri.

Det fanns flera sätt att anfalla på, inget av dem speciellt bra men favoriten var att landsätta trupp och slå ut artilleriet, som även hade en flagga hos sig. Tog man flaggan kunde man sedan enkelt bekämpa den ena positionen som låg nedanför. Det är inte alltid det fungerar med asymmetriskt balanssystem, men Vietnam lyckades faktiskt förvånansvärt bra med att få det att fungera, speciellt när man hamnade på servrar där spelarna hade ett hum om taktik och lagarbete.

Även till Battlefield Vietnam släpptes det modifikationer, varav den populäraste gjordes av DICE själva. De släppte helt enkelt tre kartor från Battlefield 1942 i den nya motorn tillsammans med vapen och fordon, med lite nya tweaks. Detta paket täckte stillahavsfronten under andra världskriget och tillsammans med Point of Existance var det de enda stora moddarna till spelet. Även om Battlefield Vietnam var ett mycket bra spel kände många att det inte var en äkta uppföljare. Tillsammans med Battlefield 2142 som vi ska återkomma till är Battlefield Vietnam seriens svarta får, ett spel som man visserligen spelar och som man har kul med, men som sedan helt enkelt faller i glömska.

Det kan vara detta som ledde till att namnet på nästa spel i serien blev just det som det blev. Jag ska erkänna att Battlefield 2’s release 2005 nästan gick helt förbi mig. För det första tyckte jag att det var lite tråkigt att de börjat med modern krigsföring då jag tyckte om att de valt att gestalta Vietnam istället för att direkt rusa till det moderna slagfältet. För det andra kunde min dator som inköpts till förmån för Battlefield 1942 inte spela spelet.

Även om Battlefield 2 inte var den huvudsakliga orsaken skrev jag en månad innan min födelsedag ner att jag önskade få en dator i present. Jag förväntade mig absolut inte att få en, utan det var likt barn och ungdomar överallt i länder där traditionen hedras någonting man gjorde bara utifall. Det hela gick vägen och min systers dåvarande pojkvän som jobbade på Qpad gav mig en musmatta med Battlefieldmotiv, plus själva spelet. När jag spelat min första match försvann alla tvivel som jag haft på spelet, och det är än idag både det mest spelade och min favorit bland Battlefield serien.

Battlefield 2 var en fräsch fläkt i serien i rätt många avseenden, men inte minst på grund av det unlocksystem som det använde sig av i kombination med att det mesta av ens statistik sparades och förmågan att gå upp i rank. Det blev en fröjd att spela som en viss klass, bli extra bra på att hela lagkamrater, kasta ammunition till dem eller på annat sätt understödja i eldstriden för att sedan välja sin välförtjänta belöning.

Kartorna hade också fått en rejäl skjuts. De var olika, intressanta och väldigt, väldigt stora. Somliga var menade för stadsskytte, där pansarvagnar hade det svårt, där rörliga och slagkraftiga infanterigrupper dominerade terrängen. Andra var operationer som krävde samröre mellan alla vapenslag för att fungera effektivt. Nya kartor bland annat favoriten Wake Island släpptes efterhand. Nytt för spelet var också en befälskedja. Det hela var menat att fungera på sådant vis att flera skyttegrupper kunde ges order av en befälhavare som det fanns en av på laget.

Befälhavaren valdes mellan de som var intresserade och den som hade högst rang fick oftast posten, vilket var åtråvärt då befälhavaren dubblerade sina poäng om laget vann. Dessvärre fungerade systemet inte alltför bra i praktiken på öppna servrar, då befälhavaren ofta bara vara en bonuspost för de som campade utanför jaktplanen, eller kallade ner artilleri lite här och var, utan att bry sig om den där blinkande saken som innebar att en gruppledare ville göra detsamma på en punkt han var på väg att erövra för lagets bästa.

Battlefield 2 utökade också antalet klasser i spelet som dittills bestått av krypskytt, skyttesoldat, pansarvärn, sjukvårdare och mekaniker till att även inkludera kommandosoldat och understöd. Detta utökade upplevelsen och såg till att var man uttråkad med att göra det ena var det bara att testa på det andra. Detta till trots var klassernas spelstil lika när man kom i en eldstrid. Deras speciella egenskaper var menade för annat, som att hela lagkamrater, reparera fordon, spränga viktiga strategiska mål eller fördela ammunition. Senare under året kom även en expansion ut vid namnet Special Forces. Det var en ändring i fokus från stora fordonsstrider och jetflyg, ner till små intensiva infanteristrider. Bland minnesvärda kartor fanns bland annat ryssarnas försök att slå ut tjetjenska upprorsmän och bordningen av ett skadat hangarfartyg.

Tillsammans med kartorna kom även nya vapen och verktyg ut, bland annat en änterhake för att ta sig upp på tak. 2006 utökades upplevelsen med två ”booster packs” (eller DLCs). Den ena, Euro Force introducerade Europeiska Unionen till kriget tillsammans med stridsvagnar, flygplan och vapen från de europeiska länderna. Det andra, Armored Fury lät spelaren delta när Kina och MEC invaderade USA och lade till dedikerade markanfallsplan, Su-25 och A-10 samt lätta helikoptrar. Med detta paket fick vi även en intressant ny version av det klassiska Battlefield temat.

De kreativa skaparna av modifikationer hade hittat en ny himmel att utforska och bända tills de fick det som de ville ha. Battlefield 2 skapade en uppsjö av modifikationer, små, stora och allting mittemellan. Bland de lite mer nämnvärda hittar vi Project Reality, som dedikerade hela spelet åt att se till att allting skulle vara så realistiskt som möjligt. VoIP var nästan ett krav, och teamwork ett absolut måste. Flera klassiska modifikationer från 1942 gjorde också en återkomst, bland annat Desert Combat och Eve of Destruction.

År 2006 kom även nästa del i Battlefield-serien. Den tog många med lika stor överraskning som Battlefield: Vietnam hade gjort några år tidigare och det var återigen intressant att se hur DICE var villiga att ta risker med temat på sina spel. Battlefield 2142 utspelade sig nämligen i en dystopisk framtid där människans gyllene ålder förstörs av en ny istid där man på gamla och nya slagfält slåss om de resurser som finns kvar.

Spelet använde en modifierad version av Refractormotorn, samma som använts till Battlefield 2 vilket fick många att tycka att det hela helt enkelt var en välgjord expansion. Det var dock inte utan sina nyheter. Det första var att man hade minskat på antalet klasser. Istället för de sju klasser som föregångaren haft fanns det nu bara fyra stycken i Battlefield 2142 och det är en tradition som hållit i sig sedan dess. Skyttesoldaten fick sjukvårdarpaketet och kommandosoldatens sprängladdningar gavs till krypskytten. Samtidigt fick ingenjörssoldaten pansarvärnsvapen. Detta skapade fyra definierade klasser som alla kändes väldigt olika att spela.

Roligast i spelet var dock det nya spelläget Titan. Den gick helt sonika ut på att man skulle anfalla eller försvara en gigantisk flygande fästning genom att kontrollera robotar som automatiskt avfyrades mot Titanen tills dess sköldar föll. Därifrån kunde man välja att antingen behålla kontrollen tills robotarna förstörde Titanen eller som många valde att flyga upp till den, eller skjutas upp i infanterikapsel och borda Titanen för att förstöra den inifrån.

Värt att nämna är även spelets inneboende reklamsystem som visar riktiga reklamskyltar i spelet. Bland annat kunde man återfinna inte bara Intels reklamposters, utan även för Discovery Channels program ”Future Weapons”, DVD Filmen Ghost Rider och information om nya spelfunktioner.

Battlefield 2142 fick ett aningen svalare men ändå gott mottagande, men de flesta fortsatte helt enkelt med att spela Battlefield 2. Framtiden var helt enkelt inte intressant och till slut var det egentligen bara Star Wars modifikationen First Strike som lockade köpare till 2142 och det var det sista vi skulle se av Battlefield på PC på tre år.

Under tiden som vi skjutit varandra i småbitar på PC började nämligen konsolerna komma ikapp PC spelandet, speciellt på den lukrativa FPS marknaden där Halo bevisat att det är kontrollerna och inte gameplay som behöver justeras för att det ska fungera effektivt. 2007 släpptes Call of Duty 4: Modern Warfare och spelet blev nästan genast en stor hit på PS3 och XBOX 360. Battlefield 2 hade visserligen fått en konsolrelease på Playstation med ”Battlefield 2: Modern Combat” som hade ett begränsat multiplayer-läge men desto mer utvecklad singleplayer. Det var dock tydligt att DICE själva behövde skapa en marknad för Battlefield-serien på konsolmarknaden.

Detta ledde till Battlefield: Bad Company som släpptes 2008 på PS3 och XBOX 360. Jag som inte äger en konsol kommer ihåg att jag kände mig lite besviken över att de valde att inte släppa titeln på PC, men samtidigt så är jag av åsikten att FPS ska spelas på PC, punkt slut. Med det sagt hade jag ändå extremt roligt åt de trailers som släpptes inför spelet, de som presenterade Bad Company och dess soldater. De drev hejdlöst med Rainbox Six och Gears of War och tog inte sig själva på det sammanbitna, allvarsamma sätt som soldater i spelserier ofta gör.

År 2009 var det dags för PC publiken att återigen skåda Battlefield och faktum är att hela två stycken spel planerades för PC. Det första utannonserades med gravallvarlig röst, bilder på Dagen ”D” landningen och jag tror många spelare suckade lite när de såg trailern. Andra världskriget var helt enkelt inte längre coolt, varpå trailern avbröt sig själv med ett glatt ”Sorry lads, Wrong trailer!” och började demonstrera vad Battlefield Heroes egentligen var för något. Battlefield Heroes är och kommer antagligen alltid vara unikt i serien.

Det driver gärna med sig själv, har en nästan överdriven glätt stämning och är generellt positivt i alla bemärkelser, vilket även gör det till väldigt skoj att spela då man är trött på ”supressive fire” och dylika allvarliga funktioner. Det förminskar dock inte Battlefield-seriens ständiga fokus på lagarbete vilket fortsätter vara lika nödvändigt som förr. Nytt för serien var även grafiken som kunde vara tagen ur en tecknad film på LSD.

Den stora nyheten med spelet var dock det faktum att det var gratis. Man behövde inte lägga ner en spänn på att spela, eller klara sig bra i spelet för den delen heller. ”Battlefunds” kunde visserligen köpas och spenderas, men det populäraste att spendera dem på var vapen och utrustning, där den ena såg mer ”over the top” ut än den andra. På slagfältet dundrar de färgglada karaktärerna omkring, rider på flygplansvingar och rent allmänt skapar kaos omkring sig. Det andra spelet som snarare var en promo för det som komma skulle fick vi aldrig skåda på PC. Battlefield 1943, en liten upplaga med tre stycken kartor från stillahavskriget och Frostbitemotorn släpptes till PS3 och Xbox 2009. En PC version var in det längsta aktuell men förklarades officiellt död 2011. Då gjorde det inte längre någonting. Vi hade något roligare att spela.

När jag på morgonen den 4 Mars 2010 satte baskern på huvudet, spände på mig västen som innehöll en gul vattenpistol och ett gäng G36 magasin så visste jag nästan ingenting om Battlefield: Bad Company 2. Jag visste bara att det var midnattsöppet, ett Battlefield-spel och de tio första som kom dit i militäruniform skulle få spelet gratis. Jag kollade visserligen lite videos här och var men hade ingen definitiv bild av spelet. Jag hade inte ens sett det spelats. Jag kom till Webhallen klockan 10 på morgonen och då var jag plats nummer 14. Jag svor men satte mig ner och började köa med alla andra. Turen var dock på min sida, då jag fick veta att de exemplar som använts i tävlingen där man fick spela mot DICE också skulle skänkas bort.

När kvällen var över hade jag inte bara lyckats skjuta en av DICE spelare och blivit intervjuad utav CtrlAltElite, utan vandrade även hem med priserna för bäst klädda cosplayare samt fått svaret på frågan varför en sjukvårdare bar en stor kulspruta. Att faktiskt spela spelet fick traditionsenligt vänta till nästa morgon. Spelet och framför allt ljudet överträffade mina vildaste förväntningar. Bad Company 2 var ett mycket bra spel, även om mitt intresse för kampanjen dämpades av att jag aldrig spelat ettan. Multiplayer var dock härligt, om än väldigt buggigt de första dagarna. Laddningstiderna var också hemska, tills dess att ATI fick tummen ur och faktiskt släppte nya drivrutiner.

Det var också första gången som Frostbitemotorn introducerades på PC. Den innebar någonting högst efterlängtat, att det mesta på kartorna kunde förstöras till den ena eller andra graden. Visserligen var vissa objekt irriterande statiska (och andra behövde du träffa på rätt ställe), men det var ändå kul att veta att man aldrig var säker någonstans. Sitter en Recon i ett hus behöver du inte avancera och skjuta honom. Det räcker att dra iväg en raket mot huset. Bad Company 2 kändes nästan byggt kring ”rush” läget, där man ska förstöra två stycken M-Coms, och det andra laget skall försvara.

Det klassiska ”conquest” i Bad Company 2 kändes inte riktigt som Battlefield, främst för att kartorna var mindre. Istället för 64 spelare fick Bad Company 2’s kartor bara plats med 32. En annan orsak var deras linjära design som inte riktigt lämpade sig för ”conquest”, utan mer kändes som dragkamp med punkterna som grepp i repet. Flera nya kartsläpp, speciellt en konvertering av en karta från Single Player kallad ”Heavy Metal” rådde bot på detta.

Nämnvärt är också att Bad Company 2’s ljud generellt är en fröjd för militärnördar och gamers som spelar spelet. Det är extremt trevligt att placera en explosion här eller där och inte bara se delen av väggen på huset rasa in, utan också höra det hela i en av spelvärldens bästa ljudupplevelser. Bad Company 2 har även äran att ha en av världens absolut mest välgjorda och prisvärda DLCs. I vad som egentligen kunde ha sålts som ett eget spel släppte man sent 2010 Bad Company 2: Vietnam. Eldkastare, explosioner, Vietcong och tidstypiska vapen samsades om slagfältets yta och bidrog än mer till Bad Companys spelglädje.

Battlefield Heroes fick även de tillökning med en lite mer allvarsam stil när Battlefield Play 4 Free släpptes under våren 2011. Detta spel (som även det är gratis att spela) utvecklade Battlefields koncept med valbara färdigheter och vapen som köptes för Battlefunds istället för unlocks. Även om spelet var baserat på en uppdaterad version av Battlefield 2 motorn, var det meningen att vara lite av en blandning utav Battlefield 2 och Bad Company 2. Dessvärre har spelet fortfarande en lång väg kvar.

Även om betalning inte är nödvändig för att lyckas effektivt i spelet får de som köper vapen oftast en skjuts framåt av detta, då vapnen som går att köpa är mycket effektiva. De har dock återintroducerat både Jetplan och många av de gamla favoritkartorna från Battlefield, så det kommer bli mycket intressant att se hur Play4Free utvecklas vid sidan av seriens nästa stora titel.

”No way, that did NOT JUST HAPPEN” skrevs av mig på Twitter i mitten av juli. Vad som hände var kopplat till det nya tillskottet i serien. Jag var övertygad om att det var fejk och skrattade åt det hela med min polare. Han svarade med att han redan höll på att installera det. Jag vågade inte vänta. Jag loggade in på sidan, angav koden i E-mailet och började sedan spela en Alfakod av ingenting mindre än Battlefield 3.

Detta kombinerat med allt arbete jag utfört under första veckan i augusti tror jag är vad som till slut sänkte mitt inte-så-trofasta ATI Radeon HD 4650. Efter att ha spelat spelet visste jag dock att det egentligen bara var en sak att göra, att följa traditionen. Min Acer Aspire skulle ändå inte klarat sig mycket längre till. Jag sitter och skriver detta på min nya dator, en dator som mer än väl uppfyller ”Recommended” kraven för Battlefield 3. Och det är bara att vänta på att det släpps.